Antecknat om skrivandet - 51

*

Jag skriver på morgonen när jag är alert och pigg. Innan den inre censuren börjar sitt arbetspass.

*

Berättelser kräver framåtrörelse.

Att stanna upp som författare och dröja vid ett fenomen är det som får läsaren att tycka en bok är "seg". Ganska ofta kommer man till en bok för att ens eget liv är på det viset: segt och tråkigt. Kravet vi ställer på en bok är att den ska liva upp livet. Någon annan har levt livet helare och fullare och vi kräver en smula av kakan.

De som inte läser är antingen självbelåtna eller tacksamma som helgon.

Mitt eget krav är den omöjliga kombinationen av meditation och rörelse. Intensitet och djup.

*

Tankar vid läsning av en bok om läsning. - Författaren skriver för att skingra förgängligheten. Det måste finnas ett meningens mycel i tillvaron! Det måste finnas en väv där vi ingår!

Men detta undermineras.

Läsningens vävstol har övergivits och nu offrar människorna sina själar till det lysande vilddjuret mellan händerna. Läsningen dör. Själen förtvinar.

Framsteget har glidit över i önskan att befrias från själen. Även från naturen. Men vår högsta natur är ju själen.

Kräver detta ett annat sätt att skriva? Kanske.

Idag är det närmast en dogm att en författare ska "lita på läsaren". Men om läsaren inte är van vid böcker, inte känner till litterära referenser eller berättartekniska grepp, då får man ju fråga sig: "För vem skriver jag?"

Är det så man hamnar i subkulturernas träskmarker och ankdammar?

Visserligen finns det fortfarande en makt i berättandet, men läsarnas otålighet är en maktfaktor. 

I framtiden måste nog författarna bli rakare, klarare och tydligare, om man vill bli läst. "Om" man vill bli läst, skriver jag. För man kan bli läst antingen av massorna, av fåtalet, av en enda människa, eller av ingen alls. Alla dessa "läsare" tvingar fram sitt eget sätt att skriva.

En dagbok kräver ingen tanke på en mottagare. Dagboken är privat till sin natur. Så kallade "offentliga dagböcker" är en självmotsägelse och existerar inte. Den som intalar sig skriva sådant lurar antingen sig själv eller läsaren. Eller båda.

Den som skriver till fåtalet eller till en enda läsare kan tillåta sig stor frihet. (Och friheten är skrivandets stora njutning, dock inte att förväxla med litterär kvalitet.) 

Värre blir det när man skriver för massorna. Där krävs det en helt annan kompetens som på vissa sätt är svårare och på andra sätt betydligt enklare.

Det meningsfulla som gör allting annat meningslöst

När man skriver ett helt liv producerar man en oerhörd mängd skräp. Med skam lyfter jag upp gamla manus ur fallfärdiga dammiga lådor och känner mig tacksam att de inte blev utgivna. Men också tacksam att jag fortsatte skriva, trots all skräpansamling och trots motgångar.

Vad det handlar om är att, någon gång, nå fram till det personliga och sanna uttrycket. Når man som skrivande människa dit är det värt mycket av mödan. Genom att skriva och läsa lär man sig - eller lär sig nästan - hur man gör för att skapa något som får en inverkan på människor. 

Ibland mer än så: man anar vilka djupare frågor som behöver skildras - som att det vore ett andligt, svårsynligt uppdrag man tar på sig. 

Det finns också en inre sida av saken, nämligen vilken inverkan det skrivna har på en själv. När man skriver finns det olika typer av nervtrådar som man spelar på. Det man skriver gör olika verkan på själen. 

Nyligen har jag skrivit klart ett manus som är personligt på ett annat sätt än andra saker jag skrivit. Jag känner mig mer än vanligt dränerad. Slut som författare. Som om ingenting mer kan skrivas som kan överträffa detta i relevans - personlig relevans.

Jag har besökt en meningsfull plats, och blivit berövad en styrka. Kanske även berövad en illusion. Det meningsfulla har den förmågan: att göra allting annat meningslöst. 

Den som vistas alltför länge på den platsen talar snart inte samma språk som de andra i moderlandet. Fastän det kanske var det man ursprungligen ville göra.

