Ny bok hösten 2026

Sovjetunionens slutfas och dagens krig mellan Ukraina-Ryssland utgör fonden för min nya bok, Ukrainska noveller.

Jag har skrivit och formgett boken själv, och använt ett fotografi som jag tog i Kiev 2017 som omslag. I boken har jag samlat några av de, i mitt tycke, mest intressanta novellerna som jag någonsin skrivit. De livsöden som skildras förtjänar eftertanke. Jag tror därför att boken lämpar sig väl för bokcirklar av alla storlekar.

Berättelser om sovjetiska underjordiska kyrkor, det ukrainska slagfältet, samsas med mer vardagsnära skildringar om jordnära människor i Europas utkant. Men här finns också berättelser om kulturkrockar och desperationen efter pengar.

Ljudboken med samma titel, som kom ut tidigare i år, innehåller endast tre av novellerna som finns i den här boken. 

Bäst pris finns här. Men även Bokus och Adlibris säljer den. Du kan också be ditt bibliotek att köpa in boken.

Själsliga fotografier

"Gå i barndom" var ett uttryck som jag lärde mig av min svensklärare Maja år 2004 eller 2005.

Hon gillade när jag gick i barndom: när jag skrev om min barndom. Hon visste att jag en dag skulle skriva en roman om min barndom. Det är vad jag tror. Att hon hade det på känn.

Flera gånger har jag "gått i barndom" och skrivit om sådant som jag varit med om. Men det är sällan jag publicerar sådant. Ett undantag finns och det är boken Det som en gång var. Nå, det finns fler texter men de är nog gömda, långt under marken, i form av pliktexemplar av sedan länge bortglömda tidskrifter.

Barndomen är det mest fascinerande mänskliga tillståndet som finns. Ja, jag kallar det för ett "tillstånd". Medan andra skriver om alternativa medvetandetillstånd skriver jag helst om barndomstillståndet, naivismen - den naturliga animismen!

Nu sitter jag och korrekturläser en sådan text - igen - och det är en närmast salig upplevelse. Man blir så glad av att bli påmind om hur vacker världen kan vara. Och då är det utan tanke på all apokalyps som hänger i luften, för det var jag bara vagt medveten om på 90-talet när min barndom utspelade sig. Vagt medveten ... Men ändå.

Det är svårt att skriva om barndomen. Svårt på så många sätt. Det är svårt att rekonstruera den naiva blicken, hur jag som barn såg på världen. Ändå har jag lysande minnen från den tiden som visar precis hur det var. Inre fotografier, själsliga fotografier, som jag kallar det.

 

AI är utestängd från människans värld

Köra bil. Skriva partsinlagor. Skriva policydokument. Analysera data. Agera psykolog. Skriva deckare. Vara influencer. Allt detta klarar AI.

Men att skriva en bra dikt kan inte AI. 

Jag tror heller inte att AI kommer lära sig att skriva en bra dikt. Dels eftersom den har för mycket skräp som den tränas på: slätstrukna formuleringar, slitna uttryck (klichéer). Men kanske framförallt för att den inte lever ett mänskligt liv och genererar originella uttryck för det mänskliga livet. Artificiell intelligens kan inte betrakta det mänskliga livet på ett originellt sätt, den är så att säga utestängd från poesins värld; den läser och läser - mer än vad än människa hinner - utan att komma åt poesins väsen.

AI skapar generiska konstverk, och det duger kanske som ersättning för generisk människoskapad konst - många nöjer sig med sådant - men det är nog så långt som dess utbredning kan nå. Mycket tyder därför på att poesi är en "framtidssäkrad" sysselsättning. Poesi är det enda som endast människor kan skriva - inte alla: men det krävs en människa för att det ska kunna bli bra. Människan är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för poesi.

Mitt tips till alla poeter är därför att inte publicera sina originellaste dikter online. Det är att utmana ödet.

