Till mp3-spelarens lov

LP-skivan och CD-skivan - båda har de dykt upp på marknaden och blivit eftertraktade på nytt.

Mini-discen och mp3-spelaren har ännu inte haft sin renässans och det är framförallt tråkigt om mp3-spelaren inte får sin. Tycker jag som tar med mig min mp3-spelare nästan vart jag än åker. Även när jag hade Spotify Premium, som jag sa upp efter årsskiftet, hade mp3-spelaren en given plats i packningen. 

Mp3-spelaren gjorde sin debut i slutet av 90-talet. Populära där jag bodde blev de några år efter millenniet. Användaren slapp bära på CD-skivor och kassetter och kunde istället ha en liten sticka med sig - eller en mindre hårddisk - som rymde tusentals låtar. Det var revolutionerande för musiklyssningen. Nu har det gått nästan tjugofem år sedan jag upptäckte mp3-spelarens fördelar - jag talar alltså från erfarenhet - och här kommer mina främsta skäl till varför mp3-spelaren förtjänar att återupptäckas.

- Man kan lyssna ostört - inga telefonsamtal avbryter musiken. Detta är särskilt bra om man vill koppla av, eller till och med somna till, musik.

- Begränsningen. När musik är begränsad växer musiken. Detta vet alla som ägt en CD-skiva. Man upptäcker storheten i de där andra spåren som inte var anledningen till att man skaffade albumet från första början. För mig är Dream Theater's album Train of Thought ett exempel på detta. Jag tror att jag, under olika tid i livet (medan jag lyssnade på skivan), haft något av de samtliga sju spåren som favorit, men under olika tider. Jag lyssnade så mycket att jag upptäckte något njutbart med varje spår. Så fungerar det inte när man har hela världens musik vid fingerspetsarna. Man blir slöare, hetsigare, otåligare, vilket rimmar illa med musikens och konstens lockrop till uppmärksamhet. 

På samma sätt förhåller det sig med ljudböcker; genom den lokala lagringens begränsning kan den mindre samlingen växa och ge fördjupning snarare än bredd.

- Icke-begränsningen. Jag vill nyansera min förra punkt genom att säga att en mp3-spelare som regel numera rymmer mycket utrymme. När jag upptäckte mp3-spelaren rymde de 64 eller 128 MB, eller om den var stor: 1 GB. Eller som Apples modell som var gigantisk och hade 64 GB. Nu rymmer en mp3-spelare enorma mängder om man köper ett stort minneskort. Min nuvarande är på 256 GB, och då kan man unna sig det som CD:n har … 

- Bra ljudkvalitet. Som duger för de flesta. Det ska inte förnekas att en mp3-fil låter plattare på en bra ljudanläggning, men mp3-spelaren är inte dålig för det - särskilt inte med bra hörlurar.

- Arkivering. Möjligheten att spara. Jag brukar spara ner mp3-filer av särskilt intressanta föredrag och podcastavsnitt eftersom det fungerar som ett personligt arkiv. Andra sätt att spara avsnitt, inuti appar, upplever jag som mer osäkra; en hel podcast kan avvecklas och så försvinner det som man trodde låg online för evig tid. Med mp3-spelaren blir privata arkiv mycket behändiga. Jag själv har mängder av föredrag och universitetskurser sparade vilket ger möjlighet att påminna sig och repetera kunskap.

- Musiken tar ingen plats. En annan självklar fördel i jämförelse med fysiska media som CD eller LP-skivan.

- Offline-lyssning. Musiken kan tas med ut utanför internet.

Detta var fördelarna - åtminstone som jag ser på saken. Hur är det då med nackdelarna?

En klar nackdel för mp3-spelarens möjlighet till comeback är tillgången på musik (om man inte äger en CD-samling). Att rippa sina egna CD-skivor var enkelt och faktiskt lite tillfredsställande.

Något jag saknar är Spotifys möjlighet att köpa enstaka mp3-filer. Även CDON och andra sajter erbjöd den möjligheten för kanske femton år sedan. Det var fantastiskt att kunna köpa filer för en billig slant för att kunna avnjuta dem igen och igen när man inte ville satsa pengar på en hel skiva. Tjänsten försvann och efterfrågan försvann - förmodligen i takt med streamingens intåg.

All teknik som blir gammal blir liktydig med en begränsning. Och med mindre smidighet (typ osmidighet). Det var ofta smidigheten - eller bekvämligheten - som vann i konkurrensen mellan format och mellan hårdvara. Att använda gammal teknik känns som att ålägga sig själv onödiga begränsningar. Detta reser en psykologisk och andlig fråga: Är begränsningen otäck? 

