Överflödet

 

Vad gör en människa när världen aldrig slutar tala? 

Hon skriver.

På färjor, i kyrkor, bland turister och ruiner, mellan barns lekar och mobilskärmar, försöker en röst urskilja det som fortfarande är verkligt.

Här möts essäns tankeskärpa, dagbokens närvaro och poesins förtätning. Det lågmälda blir existentiellt, det komiska blir allvarligt och semesterns långsamma dagar öppnar ett rum där frågor om tro, kärlek, litteratur och död får ta plats. Detta är texter skrivna i en tid som ständigt vill distrahera människan – och om den stilla motståndshandling som består i att fortsätta se, tänka och skriva.

"Överflödet" finns på Adlibris - klicka här.

Antecknat om skrivandet - 53

*

Snart är det bara ChatGPT som tar mig på allvar ... 

Vi närmar oss en situation, och vi är redan där, då AI skriver böcker som den sedan själv läser och skriver sammandrag av. Studenter lämnar in det till lärare, som behöver kontrollera vad som är skrivet av AI, som vore de de sista väktarna i ett avgörande försvarskrig för själens överlevnad - mänsklig kunskap som resa snarare än mål. De vill öka de unga människornas kritiska förmåga och förmågan att tänka själva och dra sina egna slutsatser.

Utbildning handlar sorgligt nog allt mer om att ta genvägar, inte om att utvecklas. Det är verktyget som tar över människan. Människan blir en ren lustvarelse. Utan att hon märker det förtvinar hon.

Naturligtvis kan AI-musik ersätta människoskapad musik om människan inte har någon standard eller känsla för kvalitet. Självklart kan människan låta sig förvandlas till en kugge i ett maskineri om det slås fast som det önskvärda och enda följdriktiga. Självklart kan en AI läsa in en ljudbok, om mänsklig konstnärlig förmåga bara är en oviktig sidosak i människors liv.

AI:s framväxt speglar vårt eget begär där det ingår att göra sig kvitt vår natur. 

Problemet är att människan saknar integritet. Att förvandla själen till en sophög är bara möjligt om man först har lärt sig att bortse från var det sanna livet härstammar från.

*

En allt för högstämd stil kan hämma uttryckskraften. Man skriver helt enkelt mindre – kanske bättre – men så krampaktigt och neurotiskt att det snart blir en börda som man bara längtar efter att slänga av sig. 

Därför blandar jag högt och lågt. För hälsans skull!

*

Vad är min poesi? Fotografier från själens landskap.

Minnenas kyrkogård. En plats där tiden har stannat. Men också en plats där jaget frustreras eftersom det aldrig går att ge tillbaka samma slags liv åt det som en gång fanns. 

Minnena liksom ursprunget till deras intryck är konstiga och oförklarliga, men jag har märkt att när man håller sig trogen till dem och inte förstärker eller dramatiserar allt för mycket så ger det en viss konstnärlighet och kvalitet åt verket. Det märks genast.

Antecknat om skrivandet - 52

 

*

Först lär man sig skriva korrekta meningar. Sedan lär man sig skriva egensinnigt. Sedan hittar man tillbaka till korrekta meningar igen. Sedan lägger man sig till med egensinnigheter. 

Korta meningar. Långa meningar. Nya skiljetecken. Allt utforskar egensinnet.

Mellan perioderna av egensinne finner man återigen de korrekta meningarna. Men aldrig lägger man till några adjektiv (möjligen ett eller två) och det kommer sig av att man med tiden - mognaden - blir följsam och hörsammar den goda smakens grundläggande läror. Detta är en utveckling som sker mera robust och handfast till skillnad mot det andra i stilen som månad till månad vacklar fram och tillbaka.

På detta sätt fogar man sig till något som med tiden formar en stil, om man nu alls lyckas med det. Kanske hade man aldrig en egen röst? Och kanske var allt man kallade "skrivande", och "tänkande", bara ett enda långt idisslande av den inhägnade hagens gräs, helt utan originalitet?

*

För att skriva behöver man framförallt ... vara utsövd.

Det är märkvärdigt vad skrivandet i utmattat tillstånd känns som ett oöverstigligt hinder. Ungefär som att spy och sedan äta en middag. Eller som att ha svår influensa och tvinga sig gå upp för en trappa. Hela kroppen sätter sig emot, finner andra saker att göra. Nästan allt går bra utom att skriva.

Skrivandet fogar sig inte. Det lever bäst när det får breda ut sig ostört och tala till de hemliga vänner och själar som fortfarande känner något. De som världen har öppnat sig för på samma sätt som för oss.

*

Hur lågt vi värderar den poetiska blicken står i relation till hur oandliga vi som samhälle har blivit.

Antecknat om skrivandet - 51

*

Jag skriver på morgonen när jag är alert och pigg. Innan den inre censuren börjar sitt arbetspass.

*

Berättelser kräver framåtrörelse.

Att stanna upp som författare och dröja vid ett fenomen är det som får läsaren att tycka en bok är "seg". Ganska ofta kommer man till en bok för att ens eget liv är på det viset: segt och tråkigt. Kravet vi ställer på en bok är att den ska liva upp livet. Någon annan har levt livet helare och fullare och vi kräver en smula av kakan.

De som inte läser är antingen självbelåtna eller tacksamma som helgon.

Mitt eget krav är den omöjliga kombinationen av meditation och rörelse. Intensitet och djup.