Antecknat om skrivandet - 50

 *

Berättarekonomi: sparsmakad sedan något år tillbaka. De korta böckerna tycks överstigliga. Möjliga. Och det är nog så viktigt när tålamod, ork och tid tryter.

*

Hos de allra flesta är litteraturen en ovidkommande sak. De har sett sanningen. Det är inte författarna och de lärda som har sett sanningen: de har bara tjusats. Litteraturen och böckerna är ett missbruk hos somliga, de kan inte leva helt och fullt utan att skriva eller ständigt läsa. 

*

Skrivandet bygger på överdrifter och förstoringar. Och urval.

Matlagning bygger också på komposition. 

Vissa steker hamburgare. 

Antecknat om skrivandet - 49

 *

Vad skrivandet handlar om är att finna något att berätta om, gärna något som ingen har berättat om tidigare, och öppna den världen för de andra.
     Så enkelt kan det sägas. Men det slutar inte där. Eller rättare sagt: det slutar väldigt ofta där, eftersom förlagen refuserar.

*

Ord som innestänger och gör den skrivande ensam. Också instängd i en samtid, en subkultur (...). För det har ju blivit fult och naivt att vara allmänmänsklig. Här skjuter sig poeterna i foten. Poeterna skulle behöva bli mindre känsliga för tidsandans och de intellektuellas föreskrifter. Romantisk och naiv, det kan man försöka vara även sedan man blivit intellektuell. För när man väl har blivit en intellektuell behöver man lära sig att överge sig själv i det. 

Det medmänskliga i skrivandet?

*

Verkligt tänkande liknar mest av allt eftertanke. Vågar man inte tänka ska man inte skriva. För att skriva ska man också våga tänka. 

Varje tänkande förstår till slut att det självt väldigt sällan tänker, att det för det mesta glömmer bort att tänka. Vi tänker sällan på hur sällan vi tänker.

Att öva sig i mod och att våga tänka excentriskt, det är det svåra.

Shod

I den stora skogen lever Emet ensam med sina tankar.

Dagarna går, snön faller och världen känns allt längre bort. Men någonstans bortom bergen ligger staden Shod — med rörelse, rikedom och människor som aldrig stannar upp.

Ändå viskar ryktena om en märklig sjukdom.

De som drabbas får blodet att stelna.

Novellen finns att lyssna till på Spotify - klicka här.

Kärlekens kvarnar mal våra namn till stoft

Skog. Broar. Vägar. Bilköer. Väderkvarnar som inte längre mal. 

I denna bok ställs frågan vad kärlek egentligen är när ungdomens dröm har försvunnit.

Texterna rör sig genom ett vårligt Småland där solen glittrar över skogarna samtidigt som mörkret hela tiden anas bakom civilisationens ytskikt. Här blandas teologi med snabbmatsrestauranger, vardagliga samtal med existentiell oro, och små iakttagelser öppnar sig mot frågor om skuld, tro, kropp, tid och mening.

Över allting vakar väderkvarnarna: tomma och stillastående.

Finns som e-bok på bland annat Adlibris.

Antecknat om skrivandet - 48

*

Man kan hopa ord på ett sätt som får människor att somna. 

Man kan hopa ord på sätt som får människor att stanna upp. 

Man kan hopa ord och stelna. 

Man kan skriva och växa. 

Man kan skriva och måla in sig i ett hörn. 

Man kan skriva sig ut ur hela hus och måla in sig i vildmarkens hörn.

*

Att skriva om sig själv så som man var för längesedan kommer med svåra övervägningar. Ska man som författare tolka sitt gamla jag? Förklara för läsaren? Kanske göra ett urval, som bildar ett igenkännligt narrativ, som har en chans att landa inuti ramen för den samtida förståelsen?

Eller ska man framhålla det kaotiska och oförklarliga och allt som inte får svar eller upplösning? Ska man skildra minnena just som de skärvor de är, i ett pussel vars bild kanske inte ens är ämnat för jaget? 

Likadant med ens tankar (i den mån man minns dem), bör man låta dem vara just så gymnasiala som de var på den tiden?

Ja, vad är sanning i litteratur? Är det den mogna mannens blick på sin ungdom? Eller är det ungdomens egen blick på sin ungdom medan den pågår?