Jag förmodar att det är så. Men det är också ett slags personligt offer att nyttja gammal teknik. Att välja är att välja bort, och det finns en rikedom i att vara "fattigare" också på möjligheter och intryck. Samma logik ligger bakom fastan och att koppla ner från internet. Idag är den här insikten latent hos många, mer uttalad hos andra, men allt fler förstår den här typen av asketiska resonemang.

Nyare generationer har dock inte levt i den naturliga begränsningens förlovade tid. Kan de få ut något av begränsningarna, eller är de dömda till att plågas av det nya utan att kunna uppskatta teknik från det förflutna?

Ukrainska noveller

Omkring år 2015-2016 kom ett nytt land in i mitt liv: Ukraina. Många berättelser som jag hört från det landet har stannat hos mig, och jag har inte kunnat undgå att skriva ner dem eftersom de varit så fascinerande och tänkvärda.

Nu har jag äntligen läst in och samlat några av dem i en ljudbok med titeln Ukrainska noveller. 

Den första novellen är en personlig favorit och dessutom sann. Den handlar om en gammal dam som tappar alla sina besparingar. Nästa novell är samlingens mörkaste med kopplingar till åttiotalets Sverige.

Boken är inläst av mig och den finns bland annat på Bookbeat, Bokus Play och Storytel. Den går även att ladda ner som mp3 från Bokus.

Jag hoppas på en fysisk bok i framtiden där jag vill inkludera några ytterligare noveller som inte finns inlästa.

Apokalyptisk fiktion

Sommaren 2025 hade jag en märklig vision som grep mig med stor fasa. Jag såg en syn, där jag tyckte mig se helvetet framför mig, eller snarare känna dess ödslighet och övergivenhet och skräckslagna hopplöshet i mitt bröst.

Det passerade en månad ungefär.

Sedan fick jag en märklig litterär idé som jag genast gav mig i kast med. Det var en skildring som börjar med Domedagen och sedan fortsätter i underjorden, i det eviga mörkret. Där följer man en av de förtappade som inte förstår domslutet och sitt öde. Hon frågar sig varför hon förtjänade ett så gruvligt straff. Hon försöker finna en mening och en livsuppgift i mörkret.

Etiketter är svåra att sätta på den här romanen; det är frågan om en visionär och mytisk sida av mitt författarskap som hittills mest har skymtats i novellerna.

Romanen påminner om Dante - som jag inte läst särskilt mycket - och Pär Lagerkvist, en av mina tidigaste förebilder i skrivandet. En gång liknades en novell jag skrev på snarlikt tema med Swedenborgskt andeskådande, och denna min nya roman påminner om den novellen litegrann.

Det är inte alls en krånglig eller svår berättelse, men den kommer läsaren nära. "En blivande klassiker", sa en läsare som fick läsa en tidig version av manuset. Han tyckte det var det bästa jag skrivit. 

Så vad är det jag har skrivit? En existentiell parabel? Teologisk fantastik? Visionär existentiell fiktion? 

Det är framförallt en rättfram berättelse om något som ligger bortom vår omedelbara verklighet. 

"Fallet Elsa" och magkänslans makthavare

Jag medverkar i Kvartal med en artikel om socialtjänsten. Texten tar avstamp i fallet "Elsa" som Kaliber granskade. Frågan jag ställer i min artikel är: Kan socialtjänsten ha fel?

Frågan är inte så satirisk som den först verkar, eftersom socialtjänstens kunskapsproduktion skiljer sig från andra myndigheters. Å ena sidan är det en kunskapsfilosofisk fråga jag diskuterar, där socialtjänsten har sin egen sanningsproduktion som inte följer samma regler som vi normalt har rätt att kräva av myndigheter.

Men den intressantare frågan är vad som sker med ett välfärdssamhälle när det fortfarande kallar sig för det, men inte fullföljer sina egna plikter. Om skolan sviker och rent av blir en skadlig miljö för barn, eller om placeringar som ska gynna barn istället skadar barn, vad faller då socialtjänsten tillbaka på? Vilket narrativ tar den till? 

Och vad gör de människor som är föremål för en sådan nyckfull välfärdsstat?

Fallet "Elsa" visar att sveket från välfärdssamhället skapar stridbara föräldrar, som blir envisa - och lätt misstänkliggjorda - när de ifrågasätter ett system som står på svajig grund.

Men oavsett funktionsduglighet måste socialtjänsten arbeta - den är ju lagstadgad och lagstyrd - även om den har dåliga möjligheter att fatta välgrundade beslut i svåra fall.