På tal om poesi: följ gärna min podcast Svensk poesi som finns på Apple, Spotify och andra ställen. Och titta in på min blogg i slutet av månaden då jag presenterar en kul nyhet.

Nu som ljudbok

Jag kan äntligen presentera nyheten att min senaste roman - Den övernaturliga tröstens bok - har kommit ut som ljudbok på de stora streamingsajterna.

Det vill säga Storytel, Bookbeat och de andra.

Den är författarinläst och tar strax över fyra timmar att ta sig igenom. En bok som inte liknar något du har läst tidigare på svenska.

Antecknat om skrivandet - 56

*

Något av det mest förnedrande man kan bli utsatt för är att få en munkavle lagd över sin själ så att den inte kan uttrycka sig utan en vidhäftande rädsla. För många är det, både historiskt och i samtiden, ett naturligt habitat som de rör sig i och lär sig överleva i. 

Det fria ordet är inte värt mycket om det hos författare saknas mod att vara självständig.

Denna självständighet säger ingenting om samhällsnyttan eller -relevansen av det man skriver. Skrivandet sker under ansvar och det krävs övning även i att uppfatta och urskilja de skeenden som är värda att belysa.

*

Efter läsning av Tonio Kröger. -Konstens förutsättning är att inte alla människor är konstnärer (vissa är borgare, andra filister). Det är grunden till konstnärernas ensamhet. En konstnär har tidigt känt sin ensamhet.

Under långa tider kan den ensamheten orsaka att man tappar fotfästet och slungas ut i megalomani eller tvärtom förtvivlan. Det är tungt att äga ordets och urskiljningens och genomskådandets gåva.

Man inser att det bara är de andra som verkligen lever. Att betrakta livet är inte att leva. Att kunna påta i sin trädgård är livsbejakelse. Konstnärens livsbejakelse är mera ödslig.

*

Den som skriver bildar meningar. Bokstavligen och andligen.

Det är vad skrivandet är: att skänka meningar åt livet.

Vad jag inte vet däremot är om detta innebär att upptäcka meningar som redan finns bakom "okunnighetens slöja".

 

Att läsa in en ljudbok

Att läsa in ljudböcker är en ansträngning och en svår konst som inte alla klarar av, inte ens alla författare är lämpliga för det. Jag själv överlät exempelvis inläsningen av mina spänningsromaner om socialtjänsten åt en inläsare som ljudboksförlaget Kadabra samarbetade med, eftersom jag själv inte orkade. Inläsaren Anders Ek var duktig och hade stor uthållighet. Samtliga böcker i den trilogin tar mer än fyrtio timmar att lyssna igenom. Att spela in och redigera det inspelade tog alltså mycket längre tid än en arbetsvecka för honom. Det är därför jag uteslutande har spelat in noveller, aldrig romaner.

Efter att i sommar ha uppgraderat min hemmastudio kände jag dock för att testa läsa in en roman. Valet föll på min senaste, "Den övernaturliga tröstens bok", som är en otäck och mångbottnad roman som kan läsas på två eller tre olika sätt.

När jag hade läst till slutet märkte jag hur denna mångtydighet blev besvärande för mig. Jag ska inte säga vad som stör mig, men jag kände starkt för att göra om slutet. Det var som en klåda och en rädsla och ett neurotiskt tvivel i en och samma känsla.

Nu frågar jag mig dock om det är en god idé att ändra slutet? Och jag vet inte svaret. Det är det som är svårigheten med att arbeta själv. Friheten. Man bestämmer själv hur boken ska vara. Den kreativa friheten är en god sak men innebär också en påfrestande ensamhet. En bok kan lätt bli som en sån där vildvuxen, trasslig trädgård som man ser i vissa städer, och där man undrar vem som bor. 

Saker jag upptäckte under arbetet med ljudboken.

