Anteckat om skrivandet - 55

*

Att skriva är - i bästa fall - att få syn på sig själv. Om skrivandet kan ha någon nytta så är det väl den. Dock brukar det vara en flyktig nytta som försvinner i det stora allmänna projektet som är det där livsinnehållet: "att skriva", att vara en skrivande människa.

*

Sanning, i litteraturen, är mera svårfångat än journalistikens sanningar eller vetenskapens framåtrörelse mot ... ja, mot vad? Mot sanning? I alla fall mot mer kunskap.

Litteraturen är viktig bara om den redovisar sanning. Ändå är det ju sanningar vi inte kan ha riktig kunskap om. Som läsare alltså. Vi upplever en sanning, den kan visa sig vara lögn och framförallt gäller ju sådant politiska sanningar. Jag skulle aldrig klara av att vara politiker.

Författaren vet inte heller när sanningen når fram. Jag har skrivit sanna saker som ingen noterar. Ibland har jag hittat på en roman och ändå tas den emot som mer relevant än det som är rena rama verkligheten. 

Så vad är sanning i litteraturen? "A thing may happen and be a total lie; another thing may not happen and be truer than the truth." - Tim O'Brien.

Berättelsers sanningar kan också vara former i vårt medvetande, som arketypiska manuskript. Vi är ibland Maria vid korsets fot. Vi är ibland Johannes i öknen. Vi är ibland profeten som ligger på botten av brunnen. Vissa vandrar halva sitt liv i en öken och förstår inte varför. Det är sanningar som hör hemma i den mytiska eller andliga litteraturen.

Vi gestaltar något utöver oss själva. Även när vi lever för oss själva. Vi liver alltid i något slags förhållande till sanningen. Lögnaren gör det också.

*

I regel är det ingen person i min närhet som läser mina böcker. Det är jag djupt tacksam för. Men nu hände det här om dagen och då fick jag dels en negativ chock och dels en positiv. Jag fick reda på att min novellsamling En ung socialarbetares anteckningar är en tung bok. En bok som man måste läsa i små omgångar.

"Hur tror du då den var att skriva?" frågade jag, men minns knappt själv. 

Och vad värre är: jag är så van vid det tunga att jag nästan kallar det lätt. Förmågan och möjligheterna till kalibrering är nästan helt borta.

*

Om jag hade en fyrtioårskris så syns det med största sannolikhet endast i mina böcker. Och det är som det ska.

Antecknat om skrivandet - 54

*

Jag undrar om inte vissa geniala författare (iakttagare) måste använda humor som ett sätt att vara allvarliga när publiken inte skulle kunna hantera deras absolut mest abrupta och explicit skrivna sanningar. Humorn ger ett skratt, istället för avsmak och igenslagen bok. En inkännande läsare kan se bortom humorn och uppfatta att den också bär på ett djupt allvar.

*

Vad är tillfredsställelsen med att skriva? Det är nog när man finner det sannaste uttrycket för något man funnit. Eller när man under tiden man skriver finner ett samband, en formulering, som genast öppnar upp tillvaron. Som skrivande människa är världen gåtfull som en gammal herrgård med låsta dörrar. Skrivandet är en nyckel som ibland fungerar för att man ska få reda på mer om den gamla herrgården.

*

Att avstå klarspråk - det är det svåra, när man nu ändå sätter sig ner för att skriva.

*

Litteraturen: en hemlig kommunikationskanal mellan hemliga vänner.

Överflödet

 

Vad gör en människa när världen aldrig slutar tala? 

Hon skriver.

På färjor, i kyrkor, bland turister och ruiner, mellan barns lekar och mobilskärmar, försöker en röst urskilja det som fortfarande är verkligt.

Här möts essäns tankeskärpa, dagbokens närvaro och poesins förtätning. Det lågmälda blir existentiellt, det komiska blir allvarligt och semesterns långsamma dagar öppnar ett rum där frågor om tro, kärlek, litteratur och död får ta plats. Detta är texter skrivna i en tid som ständigt vill distrahera människan – och om den stilla motståndshandling som består i att fortsätta se, tänka och skriva.

