onsdag 24 juli 2019

Heta ord

Min senaste debattartikel har väckt heta känslor - och detta trots att debattformatet är ganska ovant för mig numera. Intressant är hur en sida ibland kan säga mer än 499 sidor.

Värt att påminna om - och lätt att förbise - är hur artikeln faktiskt i botten handlar om cynism, eller om vad som ibland kallas "det cyniska förnuftet".

Ingen kan nog hävda att jag är en duktig bloggare - men troligtvis återkommer jag i bloggen eller här med fler tankar. Vill man ta sig igenom någonting på ungefär samma tema som det debattartikeln tar upp rekommenderar jag min masteruppsats Individualisering av barn.




söndag 30 juni 2019

Hur är läget inom den samtida berättarkonsten?

Jag ska framöver akta mig för böcker som får unisona positiva recensioner i dagspressen. För det första är det något lurt med ett kultur- och kritikerklimat som inte fördelar sig mer jämt över bu- och bäregistret i fråga om STORA FÖRFATTARES böcker. För det andra har jag upptäckt att böcker som är uppburna av en unison kritikerkår har vissa saker gemensamma. Ofta är dessa böcker urtråkiga, pretentiösa, navelskådande, narcissistiska, och sällan har de något att berätta. (Poängen ligger mer i att de berättar, att de får berätta, hur de berättar, när de gör det osv). Möjligen kommer ingen av dessa böcker bli ihågkomna som någonting mer än utslag av en kollektiv neuros hos en kulturjournalistkår som höll i taktpinnen i en tid som struntade i taktpinnar.




Jag har gått i samma fälla många gånger. Förra året, exempelvis, då Josefin Holmström recenserade Cilla Naumanns roman Den oändliga familjen, och skrev att det var en bok som skulle göra författare avundsjuka, tänkte jag att det var ett intressant omdöme och lånade boken.

Tyvärr blev jag inte avundsjuk. Språket var överflödande och övertungt av betydelsebärande ord. Cilla Naumann radade upp ord, ett efter ett, där hon med fördel kunde ha använt enbart ett av dem och skapat någonting mer i enlighet med devisen "less is more".

Handlingen i romanen var förvisso lite intressant, men den motiverade inte en så pass lång roman. När jag sedan, någonstans i mitten av romanen, läste en ungefär fem sidor lång passage där en flicka sprang upp för några trappor i ett hyreshus började jag känna mig genant inför prosan. Genant, eftersom jag gjort liknande saker själv när jag skriver, och sedan fått syn på mig själv och känt skam. Nej, tänker jag, det händer inte sådär mycket i ett medvetande under en springfärd upp för trapporna, eller snarare: detta flöde av ord synliggör författarens lyriska navelskådande mer än huvudpersonens livsomständigheter. "Ett småborgerligt zoomande in på detaljer på bekostnad av den stora bilden", skulle man kunna säga. Fördomarna gjorde sig gällande: författaren vill vara uttömmande, hon vägrar antyda, hon vill fylla sidorna för att åstadkomma en rapport över ett skeende. Litteraturen som avancerad verklighetsflykt!

Romanen "Den oändliga familjen" hade som sagt en intressant grundberättelse, men romanen var segdraget lång och inbäddad i ett onödigt ornamenterat språk. Och jag började tänka på de lovord som ströddes från kulturjournalister i samband med att Alice Munro mottog nobelpriset i litteratur;  då sades det att det andra författare behöver hundratals sidor på sig att berätta gör Alice Munro på trettio sidor. "Och oftast bättre", löd undertonen.


Precis så! Tråkigt bara att ordet "prosa" ska behöva bli liktydigt med "luftighet". 







Sara Stridsberg: Kärlekens Antarktis

Hur är läget inom den samtida berättarkonsten? Vad är det bästa av idag på svensk bokmarknad, och hur bra är det? Eller snarare: på vad sätt är det bra?

En författare som jag hörde mycket gott om för några år sedan i Lund var Sara Stridsberg. Nyligen lyssnade jag på en novell av henne, American Hotel, och fick mersmak. Det var en intressant triangeldrama författat på ett både ledigt och mångtydigt språk, tyckte jag. Stridsberg lyckades formulera sig både allvarligt och lättsamt. Det gav mersmak och jag lånade hennes senaste roman, Kärlekens Antarktis. Romanen handlar om en kvinna som blir mördad, styckad och dumpad. Hon berättar som död om sitt jordiska liv som varit präglat av förnedring.

Stridsbergs berättarteknik får mig att tänka på den fascinerande Youtube-kanalen ”The SloMo-Guys” där man filmar olika skeenden med höghastighetskamera, drar ner tempot för att se hur varenda partikel rör sig i ett skeende som är osynligt för den nakna blicken. Man kan se gevärskulor långsamt fläka upp meloner, man kan se sandslott explodera så att den massiva fasaden svävar i luften ett ögonblick innan slottet återigen blir vanlig sand, osv.

Man kan beskriva Stridsbergs prosa på samma sätt, som en glädje i långsamheten. Man kan använda ord som "poetisk", "lyrisk" eller bara "vacker" för att beskriva språket. I hennes senaste roman finns många naturreferenser. Såhär kan det låta:

"En dag kommer ingenting av det här som jag berättar om att spela någon roll längre, inte ens för mig. En dag kommer vi alla att vara en del av det tunna svarta lager av jord som täcker den här planeten, vi kommer att tillhöra alla dem som levde för länge sedan."

Man kan rent av höra Pär Lagerkvist eka mellan träden i skogen. Och det är onekligen vackert, språket flyter som ett slags vårbäck; men det rör på sig när det i själva verket står tämligen stilla i romanen, som ett kärr. Berättelsen är ett slags fruset liv, fast i ett svävande tillstånd mellan död och liv. Det är ur denna limbo-position som det poetiska flödet flödar.

Stridsbergs prosa förför mig snabbt, men gör mig samtidigt betänksam. Ovanstående citat sägs av någon som, trots döden, är allt annat än död utan som nästan hämningslöst berättar poetiskt om sitt liv och framförallt om sin död. Som om döden trots allt var ett tillstånd där inga naturlagar längre fanns. Som om prosan är samma sak som de blommor som växer upp ur de döda kropparnas mylla.

Ett budskap som flera kritiker av boken har noterat - och som verkar vara en del av Stridsbergs författarintention - är att det får vara slut på underhållningsvåldet där sargade kvinnokroppar studeras av manliga kommissarier. Jaha, tänker jag. Så detta att manliga kommissarier studerar kvinnolik skulle inte ligga i kvinnors intresse? Eller är det publikens konsumtion, publikens blick, på döda kvinnokroppar som åsyftas? Men vad skiljer i så fall den blicken från de kulturjournalistiska hyllningskörer över Stridsbergs språk när det täcker en kvinnlig pundare som dödas och styckas? Är "den poetiska blicken" mindre problematisk än kommissarieblickens funktionalistiska och logiska blick?

Så tänker jag, innan jag minns att det här är en roman som trotsar logiken.

Stridsbergs prosa i Kärlekens Antarktis har av Göteborgspostens recensent Mikaela Blomqvist liknats vid "bloggprosa" i en recension som bär titeln "Förenklat om kvinnomord". Själv tänker jag i termer av bröd och smör. Det finns författare där språket är brett tjockt över en näringsrik brödskiva, men det finns också prosa där smöret har tunnats ut för att täcka en större och tunnare yta; man tvingas äta mer och tugga allt intensivare innan käkarna tröttnar. Så känns det när jag läser prosan i Kärlekens Antarktis.

Vad all denna prosa doftar är drömmerier, och jag slutar läsa eftersom den enda som kan lära sig något av drömmerier är drömmaren själv. Jag undrar ivrigt hur en komprimeringens mästarinna, Alice Munro, hade gestaltat denna grundberättelse om en mördad kvinna? Munros noveller kan jag läsa igen och igen, eftersom det öppnar sig nya lager i hennes texter, eftersom varje läsning får mig att upptäcka något nytt, eftersom Munro uppenbarligen inte bara fascineras av människor utan också tycks ha en djupare blick för dem och deras situationer. Tyvärr är Kärlekens Antarktis i jämförelse med Alice Munros noveller så luftig att språket hamnar i vägen, blir huvudfokus, snarare än det författaren eventuellt vill berätta.

Snart inser jag att denna poetiska roman med sin poetiska prosa gör något som nog bara en kvinnlig författare har tillåtelse att göra, nämligen att skriva förskönande vackert (lyriskt) om ett kvinnomord med tillhörande skändning och styckning. Hade författaren varit man hade de poetiska romantiseringarna snabbt misstänkliggjorts. Vilket tyvärr gör att Stridsberg cementerar könsrollerna - eller hegemonin som dikterar vilket kön som skriver vilket slags prosa.

Vad som dock är jobbigast för mig som läsare är inte detta plan av litteratursociologiska funderingar, utan det att en poetiskt övertung prosa lätt blir förljugen. Berättargreppet biter inte, läsningen fjärmar mig från förståelse, och jag börjar sakna en direkt berättarstil där orden i naturalistisk anda blottlägger snarare än slätar över det groteska. Jag börjar sakna Zola - och Alice Munro!

(Förresten: det har blivit nästan som en stående fråga för mig numera när jag läser romaner: "What would Alice Munro do?" - Nyligen hade jag en lång en period då jag i stort sett inte läste annat än noveller, vilket kan ha gjort mig en smula bortskämd med ett sparsmakat språk.)


Hur står det då till inom berättarkonsten idag?


1, Det antiintellektuella


Jag antydde tidigare att den finkulturella prosan doftar av drömmerier, vilket kanske var ett oprecist sätt att uttrycka sig på. Den upphöjda, finkulturella prosan doftar inte bara drömmerier, utan också ideologi och kvasiandlighet. På flera sätt!

Ett vanligt credo hos författare (ett i grunden humanistiskt credo) lyder att alla människoliv är oändligt rika på tankar och känslor. Romankonsten kan, heter det, väcka denna känsla till liv och skildra rikedomen också i det sargade livet. Ibland hävdas det till och med att alla människoliv förtjänar en roman eller skulle kunna bli en roman. Livet är mycket rikt!

Jag tror inte längre på sådana deviser; förutom att ett sådant credo ofta tjänar som en ursäkt för författare att bli överdådiga och självgoda, och i viss bemärkelse inskränkta, slätar den över det faktum att alla liv inte ter sig som rika för de inblandade. Eller uttryckt såhär: det finns liv där rikedomen inte framstår som rikedom för de inblandade-skildrade av skäl som oftast inte skildras adekvat i den typen av prosa som dessa författare författar.

Men visst: kanske är det därför Stridsberg låter en död människa stå för just detta överdåd. För att i livet berövades hon den rikedom som andra, bättre bemedlade, har möjlighet till?

Men tyvärr! Detta är också anledningen till varför credot inte går hem eller förs fram på ett framgångsrikt sätt. Döden blir en mystifikation, en i raden av projiceringsytor som fantasierna och livslögnerna kan målas på. Läsaren får aldrig ta sig ut ur den subjektivistiska kvicksanden utan blir fast i förfinade fantasier.

Vilka är då fantasierna? Vilken ideologi reproduceras i det finkulturella kretsloppet?

Frågan är dels estetisk. Det antiintellektuella stråket är tydligt närvarande (i grunden en uppgörelse mot modernistiska eller möjligen patriarkala ideal). Sara Stridsberg har i olika intervjuer sagt att hon skriver, inte med intellektet, utan med blodet, huden, könet.

Man skulle med andra ord kunna säga att det rör sig om instinktens primat. Här blir redigering liktydigt med censur. Marguerite Duras, en av Stridsbergs förebilder, kämpade med samma sak, instinkten och blixtskottens klarsyn, som stod i motsatsförhållande till att i efterhand redigera och censurera yttrandena från denna instinkt.

Kropp, blod, kön, hud - alltsammans äger med andra ord ett högre litterärt värde än intellektet. Detta är framförallt mycket romantiskt, där poesin eller konsten står för sammanfogning eller syntes, och där kritiken har rakt motsatt ideal: att söndra och skärskåda, avslöja och dra ner byxorna på kritikföremålet eller ibland helt enkelt att sätta saker i kontext.

Postmodernismen (om nu den nödvändigtvis ska dras in här) har med visst fog ansetts vara besläktad med just romantiken. Att en uppgörelse sedan 80-talet görs med modernismen (t.ex. isbergsprosan, eller deviser som "kill your darlings) är inte särskilt konstigt. Att redigera, att tänka igenom, att zooma ut, är en form av censur - eller våld om man så vill.

Det tråkiga är bara att instinkten sällan riktigt förstår sig själv eller vad det är den gör. Instinkten cementerar, som i Stridsbergs fall, en ganska konstant offer/förövare-konstellation som bara är allt för välbekant. Det litterära greppet som Stridsberg brukar syftar till att slå sig fri från vissa former (eller ett osunt intresse för döda kvinnokroppar), men gör det genom att använda samma medel, fast bara ännu mer överdrivet-långdraget.

Lite som att bota alkoholism med mer alkohol, eftersom "det känns bra". Vilket förstås rimmar bra med tanken på litteraturen som ett missbruk. (Läs P.O. Enquists "Ett annat liv" för en skildring av detta).


2, De välbekanta offren

Det är knappast en nyhet att sekularisering föder nya religiösa sökandeprojekt. Om så det sker till förmån för något gammalt som är förlorat, eller till "fjärran östern", vilket var vanligt under 1900-talet, är det utslag av samma kris i det västerländska kollektiva medvetandet.

Idag, när interregnumet kanske är svårare än någonsin att finna regler i, måste man blanda in läsarna i analysen. Vilken publik läser den finkulturella prosan? Min något oprecisa gissning är: medelklassen.

Det är knappast kontroversiellt att se medelklassen som perplex, rotlös och omedvetet sökande efter en förenande världsåskådning. Positionen hos denna läsande klass är dels en ekonomiskt fluktuerande osäkerhet med en ständig risk för degradering. Positionen kan också bottna i en andlig tomhet, parad med en ovilja att stöta sig med progressionens diktat, alltså: den välkända undfallenheten eller enkelspårigheten i de olika ideologier som medelklassen förfäktar.

Det finns enkelt uttryckt en desillusionerad medelklass som förtvivlat söker fasta karaktärer, fasta offer/förövare-konstellationer, som kan erbjuda en form eller riktning för omtanken. Det är inte bara deckarna som erbjuder en mening med våldet (dvs. "ordningen segrar till slut"), utan också den litteratur som inte vill vara underhållning främst, utan högre strävande och mer estetiskt medveten. Det kan då, som jag tolkar saken, handla om att omfamna döden, och välkomna den (åtminstone på ett estetiskt plan).