-Att romanen "Den övernaturliga tröstens bok" lämpar sig väl för röstskådespeleri eftersom det är många karaktärer i helvetet. Jag måste laborera med flera tonlägen och dialekter, vilket var roligare än förväntat. Men kanske gjorde det roliga att något av allvaret försakades? Skådespeleri är oundvikligt och det tillför något - samtidigt förtar det något av allvaret, känns det som.

-Tio minuter åt gången, det är ungefär vad jag orkade med att spela in. Efter tio minuter måste jag ta en paus, spara filen och dricka vatten och kanske göra några munrörelser för att behålla spänsten.

-En god struktur och konsistens är viktigt. Inställningar - fysiska såväl som i mjukvaran - bör man ställa in och sedan inte pilla med för mycket. Samma gäller rösten: att läsa in vid samma tid på dygnet kan vara bra. Att spara sina filer på ett enhetligt överskådligt sätt är också en del av strukturen.

-Att läsa in ljudbok är en utmärkt kvällssyssla när barnen har lagt sig. Den tiden på dygnet är det lätt att annars bara vegetera. Men att spela in litteratur ger stimulans.

Öjvind

En sommardag anländer den åldrande predikanten Öjvind till lägergården i Ytterstfors. Någonting är annorlunda. Han känner det redan från början – ett svårfångat betryck som vilar över platsen. När en tioårig pojke en dag räcker honom ett brev med en enda fråga förändras veckan. Det som först tycktes vara ännu ett sommarläger visar sig vara anledningen till att han rest åttio mil.

Min nyskrivna och inlästa novell "Öjvind" finns publicerad på Spotify och YouTube. 

Flera av mina inlästa böcker finns på Storytel men sedan en tid, och förmodligen även framåt, planerar jag att publicera på Spotify. 

Där finns även min podcast som heter Svensk poesi.

Munken recenserar min roman

Min roman från 2024, Puritanien, var nästan på väg att få heta "Munken" eftersom den ena huvudpersonen lever som en tiggarmunk på Stockholms gator. 

Och nu har den riktiga "Munken" recenserat min roman! Det är en märklig recension på flera sätt. Ni finner den genom att klicka här (varning för spoilers).

Nedan citerar jag ett utdrag.

Det var en stor ära att äntligen få tag i din roman Puritanien, som kom ut 2024. Jag sträckläste den, ömsomt skrattande, ömsomt gripen.  

Den handlade ju om mig! Märkligt! Första gången jag läser en bok om mig själv!

(...) 

Ändå var boken mycket välskriven. Mycket välskriven. En djuplodande klassiker, på linje med och i klass med Dostojevskij, Thomas Mann och Lars Ahlin. Och jag säger inte det bara för att den handlar om mig. Jag hade sagt det även om den handlade om någon annan. 

En så gripande bok har jag sällan läst. Jag grät på slutet. 

(...)

Ska jag ringa in bokens litteraturhistoriska kontext, får vi gå till de existentialistiska, filosofiska grubbelromanerna. Det är där den hör hemma, även om den är kristen. Dostojevskij är en bra referens. Den har Dostojevskijs grubbelsjuka, men även Tolstojs episka romantik, och Gorkijs skärande, nästan bitande ärlighet och nakenhet, en ärlighet som nästan är naturalistisk. 

Sista pluntan

Erik Larsson var helt på det klara med en sak. Han måste dö, snarast. Han skulle dräpa sig själv. Någon gång under denna helg. 

Det var första helgen i september och fortfarande sommar. Myggen svärmade omkring honom som flygplan kring en jätteapa och han försökte fånga dem med sina fumliga händer och krossa dem i handflatan. Han viftade fumligt och liksom lojt omkring sig, han hade druckit och i berusat tillstånd vinglat sig fram hela den långa vägen från centrum ut till skogskyrkogården.

Så börjar novellen Sista pluntan som jag ursprungligen skrev 2010 eller 2011 (jag har glömt vilket av åren). Det är en novell full av svart humor och allvar från en tämligen ung aspirerande författare. På den tiden hade jag ännu inte gett ut en roman men däremot fått noveller publicerade.