Jag citerar från min ursprungliga artikel där följande rader fanns med:

"Lägg på (...) kunskapsproblemet riskerna med en felaktig bedömning, så inser man lätt varför en myndighet som socialtjänsten hellre gör något och gör fel, än gör ingenting och gör fel. Konsekvenserna kan vara livsfara för barnet om man ingenting gör; konsekvenserna är mera timliga och reparerbara om man gör något allt för ingripande."

Min bok En ung socialarbetares anteckningar är måsteläsning för er som uppskattade min artikel.

Häxan och de två barnen

Nu finns en nyskriven novell av mig att lyssna till på Spotify. Den handlar om en pojke vars barndom abrupt tar slut - utan att han önskar det. 

Jag beskriver nästan alltid mina noveller på samma sätt, som "småländsk magisk realism". 

Magisk realism - var det inte så det började för min del? 

Detta med att leva i flera världar är något som jag har gjort länge. Ett sorts främmande värld tränger sig på och lägger sig över den värld som kallas vanlig, den vanliga världen. Där ligger den främmande världen ungefär som skimret i en målning av Caspar David Friedrich. Väggarna där är tunna; levande och döda och uppdiktade går mellan väggarna fritt, eller åtminstone med den grad av frihet som den drömmande människan ger dem.

I den världen föds berättelser, men exakt hur det går till är svårt att förklara. Det är ofta en person eller en scen som föds först. Ett anslag.

Jag har skrivit många magisk realistiska noveller, men aldrig en hel roman. Tills i höstas, när jag skrev en roman som jag hoppas kommer ut senare i år. Den, mina vänner, kommer inte likna någonting i svensk samtidslitteratur.

Antecknat om skrivandet - 45

*

Den klara, enkla och sammanhållna prosan ger ordning åt det som är splittrat, vagt och rikt i sin dunkelhet. 

Det vill man råda bot på med radbrytningar; isoleringen av fraser och ord.

Men det får man på fingrarna för av handböckerna som eftersträvar och vill skapa just den ordning som kastar ljus över det splittrade, för prosa är ordning, sammanhållning och kontroll.

Och där står man som författare och vet inte riktigt vad man ska vara lojal mot. Ordningen eller verkligheten själv?

*

Överhuvudtaget detta med brytningar (urval), som markerar eftersmaken till allt man hittills läst. Detta “slutligen som inte finns” är ju litteraturens falskhet och uppenbarelse.

Foto: Jeremiah Karlsson

Bokslut 2025

Om litteraturen har det svårt i vår samtid så är det ingenting mot hur det är för min litteratur.

Januari: jag skrev färdigt ett manus från förra året; jag återkommer till det. Jag hade sparkat i en bikupa föregående år, och fick nu tillfälle att skriva en slutreplik i tidningen Dagen - "i befolkningsfrågan". Föraktet mot mig stod på sin absoluta höjdpunkt, men också de mer resonliga, stilla och skärskådande rösterna visade med en klapp på axeln att jag berörde något centralt i vår kultur, och det är nu huvudsaken i sådana sammanhang; när insatta kan bekräfta en verklighetsbeskrivning. En sådan var en psykoterapeut som kontaktade mig, och dessa lyssnare vet ju vad människor plågas av själsligen.

Jag visste, och fasade för, att 2025 skulle bli ett intensivt och svårt år; att jag skulle ge ut mycket, och att böckerna skulle bli kontroversiella. Kanske inte min första bok, Pojken utan fe, även om där fanns sådant som, om folk läste poesi, skulle kunna framhållas som känsligt. Jag har inte mer att säga än att försynen har bistått mig, samt att det allmänna ointresset för poesi har bidragit med sitt skydd.

Jag gav därefter ut en spännande liten diktsamling som e-bok, Munken på Mosebacke, som jag blev ganska nöjd med. Det speciella med boken är att munken från förra årets roman, Puritanien, förekommer i boken.  Det gör han eftersom jag träffade honom för första gången i verkliga livet under resan som boken handlar om. Det var ett mycket trevligt möte, som avslutades med en lång promenad från centrala Stockholm till Mosebacke. Våren var i antågande, och kvällen var ovanligt mild för att vara slutet av mars. Jag skrev även ett prosastycke under den resan som jag funderar över om det ska bakas samman med något som jag senare skrev.

I april släpptes En ung socialarbetares anteckningar, utan tvekan en av mina viktigaste böcker, och en av de mest ovanliga om man ser till svensk utgivning. Den fick goda omdömen, bland annat av författaren Aino Trosell; väldigt roligt eftersom hon skrivit Sveriges första roman om socialtjänsten på 70-talet (jag skrev den första thrillern om socialtjänsten ungefär fyrtio år senare). Delar av novellsamlingen ska tydligen användas som undervisningsmaterial på ett av Sveriges universitet; väldigt glädjande, för boken är inte tänkt att läsas av en ensam läsare på sin kammare, utan snarare i grupper av socialt engagerade och tänkande människor. 

