Skrivs det religiös poesi idag?

Skrivs det religiös poesi idag? Jag vet inte. Men antagligen finns det några som skriver sådant. Nästa fråga är ju om det är bra poesi, om den är kvalitativ.

Hur ser nyskriven kvalitativ religiös poesi ut? 

Kan den vara konfessionell? Kan den andas tacksamhet?

Frågorna är många, för det där med litterär kvalitet är inte lätt att ringa in. Det enda jag vet är att den finns. Ja, den finns.

Är den religiösa poesin extatisk? Eller mer nykter? Kanske nyktert dogmatisk?

Hur ser den ut? Finns det näsor som kan nosa fram den?

Är känslan i fokus? - det vill säga att rätt förnimmelser förs ner på pappret och att dikten är religiös i kraft av upphovsmannens känslor på något sätt? Eller är det den andliga urskiljningen? - att kunna översätta relevant religiöst innehåll till text? Måste religiös poesi vara uppbygglig - och på vilket sätt? Hamrar den ner det falska eller väver den kärleksfullt det bärkraftiga?

Jag har försökt skriva religiös poesi och kan säga att det är bland det svåraste man kan skriva. En gång skrev jag en dikt som förde mig iväg till en sådan underbar nåd och frid och tacksamhetskänsla att det nog, för en utomstående, skulle beskrivas som extas. Min ande gladde sig oerhört och efteråt var jag slut, slut som poet.

Det är svårt att leva i extas och det kanske är därför jag sällan försöker skriva sådan poesi. Ändå är det ju underbart och borde dominera mitt skrivande. 

Varför är det starkaste ljuset så påfrestande för sinnena? Varför saboterar människan ständigt sin egen djupa lycka?

Pantheons suckar

Att resa och att skriva är två aktiviteter som otvetydigt stimulerar varandra. Varje gång jag reser någonstans skriver jag. Och jag skriver mycket.

Sedan sex år tillbaka i tiden har jag publicerat poetiska reseskildringar från platser som jag besökt och bott på: Kiev, Stockholm, Uppsala, Güstrow, England, Öland. Det är inre resor och yttre på samma gång.

Nu har jag precis gett ut "Vad suckar Pantheon?".

Mitt i turistströmmens virvlar vid Roms tunnelbana försvinner diktjagets son – och i de förtvivlade sekunderna som följer kollapsar alla distanserade observationer och litterära reflexioner till en enda rå känsla av fasa. 

Jaget är en man som brottas med sig själv. Han reser, observerar och skriver – men ifrågasätter ständigt vad det egentligen är värt. På Medelhavets stränder och i Roms gator möter han tiggare, turister och historiens tyngd, medan han försöker förstå sin egen plats i det hela.

Vid Paulus grav ställs modernitetens ytlighet mot något han inte riktigt kan formulera men inte heller kan ignorera.

Boken kan inskaffas på Bokus och snart på Adlibris.

De mörka kristna dimensionerna

Jag begriper inte alltid varför jag skriver de böcker jag skriver. Jag kan ge förklaringar, men jag vet inte om någon av dem bottnar eller fäster i mig så att jag med säkerhet kan säga att "där, där är förklaringen".

Hur ska jag kunna förklara min nya roman? 

Varför skulle den behöva förklaras?

Lika svårt är det att motivera varför någon skulle läsa den. Litteratur om helvetet är ingenting man lätt "säljer in". De som anar vad helvetet är vill inte gärna läsa och bli påminda, och de som inte vet vill inte gärna föreställa sig fasan. Kristna tycker ämnet är otäckt fastän Jesus talar om Gehenna återkommande gånger. Ingen, ingen - varken kristen eller hedning - kan väl rimligen efterfråga en roman om ett sådant ämne.