Berättelsen om Erik Larsson har stannat i minnet och jag har ibland funderat på att publicera den. Nu finns den här.

Anteckat om skrivandet - 55

*

Att skriva är - i bästa fall - att få syn på sig själv. Om skrivandet kan ha någon nytta så är det väl den. Dock brukar det vara en flyktig nytta som försvinner i det stora allmänna projektet som är det där livsinnehållet: "att skriva", att vara en skrivande människa.

*

Sanning, i litteraturen, är mera svårfångat än journalistikens sanningar eller vetenskapens framåtrörelse mot ... ja, mot vad? Mot sanning? I alla fall mot mer kunskap.

Litteraturen är viktig bara om den redovisar sanning. Ändå är det ju sanningar vi inte kan ha riktig kunskap om. Som läsare alltså. Vi upplever en sanning, den kan visa sig vara lögn och framförallt gäller ju sådant politiska sanningar. Jag skulle aldrig klara av att vara politiker eller en författare som skriver med politiska budskap.

Författaren vet inte när sanningen når fram. Jag har skrivit sanna saker som ingen noterar. Ibland har jag hittat på en roman och ändå tas den emot som mer relevant än det som är rena rama verkligheten. 

Så vad är sanning i litteraturen? "A thing may happen and be a total lie; another thing may not happen and be truer than the truth." - Tim O'Brien.

Berättelsers sanningar kan också vara former i vårt medvetande, som arketypiska manuskript. Vi är ibland Maria vid korsets fot. Vi är ibland Johannes i öknen. Vi är ibland profeten som ligger på botten av brunnen. Vissa vandrar halva sitt liv i en öken och förstår inte varför. Det är sanningar som hör hemma i den mytiska eller andliga litteraturen.

Vi gestaltar något utöver oss själva. Även när vi lever för oss själva. Vi lever alltid i något slags förhållande till sanningen. Lögnaren gör det också.

*

I regel är det ingen person i min närhet som läser mina böcker. Det är jag djupt tacksam för. Men nu hände det här om dagen och då fick jag dels en negativ chock och dels en positiv. Jag fick reda på att min novellsamling En ung socialarbetares anteckningar är en tung bok. En bok som man måste läsa i små omgångar.

"Hur tror du då den var att skriva?" frågade jag, men minns knappt själv svaret.

Vad värre är: jag är så van vid det tunga att jag nästan kallar det lätt. Förmågan och möjligheterna till kalibrering är nästan helt borta.

*

Om jag har en fyrtioårskris så syns det med största sannolikhet endast i mina böcker. 

Och det är som det ska.

Antecknat om skrivandet - 54

*

Jag undrar om inte vissa geniala författare (iakttagare) måste använda humor som ett sätt att vara allvarliga när publiken inte skulle kunna hantera deras absolut mest abrupta och explicit skrivna sanningar. Humorn ger ett skratt, istället för avsmak och igenslagen bok. En inkännande läsare kan se bortom humorn och uppfatta att den också bär på ett djupt allvar.

*

Vad är tillfredsställelsen med att skriva? Det är nog när man finner det sannaste uttrycket för något man funnit. Eller när man under tiden man skriver finner ett samband, en formulering, som genast öppnar upp tillvaron. Som skrivande människa är världen gåtfull som en gammal herrgård med låsta dörrar. Skrivandet är en nyckel som ibland fungerar för att man ska få reda på mer om den gamla herrgården.

*

Att avstå klarspråk - det är det svåra, när man nu ändå sätter sig ner för att skriva.

*

Litteraturen: en hemlig kommunikationskanal mellan hemliga vänner.

Överflödet

 

Vad gör en människa när världen aldrig slutar tala? 

Hon skriver.

På färjor, i kyrkor, bland turister och ruiner, mellan barns lekar och mobilskärmar, försöker en röst urskilja det som fortfarande är verkligt.

