Kärlekens kvarnar mal våra namn till stoft

Skog. Broar. Vägar. Bilköer. Väderkvarnar som inte längre mal. 

I denna bok ställs frågan vad kärlek egentligen är när ungdomens dröm har försvunnit.

Texterna rör sig genom ett vårligt Småland där solen glittrar över skogarna samtidigt som mörkret hela tiden anas bakom civilisationens ytskikt. Här blandas teologi med snabbmatsrestauranger, vardagliga samtal med existentiell oro, och små iakttagelser öppnar sig mot frågor om skuld, tro, kropp, tid och mening.

Över allting vakar väderkvarnarna: tomma och stillastående.

Finns som e-bok på bland annat Adlibris.

Antecknat om skrivandet - 48

*

Man kan hopa ord på ett sätt som får människor att somna. 

Man kan hopa ord på sätt som får människor att stanna upp. 

Man kan hopa ord och stelna. 

Man kan skriva och växa. 

Man kan skriva och måla in sig i ett hörn. 

Man kan skriva sig ut ur hela hus och måla in sig i vildmarkens hörn.

*

Att skriva om sig själv så som man var för längesedan kommer med svåra övervägningar. Ska man som författare tolka sitt gamla jag? Förklara för läsaren? Kanske göra ett urval, som bildar ett igenkännligt narrativ, som har en chans att landa inuti ramen för den samtida förståelsen?

Eller ska man framhålla det kaotiska och oförklarliga och allt som inte får svar eller upplösning? Ska man skildra minnena just som de skärvor de är, i ett pussel vars bild kanske inte ens är ämnat för jaget? 

Likadant med ens tankar (i den mån man minns dem), bör man låta dem vara just så gymnasiala som de var på den tiden?

Ja, vad är sanning i litteratur? Är det den mogna mannens blick på sin ungdom? Eller är det ungdomens egen blick på sin ungdom medan den pågår?

Pantheons suckar

Att resa och att skriva är två aktiviteter som otvetydigt stimulerar varandra. Varje gång jag reser någonstans skriver jag. Och jag skriver mycket.

Sedan sex år tillbaka i tiden har jag publicerat poetiska reseskildringar från platser som jag besökt och bott på: Kiev, Stockholm, Uppsala, Güstrow, England, Öland. Det är inre resor och yttre på samma gång.

Nu har jag precis gett ut "Vad suckar Pantheon?".

Mitt i turistströmmens virvlar vid Roms tunnelbana försvinner diktjagets son – och i de förtvivlade sekunderna som följer kollapsar alla distanserade observationer och litterära reflexioner till en enda rå känsla av fasa. 

Jaget är en man som brottas med sig själv. Han reser, observerar och skriver – men ifrågasätter ständigt vad det egentligen är värt. På Medelhavets stränder och i Roms gator möter han tiggare, turister och historiens tyngd, medan han försöker förstå sin egen plats i det hela.

Vid Paulus grav ställs modernitetens ytlighet mot något han inte riktigt kan formulera men inte heller kan ignorera.

Boken kan inskaffas på Bokus och snart på Adlibris.

De mörka kristna dimensionerna

Jag begriper inte alltid varför jag skriver de böcker jag skriver. Jag kan ge förklaringar, men jag vet inte om någon av dem bottnar eller fäster i mig så att jag med säkerhet kan säga att "där, där är förklaringen".

Hur ska jag kunna förklara min nya roman? 

Varför skulle den behöva förklaras?

Lika svårt är det att motivera varför någon skulle läsa den. Litteratur om helvetet är ingenting man lätt "säljer in". De som anar vad helvetet är vill inte gärna läsa och bli påminda, och de som inte vet vill inte gärna föreställa sig fasan. Kristna tycker ämnet är otäckt fastän Jesus talar om Gehenna återkommande gånger. Ingen, ingen - varken kristen eller hedning - kan väl rimligen efterfråga en roman om ett sådant ämne.

Helvetet är teologins motsvarighet till politikens "lag och ordning". En söndag om året talar prästerna om ämnet i kyrkan. Det är på domsöndagen. Då kan domedagen nämnas, och är predikan genuin så förstår kyrkobesökaren att endast genom en domedag kan det onda få sitt rättvisa straff. Helvetet kompletterar Guds provocerande tålamod med en annan minst lika provocerande egenskap.

Nu är det dock så att ondska som den Allvetande ser och ondskan som människor ser bitvis  avviker från varandra. Det är en ständig källa till missförstånd mellan kyrkan och den omgivande världen. Detsamma gäller många andra "storord". Som skrivande människa är det en källa till stimulans och arbetsglädje att upptäcka sådana avvikelser. Det skapar romanstoff. I det oändliga.

Av alla författare som lever i det här landet verkar det vara få som har fått ett kall att skriva om helvetet. Man kan fråga sig varför? Som litteratur är det ett mycket intressant och stimulerande ämne. Min berättelse, Den övernaturliga tröstens bok, kom över mig och blev skriven utan att jag behövde anstränga mig. Det var en märklig tid.

Jag tror kanske inte att min roman är en naturalistisk vision av helvetet. Det kan därför vara klokt att läsa den också som en skrämmande allegori.

Boken handlar om en kvinna som kastas ut i det eviga mörkret utan att förstå varför. Det är det hon försöker göra genom hela romanen. Men det händer mer än så. Hon förstår kärlekens natur. Läsaren kanske förstår både ondskan och kärleken bättre - i slutet. 

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Antecknat om skrivandet - 47

*

Jag tror att vi som skriver har varit på platser som vi gärna berättar om för andra. Mentala platser. Det är nog det som förbinder oss. Vi drivs av en drift att berätta för andra om sådant vi har sett.

Det är inte alltid vi kan ange värdet av det.

*

Poesin börjar med att skåda molnen på himlen. Där syns en kanin. En hund. En drake. Den som ser sådana former i molnen förstår redan vad poesin är bra för. 

*

I uteslutningen från alla institutioner inleds den stora tomheten som är friheten. Där kan du skriva precis vad du vill. Det kommer inte höras. Inte på länge, eller inte alls, eller endast hos ett fåtal.

Men du är fri. Glöm inte det. 

För det var väl det du ville.

Jag berättar om min nya roman

Nu kan man höra mig berätta om min nya roman Den övernaturliga tröstens bok i den här filmen:

Titeln på min nya roman

Nu kan jag avslöja titeln på min nya roman:

Den övernaturliga tröstens bok.

En paradoxal titel. Med tanke på bokens handling och miljö. Den var inte självklar. Jag hade många andra förslag på titlar. Länge var arbetstiteln In i evighetens mörker. Ett tag funderade jag på något enklare som typ Inferno eller Gehenna.

Titeln jag fastnade för speglar innehållet på åtminstone två sätt. Den är också paradoxal. Och den understryker genren som jag nog ändå vågar säga ligger nära magisk realism.

Men sådant där är bara etiketter. Jag är inte så bra på etiketter. När jag skriver kan jag sällan sätta den exakta etiketten på mitt verk.

Boken finns bland annat här