Romanen Lösningen på Palmemordet fick det att storma, men främst från icke-läsare; det är ett tragiskt samtidsfenomen att ha åsikter om sådant man inte har läst och inte är insatt i; folkdomstolar uppstår överallt numera, och det är i själva verket barbariet som har återuppstått - ironiskt nog när förmågan att läsa minskar. Detta bekräftar att läsning och eftertanke är centralt för en civilisations fortbestånd. Min roman skildrade en subkultur, och den var ganska "meta", vilket inte hindrar att den hade ett samhällskritiskt syfte. De som faktiskt tog sig tid att läsa romanen verkade uppfatta det så också, för de blev berörda, och det är vad som spelar roll för mig. 

Under samma tid skrev jag även på flertalet artiklar där jag ville borra djupt - ibland ytligt - i olika tidstypiska fenomen som jag finner intressanta. Jag bidrog bland annat med tre artiklar i tidningen Fokus där jag aldrig skrivit tidigare.

Jag har med tiden förstått att ärlighet och sanning är något som man måste öva på - måste erövra - och att en del av denna övning kommer genom att man står utanför journalisternas skrå, precis som jag inte är en del av förlagsförfattarnas skrå. Kultur är odling, och jag odlar mina blommor i en dold, oansenlig trädgård.

Sommaren gick i ruinernas tecken; resorna gick nämligen mest till ruinrika landskap och kyrkor vilket nog avspeglade sig i mitt skrivande också. Sommaren innebar ett par olika påbörjade romanprojekt, varav ett lades ner och ett annat sattes på paus (det finns en skillnad mellan dessa två). Jag skrev även diktsamlingar, men jag har låtit dem ligga orörda på USB-stickan; det är nog tre, fyra diktsviter som inte får se dagens ljus. Vissa av dessa är skrivna utifrån ett givet koncept, oftast en resa någonstans; jag har med andra ord kvar min vana av reseskildringsdiktsamlingar, även om det har blivit lite för mycket skrivet inser jag; exempelvis blir två diktsamlingar om två olika Uppsalaresor för mycket.

Refuseringarna är också många, de får man på köpet med skrivandet - i alla fall på min nivå.

Så, dörrar har öppnats, och jag har gått in även genom de som är obekväma och mindre fina. Det är för mig en andlig övning; en del i att "gå i tro". Dörrar öppnades alltså, och någon stängdes ganska snabbt, även om det inte uttrycks så och aldrig kan beskrivas så definitivt. Sanningen är ändå att dörrar stängs. 

Nåväl. Så kom då hösten.

Jag försökte i september skriva vidare på ett projekt som jag inledde tidigare under året, en barndomsskildring, men kom inte så mycket längre än till redigeringen av det hittills skrivna. Det var bra och stort, men drivet saknades hos mig att fortsätta. 

Jag korrekturläste manuset från i vintras, det som jag nämnde först i det här blogginlägget, och förberedde mig på ytterligare en bokutgivning i år. Skulle jag orka ge ut en bok till? Jag var inte helt säker. Och det mest förargliga är ju att om jag inte orkar så är det ingen annan som gör jobbet, och boken kommer inte ut. Ingen kommer heller sakna boken, men så är det ju det där med plikten, talenten, och vådan, eller klådan, i att ha saker liggande.

Under hösten skrev jag mitt märkligaste och otäckaste manus hittills; en katabasis-historia som var bland det mest svårskrivna jag ägnat mig åt; bara inledningen har vållat mig enormt mycket möda redan. Det är berättelsen om en kvinnas oväntade nedstigande - eller snarare stup - ner i helvetet. Min bästa roman, en blivande klassiker, enligt en som läste en tidig version av manuset.

När det manuset var färdigt började jag skriva en meditativ biografisk historia som jag hoppas kan publiceras i framtiden. En stilla men lågande uppgörelse med samhället - och mig själv.

Mer lågintensivt skriver jag på andra saker som jag inte vet om de kommer bli färdiga.

Sist ska två saker nämnas: dels att jag börjat få ut några av mina noveller som ljudböcker igen, den här gången på Spotify. Det är väldigt roligt att den möjligheten äntligen öppnades, något jag sett fram emot i flera år; jag hoppas att jag ska ge ut nya noveller nästa år.

För det andra blev jag belönad med ett litteraturstipendium från Det fria ordets hus i Växjö. Väldigt glädjande!

Innan årets slut blev också en artikel jag skrivit antagen av Kvartal, men den publiceras inte förrän i januari.

***

Där är vi nu. Jag har manuskript så att jag skulle klara en utgivning minst tio år fram.