"Överflödet" finns på Adlibris - klicka här.

Antecknat om skrivandet - 53

*

Snart är det bara ChatGPT som tar mig på allvar ... 

Vi närmar oss en situation, och vi är redan där, då AI skriver böcker som den sedan själv läser och skriver sammandrag av. Studenter lämnar in det till lärare, som behöver kontrollera vad som är skrivet av AI, som vore de de sista väktarna i ett avgörande försvarskrig för själens överlevnad - mänsklig kunskap som resa snarare än mål. De vill öka de unga människornas kritiska förmåga och förmågan att tänka själva och dra sina egna slutsatser.

Utbildning handlar sorgligt nog allt mer om att ta genvägar, inte om att utvecklas. Det är verktyget som tar över människan. Människan blir en ren lustvarelse. Utan att hon märker det förtvinar hon.

Naturligtvis kan AI-musik ersätta människoskapad musik om människan inte har någon standard eller känsla för kvalitet. Självklart kan människan låta sig förvandlas till en kugge i ett maskineri om det slås fast som det önskvärda och enda följdriktiga. Självklart kan en AI läsa in en ljudbok, om mänsklig konstnärlig förmåga bara är en oviktig sidosak i människors liv.

AI:s framväxt speglar vårt eget begär där det ingår att göra sig kvitt vår natur. 

Problemet är att människan saknar integritet. Att förvandla själen till en sophög är bara möjligt om man först har lärt sig att bortse från var det sanna livet härstammar från.

*

En allt för högstämd stil kan hämma uttryckskraften. Man skriver helt enkelt mindre – kanske bättre – men så krampaktigt och neurotiskt att det snart blir en börda som man bara längtar efter att slänga av sig. 

Därför blandar jag högt och lågt. För hälsans skull!

*

Vad är min poesi? Fotografier från själens landskap.

Minnenas kyrkogård. En plats där tiden har stannat. Men också en plats där jaget frustreras eftersom det aldrig går att ge tillbaka samma slags liv åt det som en gång fanns. 

Minnena liksom ursprunget till deras intryck är konstiga och oförklarliga, men jag har märkt att när man håller sig trogen till dem och inte förstärker eller dramatiserar allt för mycket så ger det en viss konstnärlighet och kvalitet åt verket. Det märks genast.

Antecknat om skrivandet - 52

 

*

Först lär man sig skriva korrekta meningar. Sedan lär man sig skriva egensinnigt. Sedan hittar man tillbaka till korrekta meningar igen. Sedan lägger man sig till med egensinnigheter. 

Korta meningar. Långa meningar. Nya skiljetecken. Allt utforskar egensinnet.

Mellan perioderna av egensinne finner man återigen de korrekta meningarna. Men aldrig lägger man till några adjektiv (möjligen ett eller två) och det kommer sig av att man med tiden - mognaden - blir följsam och hörsammar den goda smakens grundläggande läror. Detta är en utveckling som sker mera robust och handfast till skillnad mot det andra i stilen som månad till månad vacklar fram och tillbaka.

På detta sätt fogar man sig till något som med tiden formar en stil, om man nu alls lyckas med det. Kanske hade man aldrig en egen röst? Och kanske var allt man kallade "skrivande", och "tänkande", bara ett enda långt idisslande av den inhägnade hagens gräs, helt utan originalitet?

*

För att skriva behöver man framförallt ... vara utsövd.

Det är märkvärdigt vad skrivandet i utmattat tillstånd känns som ett oöverstigligt hinder. Ungefär som att spy och sedan äta en middag. Eller som att ha svår influensa och tvinga sig gå upp för en trappa. Hela kroppen sätter sig emot, finner andra saker att göra. Nästan allt går bra utom att skriva.

Skrivandet fogar sig inte. Det lever bäst när det får breda ut sig ostört och tala till de hemliga vänner och själar som fortfarande känner något. De som världen har öppnat sig för på samma sätt som för oss.

*

Hur lågt vi värderar den poetiska blicken står i relation till hur oandliga vi som samhälle har blivit.

Antecknat om skrivandet - 51

*

Jag skriver på morgonen när jag är alert och pigg. Innan den inre censuren börjar sitt arbetspass.

*

Berättelser kräver framåtrörelse.

Att stanna upp som författare och dröja vid ett fenomen är det som får läsaren att tycka en bok är "seg". Ganska ofta kommer man till en bok för att ens eget liv är på det viset: segt och tråkigt. Kravet vi ställer på en bok är att den ska liva upp livet. Någon annan har levt livet helare och fullare och vi kräver en smula av kakan.

De som inte läser är antingen självbelåtna eller tacksamma som helgon.

Mitt eget krav är den omöjliga kombinationen av meditation och rörelse. Intensitet och djup.

*

Tankar vid läsning av en bok om läsning. - Författaren skriver för att skingra förgängligheten. Det måste finnas ett meningens mycel i tillvaron! Det måste finnas en väv där vi ingår!

Men detta undermineras.

Läsningens vävstol har övergivits och nu offrar människorna sina själar till det lysande vilddjuret mellan händerna. Läsningen dör. Själen förtvinar.

Framsteget har glidit över i önskan att befrias från själen. Även från naturen. Men vår högsta natur är ju själen.

Kräver detta ett annat sätt att skriva? Kanske.

Idag är det närmast en dogm att en författare ska "lita på läsaren". Men om läsaren inte är van vid böcker, inte känner till litterära referenser eller berättartekniska grepp, då får man ju fråga sig: "För vem skriver jag?"

Är det så man hamnar i subkulturernas träskmarker och ankdammar?

Visserligen finns det fortfarande en makt i berättandet, men läsarnas otålighet är en maktfaktor. 

I framtiden måste nog författarna bli rakare, klarare och tydligare, om man vill bli läst. "Om" man vill bli läst, skriver jag. För man kan bli läst antingen av massorna, av fåtalet, av en enda människa, eller av ingen alls. Alla dessa "läsare" tvingar fram sitt eget sätt att skriva.

En dagbok kräver ingen tanke på en mottagare. Dagboken är privat till sin natur. Så kallade "offentliga dagböcker" är en självmotsägelse och existerar inte. Den som intalar sig skriva sådant lurar antingen sig själv eller läsaren. Eller båda.

Den som skriver till fåtalet eller till en enda läsare kan tillåta sig stor frihet. (Och friheten är skrivandets stora njutning, dock inte att förväxla med litterär kvalitet.) 

Värre blir det när man skriver för massorna. Där krävs det en helt annan kompetens som på vissa sätt är svårare och på andra sätt betydligt enklare.

Det meningsfulla som gör allting annat meningslöst

När man skriver ett helt liv producerar man en oerhörd mängd skräp. Med skam lyfter jag upp gamla manus ur fallfärdiga dammiga lådor och känner mig tacksam att de inte blev utgivna. Men också tacksam att jag fortsatte skriva, trots all skräpansamling och trots motgångar.

Vad det handlar om är att, någon gång, nå fram till det personliga och sanna uttrycket. Når man som skrivande människa dit är det värt mycket av mödan. Genom att skriva och läsa lär man sig - eller lär sig nästan - hur man gör för att skapa något som får en inverkan på människor. 

Ibland mer än så: man anar vilka djupare frågor som behöver skildras - som att det vore ett andligt, svårsynligt uppdrag man tar på sig. 

Det finns också en inre sida av saken, nämligen vilken inverkan det skrivna har på en själv. När man skriver finns det olika typer av nervtrådar som man spelar på. Det man skriver gör olika verkan på själen. 

Nyligen har jag skrivit klart ett manus som är personligt på ett annat sätt än andra saker jag skrivit. Jag känner mig mer än vanligt dränerad. Slut som författare. Som om ingenting mer kan skrivas som kan överträffa detta i relevans - personlig relevans.

Jag har besökt en meningsfull plats, och blivit berövad en styrka. Kanske även berövad en illusion. Det meningsfulla har den förmågan: att göra allting annat meningslöst. 

Den som vistas alltför länge på den platsen talar snart inte samma språk som de andra i moderlandet. Fastän det kanske var det man ursprungligen ville göra.