*

Tankar vid läsning av en bok om läsning. - Författaren skriver för att skingra förgängligheten. Det måste finnas ett meningens mycel i tillvaron! Det måste finnas en väv där vi ingår!

Men detta undermineras.

Läsningens vävstol har övergivits och nu offrar människorna sina själar till det lysande vilddjuret mellan händerna. Läsningen dör. Själen förtvinar.

Framsteget har glidit över i önskan att befrias från själen. Även från naturen. Men vår högsta natur är ju själen.

Kräver detta ett annat sätt att skriva? Kanske.

Idag är det närmast en dogm att en författare ska "lita på läsaren". Men om läsaren inte är van vid böcker, inte känner till litterära referenser eller berättartekniska grepp, då får man ju fråga sig: "För vem skriver jag?"

Är det så man hamnar i subkulturernas träskmarker och ankdammar?

Visserligen finns det fortfarande en makt i berättandet, men läsarnas otålighet är en maktfaktor. 

I framtiden måste nog författarna bli rakare, klarare och tydligare, om man vill bli läst. "Om" man vill bli läst, skriver jag. För man kan bli läst antingen av massorna, av fåtalet, av en enda människa, eller av ingen alls. Alla dessa "läsare" tvingar fram sitt eget sätt att skriva.

En dagbok kräver ingen tanke på en mottagare. Dagboken är privat till sin natur. Så kallade "offentliga dagböcker" är en självmotsägelse och existerar inte. Den som intalar sig skriva sådant lurar antingen sig själv eller läsaren. Eller båda.

Den som skriver till fåtalet eller till en enda läsare kan tillåta sig stor frihet. (Och friheten är skrivandets stora njutning, dock inte att förväxla med litterär kvalitet.) 

Värre blir det när man skriver för massorna. Där krävs det en helt annan kompetens som på vissa sätt är svårare och på andra sätt betydligt enklare.

Det meningsfulla som gör allting annat meningslöst

När man skriver ett helt liv producerar man en oerhörd mängd skräp. Med skam lyfter jag upp gamla manus ur fallfärdiga dammiga lådor och känner mig tacksam att de inte blev utgivna. Men också tacksam att jag fortsatte skriva, trots all skräpansamling och trots motgångar.

Vad det handlar om är att, någon gång, nå fram till det personliga och sanna uttrycket. Når man som skrivande människa dit är det värt mycket av mödan. Genom att skriva och läsa lär man sig - eller lär sig nästan - hur man gör för att skapa något som får en inverkan på människor. 

Ibland mer än så: man anar vilka djupare frågor som behöver skildras - som att det vore ett andligt, svårsynligt uppdrag man tar på sig. 

Det finns också en inre sida av saken, nämligen vilken inverkan det skrivna har på en själv. När man skriver finns det olika typer av nervtrådar som man spelar på. Det man skriver gör olika verkan på själen. 

Nyligen har jag skrivit klart ett manus som är personligt på ett annat sätt än andra saker jag skrivit. Jag känner mig mer än vanligt dränerad. Slut som författare. Som om ingenting mer kan skrivas som kan överträffa detta i relevans - personlig relevans.

Jag har besökt en meningsfull plats, och blivit berövad en styrka. Kanske även berövad en illusion. Det meningsfulla har den förmågan: att göra allting annat meningslöst. 

Den som vistas alltför länge på den platsen talar snart inte samma språk som de andra i moderlandet. Fastän det kanske var det man ursprungligen ville göra.

Antecknat om skrivandet - 50

 *

Berättarekonomi: sparsmakad sedan något år tillbaka. De korta böckerna tycks överstigliga. Möjliga. Och det är nog så viktigt när tålamod, ork och tid tryter.

*

Hos de allra flesta är litteraturen en ovidkommande sak. De har sett sanningen. Det är inte författarna och de lärda som har sett sanningen: de har bara tjusats. Litteraturen och böckerna är ett missbruk hos somliga, de kan inte leva helt och fullt utan att skriva eller ständigt läsa. 

*

Skrivandet bygger på överdrifter och förstoringar. Och urval.

Matlagning bygger också på komposition. 

Vissa steker hamburgare. 

Antecknat om skrivandet - 49

 *

Vad skrivandet handlar om är att finna något att berätta om, gärna något som ingen har berättat om tidigare, och öppna den världen för de andra.
     Så enkelt kan det sägas. Men det slutar inte där. Eller rättare sagt: det slutar väldigt ofta där, eftersom förlagen refuserar.

*

Ord som innestänger och gör den skrivande ensam. Också instängd i en samtid, en subkultur (...). För det har ju blivit fult och naivt att vara allmänmänsklig. Här skjuter sig poeterna i foten. Poeterna skulle behöva bli mindre känsliga för tidsandans och de intellektuellas föreskrifter. Romantisk och naiv, det kan man försöka vara även sedan man blivit intellektuell. För när man väl har blivit en intellektuell behöver man lära sig att överge sig själv i det. 

Det medmänskliga i skrivandet?

*

Verkligt tänkande liknar mest av allt eftertanke. Vågar man inte tänka ska man inte skriva. För att skriva ska man också våga tänka. 

Varje tänkande förstår till slut att det självt väldigt sällan tänker, att det för det mesta glömmer bort att tänka. Vi tänker sällan på hur sällan vi tänker.

Att öva sig i mod och att våga tänka excentriskt, det är det svåra.