*
Först lär man sig skriva korrekta meningar. Sedan lär man sig skriva egensinnigt. Sedan hittar man tillbaka till korrekta meningar igen. Sedan lägger man sig till med egensinnigheter.
Korta meningar. Långa meningar. Nya skiljetecken. Allt utforskar egensinnet.
Mellan perioderna av egensinne finner man återigen de korrekta meningarna. Men aldrig lägger man till några adjektiv (möjligen ett eller två) och det kommer sig av att man med tiden - mognaden - blir följsam och hörsammar den goda smakens grundläggande läror. Detta är en utveckling som sker mera robust och handfast till skillnad mot det andra i stilen som månad till månad vacklar fram och tillbaka.
På detta sätt fogar man sig till något som med tiden formar en stil, om man nu alls lyckas med det. Kanske hade man aldrig en egen röst? Och kanske var allt man kallade "skrivande", och "tänkande", bara ett enda långt idisslande av den inhägnade hagens gräs, helt utan originalitet?
*
För att skriva behöver man framförallt ... vara utsövd.
Det är märkvärdigt vad skrivandet i utmattat tillstånd känns som ett oöverstigligt hinder. Ungefär som att spy och sedan äta en middag. Eller ha svår influensa och tvingas gå upp för en trappa. Hela kroppen sätter sig emot, finner andra saker att göra. Nästan allt går bra utom just att skriva.
Skrivandet fogar sig inte. Det lever bäst när det får breda ut sig ostört och tala till de hemliga vänner och själar som fortfarande känner något. De som världen har öppnat sig för, på samma sätt som för oss.
*
Hur lågt vi värderar den poetiska blicken står i relation till hur oandliga vi som samhälle har blivit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar