Sedan början av februari har jag skrivit på en roman som har fängslat mig oerhört. Den har nu blivit färdig i sin första version och resultatet är jag ganska nöjd med. Rakt, enkelt språk - samtidsinriktat tema med filosofiska bottnar. Dråpligt rolig emellanåt. En kort roman dessutom; jag föresatte mig att skriva 75-150 sidor och den landade inte långt därifrån.
Jag tycker att romaner ska fungera lite som med nostalgiska inlägg på sociala medier. Någon frågar: "Hur var stämningen på 20-talet?" Man svarar: "Här, läs min roman." Inte litteraturens enda funktion - men en spännande. "Någon" i det här fallet skulle kunna vara ens barn som undrar hur saker egentligen var ställda med landet "när du var ung, pappa" ...
Tidsandan förändras från generation till generation. Min roman speglar detta också - babyboom-generationens kritik av oss som kom efteråt, vi som släpptes ut i efterdyningarna av den svenska välfärdens storhetstid. Det kan knappast vara en irrelevant fråga hur framtiden kommer att se på oss som förvaltar samhället just nu - vad kommer de att döma oss för?
Nu tänker jag ägna mig åt att färdigställa min sjätte roman som är tänkt att släppas senare det här året. Den här gången kommer det bli någonting mycket speciellt - den som läser kommer inte lämnas oberörd och en aning upplyft.
Jag kan säga så mycket att det är en dagboksroman. Idag är dagboksromanen problematisk, den bygger nämligen på ärlighet - och det är ärligheten som har blivit något av ett problem. Ärlighet och bekännelser används idag för att den som bekänner ska känna sig god som människa - utan att för den sakens skull transformera individen till något godare eller bättre. Ärligheten ger snarast ett slags alibi för att ingenting ska förändras (man har ju redan gjort den goda handlingen - den synliga handlingen ...). Ärligheten och bekännelsen är exploaterade och dess funktion har förvrängts, de befinner sig antingen i ett tomt, privat vacuum eller i en stormande samtid som "rotar i åsiktstarmar". Kvar är endast de tomma gesterna i ett förvirrat, ensamt mörker.
Ibland undrar jag om detta kanske förklarar varför människor i allt mindre grad ber varandra om ursäkt för sina felsteg, för det räcker att vara sann, ärlig - och ursäktande - mot sig själv. Sociala värden hamnar i skuggan, hövlighet blir inte så viktigt; hellre utstår man trasiga relationer.
Min sjätte roman kommer bli både hård och vacker - kanske vackrare än någonting annat jag skrivit. Den är på många sätt enkel att följa med i - om än ovanlig i sin tematik och sina karaktärer.
Kom tillbaka till bloggen i juni för då hoppas jag att boken finns att beställa. Ibland tar det mer tid än jag önskar. Inte minst för att jag gör allt själv: fångar idéer, skriver, redigerar, korrekturläser, sätter inlaga, skapar omslag, baksidestext, kort sagt: dividerar med mig själv likt en enmansredaktion - och den här gången kommer det dessutom släppas en intressant boktrailer!
Jag säger inte att författandet är svårt - jag säger bara att det tar tid.
På tal om trailern kommer den innehålla intressant bakom kulisserna-material för alla som är nyfikna på bokens verklighetsanknytning och miljöer.
Jag kan inte nog uttrycka hur exalterad jag känner mig inför denna nya roman - ja, dessa nya romaner.
.jpg)
