Jag begriper inte alltid varför jag skriver de böcker jag skriver. Jag kan ge förklaringar, men jag vet inte om någon av dem bottnar eller fäster i mig så att jag med säkerhet kan säga att "där, där är förklaringen".
Hur ska jag kunna förklara min nya roman? Lika svårt är det att motivera varför någon skulle läsa den. Litteratur om helvetet är ingenting man lätt "säljer in". De som anar vad helvetet är vill inte gärna läsa och bli påminda, och de som inte vet vill inte gärna föreställa sig fasan. Kristna tycker ämnet är otäckt fastän Jesus talar om Gehenna återkommande gånger.
Helvetet är teologins motsvarighet till politikens "lag och ordning". En söndag om året talar prästerna om ämnet i kyrkan. Det är på domsöndagen. Då kan domedagen nämnas, och är predikan genuin så förstår den som lyssnar att endast genom en domedag kan det onda få sitt rättvisa straff.
Nu är det dock så att ondska som den Allvetande ser och ondskan som människor ser bitvis avviker från varandra. Det är en ständig källa till missförstånd mellan kyrkan och den omgivande världen. Detsamma gäller många andra "storord". Som skrivande människa är det en källa till stimulans och arbetsglädje att upptäcka sådana avvikelser. Det skapar romanstoff.
Av alla författare som lever i det här landet verkar det vara få som har fått ett kall att skriva om helvetet. Man kan fråga sig varför? Som litteratur är det ett mycket intressant och stimulerande ämne. Min berättelse, Den övernaturliga tröstens bok, kom över mig och blev skriven utan att jag behövde anstränga mig. Det var en märklig tid.
Jag tror inte att min roman är en naturalistisk vision av helvetet. Det kan därför vara klokt att läsa den också som en skrämmande allegori.
Boken handlar om en kvinna som kastas ut i det eviga mörkret utan att förstå varför. Det är det hon försöker göra genom hela romanen. Men det händer mer än så. Hon förstår kärlekens natur. Läsaren kanske förstår både ondskan och kärleken bättre - i slutet.
Boken finns på Bokus och Adlibris.