Helvetet är teologins motsvarighet till politikens "lag och ordning". En söndag om året talar prästerna om ämnet i kyrkan. Det är på domsöndagen. Då kan domedagen nämnas, och är predikan genuin så förstår kyrkobesökaren att endast genom en domedag kan det onda få sitt rättvisa straff. Helvetet kompletterar Guds provocerande tålamod med en annan minst lika provocerande egenskap.

Nu är det dock så att ondska som den Allvetande ser och ondskan som människor ser bitvis  avviker från varandra. Det är en ständig källa till missförstånd mellan kyrkan och den omgivande världen. Detsamma gäller många andra "storord". Som skrivande människa är det en källa till stimulans och arbetsglädje att upptäcka sådana avvikelser. Det skapar romanstoff. I det oändliga.

Av alla författare som lever i det här landet verkar det vara få som har fått ett kall att skriva om helvetet. Man kan fråga sig varför? Som litteratur är det ett mycket intressant och stimulerande ämne. Min berättelse, Den övernaturliga tröstens bok, kom över mig och blev skriven utan att jag behövde anstränga mig. Det var en märklig tid.

Jag tror kanske inte att min roman är en naturalistisk vision av helvetet. Det kan därför vara klokt att läsa den också som en skrämmande allegori.

Boken handlar om en kvinna som kastas ut i det eviga mörkret utan att förstå varför. Det är det hon försöker göra genom hela romanen. Men det händer mer än så. Hon förstår kärlekens natur. Läsaren kanske förstår både ondskan och kärleken bättre - i slutet. 

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Antecknat om skrivandet - 47

*

Jag tror att vi som skriver har varit på platser som vi gärna berättar om för andra. Mentala platser. Det är nog det som förbinder oss. Vi drivs av en drift att berätta för andra om sådant vi har sett.

Det är inte alltid vi kan ange värdet av det.

*

Poesin börjar med att skåda molnen på himlen. Där syns en kanin. En hund. En drake. Den som ser sådana former i molnen förstår redan vad poesin är bra för. 

*

I uteslutningen från alla institutioner inleds den stora tomheten som är friheten. Där kan du skriva precis vad du vill. Det kommer inte höras. Inte på länge, eller inte alls, eller endast hos ett fåtal.

Men du är fri. Glöm inte det. 

För det var väl det du ville.

Jag berättar om min nya roman

Nu kan man höra mig berätta om min nya roman Den övernaturliga tröstens bok i den här filmen:

Titeln på min nya roman

Nu kan jag avslöja titeln på min nya roman:

Den övernaturliga tröstens bok.

En paradoxal titel. Med tanke på bokens handling och miljö. Den var inte självklar. Jag hade många andra förslag på titlar. Länge var arbetstiteln In i evighetens mörker. Ett tag funderade jag på något enklare som typ Inferno eller Gehenna.

Titeln jag fastnade för speglar innehållet på åtminstone två sätt. Den är också paradoxal. Och den understryker genren som jag nog ändå vågar säga ligger nära magisk realism.

Men sådant där är bara etiketter. Jag är inte så bra på etiketter. När jag skriver kan jag sällan sätta den exakta etiketten på mitt verk.

Boken finns bland annat här

Existentiell roman om helvetet

Min nya roman rör sig i gränslandet mellan teologi, myt och existentiell litteratur.

Romanen är en skildring av en människa som kastas i helvetet. Det är en utforskning av övergivenhet, förlust av mening, andlig tomhet och den yttersta ensamheten.

Berättelsen rör sig i en litterär tradition som hämtar näring ur Dante, Dostojevskij, Lagerkvist, Kierkegaard och den kristna mystiken, men söker ett modernt språk för frågor om skuld, ansvar, frihet och nåd. Tonen är lågmäld, drömlik och stundtals klaustrofobisk. 

Det här är ingenting som frikyrkoförlagen har velat ha på sina utgivningslistor. Inte de större förlagen heller. Och inte de smala. Ändå vågar jag påstå att det är en fullgod roman. Den är minnesvärd. Känslostark. Den passar bara inte in i tidsandan.

Romanen släpps i april