Att älska de fasta karaktärerna och offer/förövare-konstellationer som är alltför välbekanta, blir ett sätt att dels dröja sig kvar i det förflutna och estetisera sin omtanke på ett falskt och inadekvat sätt, men också att leta tröst eller värn mot den kaotiska, mångfacetterade "hatiska" samtid som vinner mark i skuggan av den styrka som tidigare fanns hos det offentliga. Det sägs ju att i oroliga tider söker vi oss till det välbekanta. Och vad är välbekant i samtiden om inte de starka konstaplarna och de fasta gärningsmännen?

Att vara observant på vilka slags offer som blir synliggjorda är idag ett av de viktigaste sätten att förstå på vilket sätt makt fungerar. Hemliga privilegier döljer sig överallt och inom finkulturen är privilegierna inte ens särskilt dolda. Är du ett synliggjort offer öppnar sig möjligheter inom det offentliga och akademin; är ditt lidande å andra sidan osynliggjort befinner du dig i ett väntrum utan doktorer.

I de fasta karaktärernas estetiska landskap har alltså, med andra ord, inte alla rätten att genom sin uppriktighet nå erkännande.

Man kan fundera över barnen till heroinisten i Stridsbergs roman. Ett av barnen tas omhand av socialtjänsten, det andra lämnar hon över till myndigheterna frivilligt. Av kärlek. Frågan är bara: kommer barnet senare i livet uppfatta detta som kärlek? Skulle det inte vara mer rimligt att göra analysen att huvudpersonen älskade sin sjukdom så mycket att hon gav bort sina barn till staten. Det är en öppen fråga: skulle barnet se kärlek eller egoism i denna handling?


3, Den estetiska religionen

Inte bara är det tröst och trygghet i välbekanta former som är viktigt idag, som ett slags modern ortodoxi, utan också ett meditativt inslag inom det estetiska. Detta meditativa inslag är ingenting nytt: man kan se filmer av Tarkovskij eller Bergman och finna otaliga exempel på andlighet, men i dessa konstnärers livsvärld levde trots allt traditionens Gud kvar - om än bara som minne, hos exempelvis Bergman - medan det idag finns en enbart estetisk sida kvar av religionen.

De gamla dogmerna är till stor del försvunna, bara former återstår i den kulturella sfären; meditationer, kyrkobyggnader, ord ryckta ur sina sammanhang, känslan av någonting heligt, någonting obestämt - ett drag som visar sig mycket tydligt inom finlitteraturen.

Sara Stridsberg anknyter till en religiös praktik, både i intervjuer och genom sin estetik, kanske tydligast genom att hänvisa till ett mantra hon upplevde i anslutning till att hon skrev Kärlekens Antarktis. "Se på min trasiga kropp i skogen", löd uppmaningen. Mantrat löd: "Titta, titta, titta."

Stridsberg har beskrivit detta som ett radband; för varje gång fingrarna flyttar kulan så återupprepas ett "titta". Vad meditationen riktar sig mot är den sargade, dödade kvinnokroppen.

Detta är det litterära motdrag som Stridsberg använder gentemot underhållningslitteraturens blick på den dödade kvinnan. Om du verkligen vill se en död kvinna - titta här!

Förutom att återupprepa ett - förvisso finkulturellt - intresse för döda kvinnokroppar, vilket jag skrev om tidigare, finns det här tydliga andliga aspekter av själva estetiken. Detta är förstås ingenting nytt, varken inom litteratur, film, måleri eller musik, men kan ändå vara värt att påminna sig om i en tid som inte längre resonerar av själva tankeinnehållet, än mindre den levande kärnan av religiöst liv, utan som är hemfallen till religiösa praktiker utan medvetenhet om innehållet. Alltså: buddhism utan buddhism, kristendom utan kristendom, osv.

Det lyriska språket (prisat av många kritiker, inklusive undertecknad) och den sargade kroppen förlöser ingenting inom mig. Det lyriska greppet gör ingenting begripligt, istället genomför språket en estetisering av våldet och våldets konsekvenser. Jag tror detta hänger samman med instinktens primat - eller det antiintellektuella - som bevisligen bara kan återupprepa gamla klichéer (t.ex. av offer och förövare) vilket leder mina tankar till frågor kring hur en kritikerelit är funtad som hyllar ett sådant litterärt grepp till skyarna?

Att det har med en desillusionerad medel- eller medieklass' stora behov av andlighet att göra, tycks mig självklart, liksom behovet av att gemensamt - för sakens skull - hylla en bok till skyarna som på ett vackert språk säger mindre än ... ja, Alice Munro på 30 sidor.

Det behövs helt enkelt predikanter som säger det vi redan vet, eftersom marken rasar under oss. Men i fallet med Sara Stridsberg tror jag det delvis handlar om något annat - mer primitivt - nämligen driften att njuta av det förbjudna. Det tycks mig som om salongernas väl tilltaget civiliserade människor gärna vill njuta av underhållningsvåld, men inte kan göra det, om våldet inte är paketerat på ett lyriskt sätt. Ungefär som det hette när Lars von Triers Melancholia recenserades; man förstod genast hur livsviktigt det var för somliga att jordens undergång skedde på ett vackert sätt.

Här osar det neuroser lång väg - och det vore på sin plats att litteraturen tog itu med dessa!



Slutkommentar

Det är nödvändigt att analysera den goda smaken, den goda litteraturen. Min slutsats är, bland annat, att dagens höglitterära berättarkonst i grunden är ganska reaktionär. Det mer progressiva draget inom romantiken, som handlade om att skildra osynliga subjekt, t.ex. kvinnor och barn, är idag legio (åtminstone då det kommer till att skildra kvinnor). Det välbekanta är det trygga; formen blir den lyriska omtanken som erbjuder såväl njutning som en känsla av handling, samt uppmärksamhet av lidande för lidandets egen skull, vilket är kärnan i den ofta kritiserade estetiseringen av våld.

Men det är tyvärr inte detta som berättarkonsten behöver. Idag skulle vi behöva en litteratur som inte skildrar den välbekanta, men i grunden desillusionerade offer/förövare-konstellationen, utan som vidgar synen, och alltså struntar i sina moraliska inträdesbiljetter till de litterära salongerna. Det behövs enkelt uttryckt en insikt om det förnedrande i att förvandla offer till lyriska omskrivningar.

Det behövs också, som jag skrev tidigare, att någon tar itu med medieklassens neuroser, som jag tror upprätthåller just denna estetisering.

Det kan mycket väl vara så att morgondagens finkultur växer fram ur dagens fulkultur.

*

Sist av allt ska sägas att aldrig läste klart Kärlekens Antarktis. Jag började istället läsa Charles Bukowskis Postverket. Och den romanen läste jag faktiskt ut med viss behållning!

söndag 2 juni 2019

Sorgens kammare blir ljudbok

Min kanske mest mystiska, gotiska och otäcka roman Sorgens kammare släpps inom kort som ljudbok. Det är med stor glädje jag presenterar denna nyhet, då romanen helt klart är en av de mest oförglömliga jag lyckats skriva. Samtidigt som den är en psykologisk spänningsroman är den också en existentiell skildring av en ung kvinnas kamp för ... ja, den som läser får se!

Romanen handlar inte bara om det som baksidestexten förtäljer, utan läsaren får även stifta bekantskap med en mycket desperat black metal-sångare och hans minst sagt explosiva vän, som har en vänskap utöver det vanliga. Överhuvudtaget figurerar här existenser som är utöver det vanliga och jag tror inte att någon läsare lämnas oberörd.