Här möts essäns tankeskärpa, dagbokens närvaro och poesins förtätning. Det lågmälda blir existentiellt, det komiska blir allvarligt och semesterns långsamma dagar öppnar ett rum där frågor om tro, kärlek, litteratur och död får ta plats. Detta är texter skrivna i en tid som ständigt vill distrahera människan – och om den stilla motståndshandling som består i att fortsätta se, tänka och skriva.

"Överflödet" finns på Adlibris - klicka här.

Antecknat om skrivandet - 53

*

Snart är det bara ChatGPT som tar mig på allvar ... 

Vi närmar oss en situation, och vi är redan där, då AI skriver böcker som den sedan själv läser och skriver sammandrag av. Studenter lämnar in det till lärare, som behöver kontrollera vad som är skrivet av AI, som vore de de sista väktarna i ett avgörande försvarskrig för själens överlevnad - mänsklig kunskap som resa snarare än mål. De vill öka de unga människornas kritiska förmåga och förmågan att tänka själva och dra sina egna slutsatser.

Utbildning handlar sorgligt nog allt mer om att ta genvägar, inte om att utvecklas. Det är verktyget som tar över människan. Människan blir en ren lustvarelse. Utan att hon märker det förtvinar hon.

Naturligtvis kan AI-musik ersätta människoskapad musik om människan inte har någon standard eller känsla för kvalitet. Självklart kan människan låta sig förvandlas till en kugge i ett maskineri om det slås fast som det önskvärda och enda följdriktiga. Självklart kan en AI läsa in en ljudbok, om mänsklig konstnärlig förmåga bara är en oviktig sidosak i människors liv.

AI:s framväxt speglar vårt eget begär där det ingår att göra sig kvitt vår natur. 

Problemet är att människan saknar integritet. Att förvandla själen till en sophög är bara möjligt om man först har lärt sig att bortse från var det sanna livet härstammar från.

*

En allt för högstämd stil kan hämma uttryckskraften. Man skriver helt enkelt mindre – kanske bättre – men så krampaktigt och neurotiskt att det snart blir en börda som man bara längtar efter att slänga av sig. 

Därför blandar jag högt och lågt. För hälsans skull!

*

Vad är min poesi? Fotografier från själens landskap.

Minnenas kyrkogård. En plats där tiden har stannat. Men också en plats där jaget frustreras eftersom det aldrig går att ge tillbaka samma slags liv åt det som en gång fanns. 

Minnena liksom ursprunget till deras intryck är konstiga och oförklarliga, men jag har märkt att när man håller sig trogen till dem och inte förstärker eller dramatiserar allt för mycket så ger det en viss konstnärlighet och kvalitet åt verket. Det märks genast.

Antecknat om skrivandet - 52

 

*

Först lär man sig skriva korrekta meningar. Sedan lär man sig skriva egensinnigt. Sedan hittar man tillbaka till korrekta meningar igen. Sedan lägger man sig till med egensinnigheter. 

Korta meningar. Långa meningar. Nya skiljetecken. Allt utforskar egensinnet.

Mellan perioderna av egensinne finner man återigen de korrekta meningarna. Men aldrig lägger man till några adjektiv (möjligen ett eller två) och det kommer sig av att man med tiden - mognaden - blir följsam och hörsammar den goda smakens grundläggande läror. Detta är en utveckling som sker mera robust och handfast till skillnad mot det andra i stilen som månad till månad vacklar fram och tillbaka.

På detta sätt fogar man sig till något som med tiden formar en stil, om man nu alls lyckas med det. Kanske hade man aldrig en egen röst? Och kanske var allt man kallade "skrivande", och "tänkande", bara ett enda långt idisslande av den inhägnade hagens gräs, helt utan originalitet?

*

För att skriva behöver man framförallt ... vara utsövd.

