*
Något av det mest förnedrande man kan bli utsatt för är att få en munkavle lagd över sin själ så att den inte kan uttrycka sig utan en vidhäftande rädsla. För många är det, både historiskt och i samtiden, ett naturligt habitat som de rör sig i och lär sig överleva i.
Det fria ordet är inte värt mycket om det hos författare saknas mod att vara självständig.
Denna självständighet säger ingenting om samhällsnyttan eller -relevansen av det man skriver. Skrivandet sker under ansvar och det krävs övning även i att uppfatta och urskilja de skeenden som är värda att belysa.
*
Efter läsning av Tonio Kröger. -Konstens förutsättning är att inte alla människor är konstnärer (vissa är borgare, andra filister). Det är grunden till konstnärernas ensamhet. En konstnär har tidigt känt sin ensamhet.
Under långa tider kan den ensamheten orsaka att man tappar fotfästet och slungas ut i megalomani eller tvärtom förtvivlan. Det är tungt att äga ordets och urskiljningens och genomskådandets gåva.
Man inser att det bara är de andra som verkligen lever. Att betrakta livet är inte att leva. Att kunna påta i sin trädgård är livsbejakelse. Konstnärens livsbejakelse är mera ödslig.
*
Den som skriver bildar meningar. Bokstavligen och andligen.
Det är vad skrivandet är: att skänka meningar åt livet.
Vad jag inte vet däremot är om detta innebär att upptäcka meningar som redan finns bakom "okunnighetens slöja".