Det finns mycket jag skulle vilja berätta om den här romanen men som jag inte kan berätta, bland annat eftersom det skulle förstöra läsglädjen (som blir större ju mindre läsaren vet på förhand om händelseutvecklingen). Jag får helt enkelt nöja mig med att ha berättat själva romanen i text, och nu lämna det till läsarna att upptäcka en av mina mest sinistra böcker.

Det som jag framförallt tycker om med den här romanen är de ovanliga frågorna, personerna och miljöerna som skildras. Sen tycker jag om att romanen består av existentiella, psykodynamiska, strukturella samt andra perspektiv som låter läsaren reflektera över orsakerna till olika människoödens utveckling.

Sorgens kammare (som du finner här) är inläst av Anders Ek, samme inläsare som min debutroman. Vill man läsa mer om romanen kan man klicka sig fram till min hemsida.



måndag 20 maj 2019

Kulturbetraktelse: Det renrasiga Stockholm

En typ av rasism som sällan uppmärksammas är den strukturella rasism som mediehusen i Stockholm – och då särskilt förlagshusen – ägnar sig åt. Det är i vanlig ordning inte främst frågan om avsiktlig rasism, utan mer om olyckliga sidoeffekter av en omedveten men tydlig kulturrasism

Av Sveriges författare är hela 80 procent bosatta i någon av de tre storstäderna, med överrepresentation för Stockholm. Reproduktionen av detta mönster är levande då det står klart att hälften av alla debutanter mellan år 2016 och våren 2019 är bosatta i Stockholmsområdet. Varför det är så kan ha många förklaringar: huvudstaden är ett kulturcentrum, det är där de tongivande institutionerna finns; såväl författare som förläggare verkar bosatta i Stockholm vilket gör att smaken för vad bra litteratur är formas i en specifik miljö. I denna miljö finns även flera informella maktstrukturer; skvallret och samarbetena finns där också, vilket ger en Stockholmsförfattare bättre inblick i vad förlagen letar efter och gör att Stockholmsförfattaren kan skriva vad som efterfrågas och därmed öka möjligheten att bli utgiven och spridd.

Det har förresten slagit mig att det i författarpresentationer på bokomslag ganska ofta står: ”Författaren är bosatt i Stockholm”, nästan som om det gav författaren pluspoäng; en varudeklaration som betyder ungefär: "Här får du läsa om erfarenheter som Stockholm uppskattar!"

Problemet med koncentrationen av romandebutanter och romanförfattare till just Stockholm är att andra röster, perifera röster - perifera erfarenheter - inte kommer till tals. Stockholmsmiljön har ju inte präglat alla som drömmer om att bli författare, och smaken för vad som är god (eller publiceringsvärdig) litteratur kan skilja sig mellan Stockholm och periferin.

Ett annat problem med Stockholmskoncentrationen är att litteraturen blir mindre ärlig; man blir helt enkelt rädd att stöta sig med makten vars gillande man är beroende av. Författaren hamnar i gisslan hos förlagshusen.

Vanligt, enligt dem som känner förlagsvärlden, är också att förlag söker bland författares och journalisters barn efter den nya generationen berättare. Det spelar med andra ord stor roll vilka släktingar blivande författare har. Vanligt är också att förlagskontrakt går via skrivarskolor, särskilt de mest prestigefulla, som Biskops Arnö.

Bilden är tydlig: har du de rätta släktbanden har du samtidigt de rätta anlagen, och formas du av den rätta miljön ökar chanserna för konstnärlig överlevnad. Det är lite som den starkes rätt i kulturlivet; bara författare med den rätta härkomsten, de rätta anlagen, det rätta ursprunget, är utvalda till att berätta för den läsande menigheten om livet, döden, kärleken och meningen med livet.

Etablerad författare – eller renrasig författare – blir man inte genom strävsam kamp; det krävs ett mervärde, en förädling, som ges i Stockholmsmiljön. Och det handlar förresten inte ens om "den starkes rätt", utan mer om "den bäst anpassades rätt". För att överleva som konstnärsdjur måste du anpassa dig efter omgivningen, utnyttja den på rätt sätt, samarbeta med dina artfränder; inte nödvändigtvis vara stark på ett ensamt sätt som det romantiska konstnärsidealet föreskrev. Kanske är det förresten här som den tandlösa konsten har sitt ursprung?

För att sammanfatta mitt obehagliga resonemang: att ingå i rätt flock och att ha de rätta anlagen tycks väsentligt för dagens författare. Det är med andra ord fel att tro att ensam är stark eller att ensam skulle betyda genialisk. Nej, genialisk är bara den som flyttar till Stockholm och umgås med de människor som bär på den goda smakens hemlighet i sina hjärtan.


*


Enligt Antirasistiska Akademin innebär "strukturell rasism" följande:

Strukturell/institutionell rasism är aktiva och oftast osynliga handlingsmönster och processer som gynnar individer och grupper från majoritetssamhället och samtidigt utgör hinder för minoritets- och immigrantgruppernas deltagande i samhällslivet.
Institutionell rasism uppkommer när regler, normer och vedertagna handlingsmönster (praxis) hos samhällsinstitutioner, som t.ex. skolan och universiteten, innebär en begränsning – och också ett hinder – för vissa etniska minoriteter och invandrargrupper att uppnå lika möjligheter som resten av samhället. Strukturell rasism uppstår när samhällsstrukturer, t.ex. rättssystemet, utbildningssystemet etc., och det politiska systemet exkluderar etniska minoriteter och/eller immigrantgrupper från att delta i samhällslivet på samma villkor som övriga medborgare.  

Byt ut ordet "samhällslivet" mot "kulturlivet", och "etniska minoriteter" mot "perifera författare" så får du en klar bild av kulturrasismen. Rasismen i det här fallet handlar om etablering på litteraturmarknaden, inte på grund av meriter, utan på grund av egenskaper som ligger i författarens essens och/eller härkomst - det vill säga ett slags modern blodsmystik.

Det är alltså huvudsakligen på genealogiska grunder som en stor andel av Sveriges författare "råkar" vara bosatta eller födda i Stockholm – eftersom där flyter precis rätt blod för att skapa en författare. Periferin, å andra sidan, består mest av inavel och efterblivenhet; det befolkas av dilettantiska nördar och låtsasförfattare med en avvikande smak som tror bokstavligen på rådet att "skriva böcker som du själv gillar att läsa".

Det rådet är en väg till undergången, eftersom alla innerst inne vet att den goda litteraturen föds ur ett möte mellan författaren och makthavaren på förlaget.

En ytterligare sak är värd att peka ut: det ingår nämligen i själva problemets dynamik att den som är skyldig till strukturell rasism inte ser sina handlingars konsekvenser, eftersom strukturrasisten sällan drabbas av dess verkningar. Vidare är incitamenten till förändring svaga av såväl sociala, psykologiska som ekonomiska skäl. Det finns med andra ord ingen nödvändig illvillighet bakom den strukturella kulturrasismen. Den kulturrasistiska författarrasodlingen är helt enkelt naturaliserad och självklar.

Ändå kan det vara en god idé att avslöja den institutionella rasismen, så att människor som tycker att det skrivs för dåliga romaner eller för undermålig poesi får en möjlighet att förstå att de helt enkelt befinner sig i vildmarken, alltså utanför den goda smakens civilisation.

Fram tills en förändring sker måste vi helt enkelt beundra Stockholms goda smak och dess magiska krets- och blodomlopp!

*

För att rekapitulera resonemanget: institutionell rasism handlar alltså om interaktionen mellan olika sociala institutioner. Oftast anges utbildningsväsen, polis, arbetsmarknad som exempel på institutionellt rasistiska ordningar, men också ”kulturlivet” bygger på en liknande exkludering. Vad är ett bokförlag om inte gemenskapen av utgivna författare; och bygger inte detta på en exkludering av de refuserade? Är det en slump vilka författare som syns i SVT:s litteraturmagasin eller på Kulturnyheterna? Vad är det som gör en ”kulturhändelse” mer intressant än en annan? Varför är exempelvis en utställning i Stockholm mer kulturrelevant än en utställning på det lokala bygdecaféet? (Svaret ligger till stor del i vilka konstnären talar till).

Ordningen bygger på en ojämlikhet beträffande erkännande; det kulturella kapitalets valuta i form av anseende är inte fördelat utifrån klara och tydliga meriter, utan mer utifrån härkomst, kändisskap eller helt enkelt var man är formad, vilka man talar till, och ganska ofta vilka berättelser man berättar (vilket såklart kan hänga samman med vilka erfarenheter man gjort i sitt sammanhang och de slutsatser som personen har dragit av dessa). Ibland kan det handla om att faktiskt inte ha något att berätta, men om att vara någon som kan berätta (eftersom de institutionella portarna står öppna för en).

Ojämlikhet beträffande resurser kan värderas som rättvisa – en framstående konstnär har förtjänat sitt beröm – men vid en djupare analys medför ordningen ett demokratiskt problem, eftersom demokratiidealet säger oss att alla har samma rätt till inflytande.

Den kulturella missaktningen är inte bara en fråga om resurser, utan också om den goda smakens missaktning av vissa exkluderade röster. Det handlar om en kulturell underminering som inte enbart är ekonomisk. Erkännande är en egen ekonomi och anseendet är därför en bristvara; denna bristvara kan man enklare få i Stockholm än i landsbygdens periferi. Att vara bokförläggare är alltså i viss mån att vara en legitimerad kulturrasist.

Nu är förvisso rasisterna väldigt många i vårt samhälle, åtminstone när fenomenet studeras på institutionell nivå. Vissa skulle nog hävda att kulturrasismen är naturlig – men därmed inte sagt att den är rättvis eller att en annan ordning är omöjlig, eller att den goda smaken har samma konturer som en rättvis ordning skulle ha. Den institutionella rasismen leder oss över i det som brukar kallas ”kampen för erkännande”.

*

Kampen för erkännande är behäftad med många svårigheter, varav den mest klassiska kanske är den om autenticitet: ”Kan jag bli älskad för den jag är?”, eller som frågan kanske borde formuleras i det här sammanhanget: ”Kan jag bli utgiven där jag är, eller måste jag flytta till Stockholm?”, ”Kan jag verkligen skriva de böcker jag själv vill läsa, eller måste jag anpassa mig efter förlagen?”, "Måste jag byta dialekt?"

Jag tror de flesta boknördar känner till de ängsliga författarna som pockar på uppmärksamhet för något nytt och avvikande, fastän det står klart att de avviker till och med från det avvikande (dvs. de avviker på fel sätt). På skolgården kallas dessa typer för ”töntar”. Till och med här spelar alltså normaliteten en avgörande roll (även om de exakta normerna är för komplicerade att överblicka i en text som denna – det är dessutom en smula meningslöst, eftersom modet kan skifta från ett decennium till nästa). En annan kategori av exkluderade konstnärer är författarna som försöker skriva lika lysande som sina idoler, men som tvingas ge ut på eget förlag. Visst: det kanske är så att de i vissa fall skriver lika bra som sina förlagor – men ack: de är ensamma.

Anseendet har likt den goda smaken kriterier som är mångtydiga. Det kokar ibland ner till att tillhöra rätt kollektiv. En författare på Bonnier har mer anseende än en som ges ut av Hoi förlag. En herrelös författare kan inte hävda att ensam är stark; ensam är snarare vansinne och autism, åtminstone så länge personen i fråga envisas med att inte erkänna sin status. Som syns är det en grym, orättvis värld som upprätthålls av kulturrasismen.

En väg undan vansinnet – eller rättare sagt: ett mer värdigt sätt att hantera vansinnet – är att erkänna själva icke-erkännandet man är föremål för, att erkänna bottennappet, och först sedan fortsätta ”som ingenting”. Ordningsföljden är avgörande: det handlar om att först låta sig märkas och stigmatiseras, och sedan påbörja en hjältevandring mot vilken liten topp man än kan hitta i sitt närområde. Det gäller i någon mån att vara normal och hälsosam som avvikare – eller snarare: att bli den man är i utanförskapets vildmark. Fasader och maskspel är avsedda för lyckade kulturskapare; på en avvikare blir maskerna till ett brännmärke. Allt lyckat avvikande handlar alltså om att förhålla sig på ett produktivt sätt till normaliteten, till den goda smaken. Och det finns ingen välfärdsstat för dem som är fattiga på anseende.

*

Det här leder tankarna nära det nytestamentliga uttrycket ”saliga är de fattiga i anden”. ”Saliga är ni när människor förföljer er för mitt namns skull”, sa Jesus, som också i viss mån strävade efter erkännande (han ville ju föra människor till en livgivande tro på Gud). Medan Jesus stod för substans och ande i fråga om gudsfruktan, mötte han ett etablissemang av fariséer vars fromhet hade stelnat till vitkalkade gravar. Formerna var det inte alltid fel på, men det saknades ande och liv eller hjärta hos det religiösa etablissemanget. Att Jesus blev erkänd av vissa råder det ingen tvekan om – varken under hans samtid eller senare – men poängen här handlar inte om detta, utan om om kristendomens tendens att ställa världsliga värdeordningar på ända och att detta kan fostra individer till vissa dygder. För en konstnär kan det givetvis hjälpa att vara troende och ha sin inre ledstjärna upphängd i Gud, men också på ett mer profant sätt kan Jesu sätt att avvika och radikalt vara sannfärdig verka inspirerande. Det handlar i viss mån om att tro utan att se, det vill säga: att tro på ett värde som inte syns; förutsatt då att detta värde har radikal substans och bär på konstens inneboende kraft.

Ett förlag är en institution som hjälper författaren att tro på sitt eget konstnärskap. I viss mån går detta via väsentliga nyttigheter som spridning, att nå ut, och att putsa sin artefakt till formfulländning. Utan erkännandet från förlag, stipendier, Augustpriser, tevesoffor, ligger såklart galenskapen nära till hands. Det går ju inte att tvinga sig till erkännande, lika lite som en slav kan befria sig själv från slaveri eller en syndare bli omvänd till Gud. Men för konstnärer i periferin måste helt andra värden göra sig gällande än de som råder inne i den institutionella gemenskapens värme. Vissa lyfter här fram hantverksmässighet, konstens introverta villkor; att så att säga ösa ur ensliga brunnar, och det är en duglig inställning ... Kanske den enda tillgängliga i periferin?




tisdag 14 maj 2019

Konst och samhällsvetenskap

Konstförakt är förvånansvärt sällsynt bland teoretiker, akademiker och filosofer. Tvärtom märks ofta en vördnad för konsten - den stora konsten - nästan som om det fanns ett mindervärdeskomplex bland ovannämnda grupper inför konstens förmåga att säga, att uttala, det som teoretikerna försöker närma sig.

"I brist på en adekvat samhällsvetenskap har kritiker och romanförfattare, dramatiker och poeter varit mycket betydelsefulla och ofta ensamma som skildrare av privata bekymmer och till och med av allmänna problem."

Dessa ord, av C Wright Mills, förklarar kanske i viss mån vad konflikten handlar om. En brist på samhällsvetenskap har lockat in teoretikerna i litteraturen, eftersom samhällsvetenskapen inte varit tillräckligt adekvat. Antagligen kommer en stor del av konstbehovet hos de bildade klasserna att upphöra, eller åtminstone minska, när samhällsvetenskapen blivit adekvat.

Jag sympatiserar en del med den tanken. Samhällsvetenskapliga studier har ofta gynnat mitt eget skönlitterära skrivande; jag har försökt korsbefrukta de två fälten och alltid sett till att belysa frågeställningar från samhällsvetenskapen i skönlitterära alster, och ser det som min plikt att inte hemfalla åt invanda klichéer som skulle kunna stöta sig med forskning genom sin lättvindighet. Måhända ett konstigt drag, men det är ändå som ett tvång hos mig.

Bra skönlitteratur har som jag ser det starka samband med samhällsvetenskapen, och gestaltar sådant som filosoferna talat om. En av 1900-talets bästa romaner, i mitt tycke, Främlingen av Albert Camus vore exempelvis otänkbar utan Marx alienationsteori. En annan teori, Freuds teori om det omedvetna, har medfört en antropologisk revolution som inspirerat modernismen - och själv var Freud antagligen inspirerad av romantikerna! - men låt oss inte tala om hönan och ägget här; poängen är korsbefruktningen, att den intressanta konsten och den adekvata samhällsvetenskapen rör sig kring och uttalar sig om samma ämnen på ett häpnadsväckande överensstämmande sätt.

C Wright Mills fortsätter ovan citat på följande sätt:

"Konsten uttrycker sådana känslor och ställer dem ofta i centrum - i bästa fall med dramatisk skärpa - men ändå inte med den intellektuella klarhet som idag är nödvändig för förståelse och motåtgärder. Konsten uttrycker inte de här känslorna som de problem av privat eller allmängiltig natur människor ställs inför, då de försöker besegra sin olust och likgiltighet och det svårbotade tillstånd sådana känslor leder till. Inte heller kan konsten göra detta. Konstnären försöker verkligen inte ofta att uppnå något sådant. Vad mera är, den seriösa konstnären sitter själv illa till och skulle må bra av lite intellektuellt och kulturellt bistånd från en samhällsvetenskap som blivit spänstig genom den sociologiska visionen."

Det här är ett krav som bör påföras såväl intellektuella som konstnärer. Bra konst är konst som gör det som konst är bra på, metoden skiljer sig ofta från vetenskapen, men ämnena är inte sällan snarlika. Till tautologin jag nyss uttalade, om den goda konsten, vill jag tillägga att ibland är konsten bra på att gestalta sådant som samhällsvetenskapen också försöker närma sig. Konsten behöver enkelt uttryckt bistånd från samhällsvetenskapen för att risken för vilseledning ska minimeras (om det nu inte är det vi vill åstadkomma ...).

Detta skissartade inlägg väcker frågor om de olika metoderna som en samhällsvetare och en konstnär använder sig av, vad värdet är av deras olika arbeten, vad de olika kunskaperna är värda. Det är ju metoden som till stor del avgör värdet och som skiljer gebiten åt. Frågan blir då varför konstföraktet inte är större hos vetenskapsmän, filosofer och teoretiker än det är? Lyckas konsten förmedla en social totalitet som vetenskapens spetsnålar vill men inte får förmedla?

Det är nog sant att konstnären i regel är och förblir mer intellektuellt slapp än den idealtypiska vetenskapsmannen. Tyvärr! Men därmed inte sagt att slutresultatet är totalt värdelöst; alla tycks ju beundra konsten oavsett vetenskapliga framgångar. Varför det är så kan jag fortfarande inte förstå. Kan hända finns det en strukturlös öppenhet i seriös litteratur, en bångstyrig heterodox vilja, som vetenskapliga metoder sällan inrymmer men som ändå åskådliggör sådant som teorin försöker formulera?

*

För att göra frågan om litteratur och samhällsvetenskap mer praktisk: hur kan man gå till väga för att förena de båda metoderna på ett bra sätt? För egen del finns det en mängd olika alster där jag försökt åskådliggöra aktuella eller åtminstone ganska aktuella frågor inom samhällsvetenskap. Ta exempelvis samhällets syn på barn som både kompetenta aktörer och sårbara objekt i behov av skydd, där utvecklingen går i en mer individualiserad riktning. Vid en första anblick en oproblematisk och rent av gynnsam utveckling, men som i själva försöket att verka frigörande samtidigt riskerar att göra barn sårbara på nya, oväntade (för att inte säga dolda) sätt. Om detta kan man definitivt skriva romaner!

Eller ta språkets makt över tanken, språkets makt för att skapa värld, som den lingvistiska vändningen inom samhällsteori har insett. Den var närvarande redan i prologen till min andra roman, Sorgens kammare, där en av bokens huvudpersoner har ett problematiskt förhållande till konsekvenser av denna vändning. I slutet av boken blommar teorins användning ut i en kanske allt för tydlig dialog mellan huvudpersonen Edvard och hans kollega Ivan - och just så kanske man inte bör gå till väga om man vill skriva bra litteratur. "Show, don't tell", heter det ju.

Att gå in på mer antropologiska frågor och triangulera människan utifrån t.ex. psykodynamiska teorier, existentiell psykologi och kanske dialektisk-materialistiska teorier lär aldrig bli inaktuellt på den här kontinenten. Hur omformar människan sin värld så att hon också påverkas av det nya som hon skapar?

Naturligtvis tycker jag inte man ska glömma empirisk forskning om arbetsmarknad, våld i nära relationer och annat sådant som dessvärre alltid är aktuellt. Vad konsten kan tillföra för kunskap där är inte enbart pedagogiska upprepningar, som kanske är bra förvisso, men som alltid bör paras med relevanta kontraster, distinktioner, paralleller och på det hela taget en kritisk, skärskådande blick. Ofta består greppet i att hitta dolda, bortglömda aspekter av något som vi redan känner till allt för väl. Det kan hända att man kan bli tvångsmässig i sökandet efter sådant, men frågan är om det inte ändå är värt det?

Och detta att förakta konsten och kräva mer skärpa av den kanske också är bra; om det får en att skriva bättre?

Man ska förresten inte ta ovanstående råd till sig om man vill skriva för att livnära sig på sin penna; även om det förstås inte ska uteslutas att det i vissa lyckosamma fall händer. Hur man skriver för att sälja är en helt annan vetenskap. En annan konst - i egen rätt.





söndag 21 april 2019

Den döda bloggen

Jag är medveten om att jag inte uppdaterar den här sidan särskilt ofta. Det är en sidoeffekt av att jag tyvärr är fullt upptagen med såväl annat skrivande som annat levande.

I höst hoppas jag emellertid kunna ge ut en spännande roman. Vad den handlar om ska jag avslöja senare - först måste jag veta om jag överhuvudtaget klarar av att ro projektet i land. Låt mig bara säga att det mycket väl kan vara så att Edvard kommer tillbaka.