Det är märkvärdigt vad skrivandet i utmattat tillstånd känns som ett oöverstigligt hinder. Ungefär som att spy och sedan äta en middag. Eller som att ha svår influensa och tvinga sig gå upp för en trappa. Hela kroppen sätter sig emot, finner andra saker att göra. Nästan allt går bra utom att skriva.

Skrivandet fogar sig inte. Det lever bäst när det får breda ut sig ostört och tala till de hemliga vänner och själar som fortfarande känner något. De som världen har öppnat sig för på samma sätt som för oss.

*

Hur lågt vi värderar den poetiska blicken står i relation till hur oandliga vi som samhälle har blivit.

Antecknat om skrivandet - 51

*

Jag skriver på morgonen när jag är alert och pigg. Innan den inre censuren börjar sitt arbetspass.

*

Berättelser kräver framåtrörelse.

Att stanna upp som författare och dröja vid ett fenomen är det som får läsaren att tycka en bok är "seg". Ganska ofta kommer man till en bok för att ens eget liv är på det viset: segt och tråkigt. Kravet vi ställer på en bok är att den ska liva upp livet. Någon annan har levt livet helare och fullare och vi kräver en smula av kakan.

De som inte läser är antingen självbelåtna eller tacksamma som helgon.

Mitt eget krav är den omöjliga kombinationen av meditation och rörelse. Intensitet och djup.

*

Tankar vid läsning av en bok om läsning. - Författaren skriver för att skingra förgängligheten. Det måste finnas ett meningens mycel i tillvaron! Det måste finnas en väv där vi ingår!

Men detta undermineras.

Läsningens vävstol har övergivits och nu offrar människorna sina själar till det lysande vilddjuret mellan händerna. Läsningen dör. Själen förtvinar.

Framsteget har glidit över i önskan att befrias från själen. Även från naturen. Men vår högsta natur är ju själen.

Kräver detta ett annat sätt att skriva? Kanske.

Idag är det närmast en dogm att en författare ska "lita på läsaren". Men om läsaren inte är van vid böcker, inte känner till litterära referenser eller berättartekniska grepp, då får man ju fråga sig: "För vem skriver jag?"

Är det så man hamnar i subkulturernas träskmarker och ankdammar?

Visserligen finns det fortfarande en makt i berättandet, men läsarnas otålighet är en maktfaktor. 

I framtiden måste nog författarna bli rakare, klarare och tydligare, om man vill bli läst. "Om" man vill bli läst, skriver jag. För man kan bli läst antingen av massorna, av fåtalet, av en enda människa, eller av ingen alls. Alla dessa "läsare" tvingar fram sitt eget sätt att skriva.

En dagbok kräver ingen tanke på en mottagare. Dagboken är privat till sin natur. Så kallade "offentliga dagböcker" är en självmotsägelse och existerar inte. Den som intalar sig skriva sådant lurar antingen sig själv eller läsaren. Eller båda.

Den som skriver till fåtalet eller till en enda läsare kan tillåta sig stor frihet. (Och friheten är skrivandets stora njutning, dock inte att förväxla med litterär kvalitet.) 

Värre blir det när man skriver för massorna. Där krävs det en helt annan kompetens som på vissa sätt är svårare och på andra sätt betydligt enklare.

Det meningsfulla som gör allting annat meningslöst

När man skriver ett helt liv producerar man en oerhörd mängd skräp. Med skam lyfter jag upp gamla manus ur fallfärdiga dammiga lådor och känner mig tacksam att de inte blev utgivna. Men också tacksam att jag fortsatte skriva, trots all skräpansamling och trots motgångar.

Vad det handlar om är att, någon gång, nå fram till det personliga och sanna uttrycket. Når man som skrivande människa dit är det värt mycket av mödan. Genom att skriva och läsa lär man sig - eller lär sig nästan - hur man gör för att skapa något som får en inverkan på människor. 

Ibland mer än så: man anar vilka djupare frågor som behöver skildras - som att det vore ett andligt, svårsynligt uppdrag man tar på sig. 

Det finns också en inre sida av saken, nämligen vilken inverkan det skrivna har på en själv. När man skriver finns det olika typer av nervtrådar som man spelar på. Det man skriver gör olika verkan på själen. 

Nyligen har jag skrivit klart ett manus som är personligt på ett annat sätt än andra saker jag skrivit. Jag känner mig mer än vanligt dränerad. Slut som författare. Som om ingenting mer kan skrivas som kan överträffa detta i relevans - personlig relevans.

Jag har besökt en meningsfull plats, och blivit berövad en styrka. Kanske även berövad en illusion. Det meningsfulla har den förmågan: att göra allting annat meningslöst. 

Den som vistas alltför länge på den platsen talar snart inte samma språk som de andra i moderlandet. Fastän det kanske var det man ursprungligen ville göra.

Antecknat om skrivandet - 50

 *

Berättarekonomi: sparsmakad sedan något år tillbaka. De korta böckerna tycks överstigliga. Möjliga. Och det är nog så viktigt när tålamod, ork och tid tryter.

*

Hos de allra flesta är litteraturen en ovidkommande sak. De har sett sanningen. Det är inte författarna och de lärda som har sett sanningen: de har bara tjusats. Litteraturen och böckerna är ett missbruk hos somliga, de kan inte leva helt och fullt utan att skriva eller ständigt läsa. 

*

Skrivandet bygger på överdrifter och förstoringar. Och urval.

Matlagning bygger också på komposition. 

Vissa steker hamburgare. 

Antecknat om skrivandet - 49

 *

Vad skrivandet handlar om är att finna något att berätta om, gärna något som ingen har berättat om tidigare, och öppna den världen för de andra.
     Så enkelt kan det sägas. Men det slutar inte där. Eller rättare sagt: det slutar väldigt ofta där, eftersom förlagen refuserar.

*

Ord som innestänger och gör den skrivande ensam. Också instängd i en samtid, en subkultur (...). För det har ju blivit fult och naivt att vara allmänmänsklig. Här skjuter sig poeterna i foten. Poeterna skulle behöva bli mindre känsliga för tidsandans och de intellektuellas föreskrifter. Romantisk och naiv, det kan man försöka vara även sedan man blivit intellektuell. För när man väl har blivit en intellektuell behöver man lära sig att överge sig själv i det. 

Det medmänskliga i skrivandet?

*

Verkligt tänkande liknar mest av allt eftertanke. Vågar man inte tänka ska man inte skriva. För att skriva ska man också våga tänka. 

Varje tänkande förstår till slut att det självt väldigt sällan tänker, att det för det mesta glömmer bort att tänka. Vi tänker sällan på hur sällan vi tänker.

Att öva sig i mod och att våga tänka excentriskt, det är det svåra.

Shod

I den stora skogen lever Emet ensam med sina tankar.

Dagarna går, snön faller och världen känns allt längre bort. Men någonstans bortom bergen ligger staden Shod — med rörelse, rikedom och människor som aldrig stannar upp.

Ändå viskar ryktena om en märklig sjukdom.

De som drabbas får blodet att stelna.

Novellen finns att lyssna till på Spotify - klicka här.

Kärlekens kvarnar mal våra namn till stoft

Skog. Broar. Vägar. Bilköer. Väderkvarnar som inte längre mal. 

I denna bok ställs frågan vad kärlek egentligen är när ungdomens dröm har försvunnit.

Texterna rör sig genom ett vårligt Småland där solen glittrar över skogarna samtidigt som mörkret hela tiden anas bakom civilisationens ytskikt. Här blandas teologi med snabbmatsrestauranger, vardagliga samtal med existentiell oro, och små iakttagelser öppnar sig mot frågor om skuld, tro, kropp, tid och mening.

Över allting vakar väderkvarnarna: tomma och stillastående.

Finns som e-bok på bland annat Adlibris.