Jeremiah Karlsson/Björkman


måndag 5 november 2018

Jeremiah Karlsson intervjuar Jeremiah Björkman


Jag har tagit ett skamgrepp på mig själv, och intervjuat mig själv om min nya roman som heter Ingen bryr sig om din fotografering. En intensiv samtidsskildring om det digitala tillståndet, mobbning, svek, loserskap och prekära livssituationer. Romanen utspelar sig på Öland och i Lund och skildrar tre kvinnor från tre olika generationer i deras försök att förverkliga sina drömmar - eller om man så vill: konsten att göra upp med sina livsdrömmar.


Först av allt, du har bytt namn och heter inte “Jeremiah Karlsson” längre?
-Det stämmer, jag har gift mig och bytt namn och heter numera Jeremiah Björkman. Efternamnet var mammas flicknamn, och det är flera i min släkt som bär det efternamnet. Jag tog namnet efter att jag gifte mig. Eller rättare sagt strax innan jag gifte mig.

Är den här boken ett farväl till Lund?
-Ja, jag tror det. Jag har nyligen flyttat efter att ha bott i den staden två gånger. Boken skildrar sidor av Lund som jag är väl förtrogen med och delvis förvånad över.

Romanen får mig att tänka på “post-postmodernism”. Skulle du hålla med om en sådan beskrivning?
-Jag kan nog hålla med om det. Zandra säger någonstans: “Gode Gud, rädda mig från ironi.” Det stämmer, hon försöker vara uppriktig, ärlig, vill bort från ironierna, och det lyckas i viss mening. Frågan är bara om samhället uppskattar ärlighet? Om det kan hållas samman av ärlighet och om ärlighet oftast inte bara är själviskhet? Ärlighet bygger ju på ett sammanhållet själv, att jaget är odelat och kan uttrycka sig, men ytterst få människor har fått en sådan gåva. Självmedvetenheten är central här, vilket ibland betyder just isolering.

Vi kommer till självmedvetenheten … Kan du först berätta om titeln, var kommer den ifrån?
-Från ett YouTube-klipp. En känd fotograf gav sina mest frispråkiga och cyniska, kanske realistiska, råd till unga fotografer. När jag lyssnade på fotografen tänkte jag att det lät som en bra romanstart. “Ingen bryr sig om din fotografering – livet handlar om att göra en verklig skillnad”. Men detta gör knappast vägen enklare. Hur kan någon göra en verklig förändring? Vad är detta för slags dröm och varifrån kommer den?

Bilden” står i fokus på flera sätt, varför är det temat viktigt?
-Jag tror ingen förstår hur väsentliga bilderna är för det moderna medvetandet. Bilder anses upplysa oss, men vi bedras minst lika ofta av bilder. Bilden – tevebilder, virala bilder etc – riskerar att förväxlas med kunskap och verkliga erfarenheter. Bilden och ordet står i konflikt i romanen – Engla vill bli fotograf och Zandra vill bli skribent. Men båda märker att de sysslar med något som kanske bäst går att betrakta som “overkligt”. Bilden och symbolen, liksom symbolhandlingarna, ligger nära vartannat vilket lätt leder till förväxlingar.

Romanen handlar om mobbning och syskonrivalitet, något mer du kan säga?
-Problemet med baksidestexter är att de inte är särskilt uttömmande. En sak jag gärna skulle ha velat fått plats med är att romanen handlar om hur det är att bli berövad sin framtid, dvs sina ljusa framtidsutsikter. Detta är mångas öde idag. Den allmänna tidsandan är pessimistisk, vilket innebär att bli bestulen på hopp. Vad gäller syskonrivalitet är det ett fenomen som många syskon varit med om. Konkurrensen mellan syskon kan ofta vara outtalad, men bitter.

En huvudperson i boken är ganska odräglig, eller “unlikeable” som det skulle kunna heta på engelska, en person som det inte är så lätt att känna sympati för. Vad är dina tankar kring henne?
-Det är relativt intressant med sådana karaktärer. Vilka okända stigman bär hon på? Vad beror stigmat på? Hon blir kränkt i romanen, vilket spär på hennes odräglighet. Tanken är inte att moralisera, eller psykologisera, även om det naturligtvis sker också, utan framför allt att genom sådana motsträviga karaktärer utforska sociala normer och samhällets självuppfattning. Det kräver mycket av läsare att stå ut med en sådan karaktär men samtidigt känns det för mig nödvändigt att skriva om henne. Hon vet varför hon lider, vilket alltid är stärkande. Men svårt.

Just självmedvetande är ett tema du har återkommit till i dina tre senaste romaner, inte sant?
-Ja, det stämmer. Självmedvetande ses ofta som positivt, men är mer besvärligt än det vid en ytlig anblick kan verka. Sådana individer är sällsynta, men intressanta att föreställa sig. De sammanfattar i någon mening postmodernitetens hela idé – om man nu får uttrycka sig så pompöst. Frigörelse handlar till stor del om självmedvetande. Inte att påstå det ena eller andra om sig själv eller andra, utan om en slags förtvivlan i existensen, dvs i ens egen blick på existensen. Men tillbaka till det du sa om “ärlighet” eller “autenticitet”, som kräver ett odelat själv (som få är begåvade med): Allvarligt syftande skrivande människor brottas ofta med den frågan, och den går tillbaka långt. I Hamlet säger Polonius: “Var ärlig mot dig själv!” - vilket han menar gör att du aldrig kan vara oärlig mot andra. Men jag tror självkännande ärliga människor är få, och vi älskar på ett paradoxalt sätt falskhet eftersom något annat ter sig närmast asocialt. Falskheten har många ansikten och ett av dem är uppriktigheten.

Var ärlig mot dig själv, så kan du inte vara oärlig mot andra” – är det så tror du?
-Ja, det ligger något i det. Men romanen problematiserar detta. Behöver samhället sanningssägare? Vill någon ha ärliga människor? Vilket slags liv leder det till? Vårt medvetande är en koloniserad kontinent – reklam och massmedia krigar om vårt medvetande, författare också, och sen har du socialisationsprocessen i bred bemärkelse – alltsammans leder människan in i klyvningen mellan samhällets krav och det inre livets krav.

Romanen handlar mycket om sociala medier och hur den påverkar självkänslan. Är sociala medier viktigt för att förstå samtiden?
-Problemet för författaren här är att tekniken ständigt utvecklas, det jag skildrar får inte vara för tidsspecifikt (annat än när det kan vara historiskt intressant i framtiden). Det går nog att hävda att Englas elände i början av boken till stor del triggas av hennes beroende av sociala medier. Samtidigt: det som tekniken gör är enbart en förstärkning av impulser som hon redan har, som alls inte är konstiga, men som blir närmast abnorma, bara att ingen riktigt ser. Hennes ensamhet blir till slut farlig för henne.

Är sociala medier något du uppskattar?
-Jag vet inte. Min uppfattning är att folk avskyr sociala medier av fel anledning. Många väntar sig ärlighet där. “Varför publicerar folk bara lyckostunder på Facebook och Instagram?” Men detta är ett märkligt perspektiv. På sociala medier är det falskheten som är äkta. Man ska nog se sociala medier som skyltfönster och inte förvänta sig något mer.

En del av boken utspelar sig helt på sociala medier, läsaren får läsa en serie inlägg som Zandra har skrivit som jag märkte innehöll dolda konflikter som var lätta att missa. Fanns det en tanke bakom detta grepp?
-Ja, det är möjligen lätt att läsa denna del allt för snabbt för att komma vidare i handlingen, men då missar man en del av dramatiken, för där inträffar faktiskt några av berättelsens viktigaste händelser. Mitt i “bruset” drar ibland stora livshändelser förbi utan att någon möjligen reagerar. Jag ville göra så för att skildra våld så som det ter sig för många idag – det flimrar förbi utan att vi möjligen blir medvetna om vad som pågår. Det står mitt framför näsan på oss bland alla distraktioner. Sociala medier å ena sidan upplyser, å andra sidan förflackar medvetandet betänkligt. På sociala medier sker en kamp på liv och död mot glömskan, vilket Zandra är medveten om.

Du har skildrat många “outsiders” i dina romaner, gäller samma sak i din fjärde?
-Det tror jag definitivt man kan säga. Inte samma slags “outsiders” som i de andra, men definitivt en typ av utstötta som det kanske inte pratas så mycket om. Det hänger ihop med det jag sa nyss, om att bli bestulen på framtidsutsikter. Vår tid är i akut behov av en ny skönlitteratur som tolkar den nya samtid vi ser växa fram.

Är skönlitteratur idag irrelevant, menar du?
-Allt för ofta. En författares främsta dödssynd är att blunda för samhället och människorna som pucklas till av det. Helst ska litteraturen skildra livet i utkanten, borta från centrum, på ett trovärdigt och initierat sätt. Det låter lätt, men det har det aldrig varit. Som författare förvaltar jag andras tid och uppmärksamhet – det måste ge utdelning både emotionellt och intellektuellt att läsa mina romaner. Att någon ska “gilla” boken är ett allt för vagt mål, helst ska böcker förändra någons sätt att se på sin omgivning. Men inte bara det: blicken ska klarna! Det finns dock en oroväckande passage i Torgny Lindgrens Minnen som förefaller sann. Någon säger där att människan har fallit så lågt att hon aldrig igen kan höja sig till litteraturens nivå. Det tål att tänkas på. Att skriva idag innebär att man gör något som är viktigt samtidigt som det är tämligen marginaliserat. Vad människor söker i böckernas värld är en gåta för mig.

Vilka är dina litterära förebilder?
-Jag har många … Eminem och Bibeln är tidiga influenser. Sedan Henning Mankell, vars deckare jag läste i tonåren. William Goldings “Flugornas herre” var den första riktigt vassa roman jag läste och som lärde mig något om vad litteraturen kan vara – särskilt beträffande symbolhantering. Sen kom Pär Lagerkvist in i mitt liv, Ernest Hemingway kort därpå (främst novellkonsten), samt Torgny Lindgren. Även Ingmar Bergman (som filmskapare) är en stor inspiration, särskilt “Nattvardsgästerna”. På senare år har jag hittat nya författare som jag håller högt: Alice Munro, henne imponeras jag av oerhört, likaså Strindberg och Raymond Carver och Charles Bukowski. Sen finns Goethe, Dostojevkij och Albert Camus som alla står högt upp i min bokhylla. Den existentiella grenen av litteraturen är ett av nittonhundratalets viktigaste litterära kulturarv, menar jag. Existentialismen är fortfarande aktuell, även om den också behöver uppdateras. Sen kunde jag lägga till ett antal kompositörer, poeter och filosofer också, men vi lämnar det för nu.

Har du haft användning av din socionomutbildning i ditt skrivande?
-Ja, den är nog den bästa utbildningen om man vill bli författare. Som alla vet är det en “bred utbildning”. Men den är bara ett avstamp. Filosofi och idéhistoria borde ingå i varje författarutbildning, då går det att sätta in sitt skrivande i en större civilisatorisk kontext och tränga in i de viktiga frågorna.

Romanen är din mest “normala roman hittills”. Efter att ha läst romanen är jag beredd att hålla med dig. Men vad menar du med detta?
-Mina andra romaner har varit udda, på flera sätt. Genrerna har haft ovanliga perspektiv eller skildrat ovanliga miljöer. Nu har jag skrivit en roman som faktiskt är ett slags relationsroman. En utvecklingsroman kanske, även om det är mer tveksamt.

Är det en tonårsroman?
-Ja, delvis. Den är definitivt till för intelligenta tonåringar. Men den är mer än så. I romanen möts tre generationer av kvinnor, alla i tre olika skeden av livet, vilket jag tyckte var intressant nog att skriva en roman om. För att vara på den säkra sidan säger jag att den är en bok för alla mellan, säg sexton till nittiofem.

Är den en generationsroman?
-Nej, det vänder jag mig emot. Den är en samtidsroman. Framförallt skildrar den ett möte, ett modernt generationsmöte. Hur svårt det är att mötas och förstå varandras generationsspecifika omständigheter. Samhället diversifieras, i samma familj kan individerna leva i väldigt olika världar. Mamman i berättelsen har stora problem att uppfostra sina barn. Det förstår ju inte barnen. De ser inte henne.

Var skrev du romanen?
-Stora delar skrev jag på Öland, där ca en fjärdedel av boken också utspelar sig. Den skrevs i Lund också. Det var sommar då, och det är det i min roman också. Sensommaren i Lund är något alldeles speciellt, och det får läsaren uppleva i romanen.

Romanen har impressionistiska stilideal, den är väldigt somrig märker jag.
-Det stämmer. Hela boken är stämningsfull. Om det är något som åtminstone jag minns av romaner är det ofta stämningar. Stämningen av sommar, stämningen av barndom, stämningen av hot. Stämningar är intressanta och inte helt lätta att arbeta med, men på senare år har det blivit lite av ett raison d'etre för mitt skrivande att den ska etablera en stämning, som formar ett minne.

Berätta mer.
-Nu har jag gett ut fyra romaner. Med tiden får varje bok jag skrivit en personlig patina. Den får ett slags avlagring. Oftast består patinan av platser och stämningar, så är det för mig i alla fall. Mörk småländsk skog och bortglömda platser präglade mina två första romaner. Denna min fjärde lär osa hav och sommar i minnet. För mig har det blivit allt viktigare när jag skriver att etablera en bra yta, som patinan med tiden kan växa på. Det låter märkligt, kanske, men det är viktigt. Varje roman kom till i en specifik tid och det gäller att den är ett koncentrat av just den tiden den speglar.

Dina slut i romanerna, allihopa faktiskt, är lite aparta. Varifrån kommer dessa slut?
-De tillhör min estetik. En roman brukar ha början, mitt och slut – som livet – men idag är livet inte riktigt på det sättet. Livet innehåller ingen dramaturgi, och om litteraturen försöker ha en sådan form känns det lite falskt. När tar en berättelse slut? Jag vet inte, bara om någon dör sätts en punkt för den personen, men alla andra skeenden kan både betraktas som slut eller som en ny början. Anti-slut, kanske man kan säga om man vill ha ett fint ord för det. Men i min nya roman ska man läsa alltsammans mycket noga. För det är lätt att bli lurad av slutet. Det är inte så självklart som det kan verka. Läs noggrant!

En uppgörelse med självuppgörelser?
-Ja, lite så faktiskt.

Var kan man få tag i dina böcker?
-Det billigaste priset på båda mina senaste romaner finns här. Vill man ge Adlibris lite extra flis går böckerna att finna även där. Sen kan man även kontakta mig via min hemsida och beställa en signerad kopia.



Följ