Apokalyptisk fiktion

Sommaren 2025 hade jag en märklig vision som grep mig med stor fasa. Jag såg en syn, där jag tyckte mig se helvetet framför mig, eller snarare känna dess ödslighet och övergivenhet och skräckslagna hopplöshet i mitt bröst.

Det passerade en månad ungefär.

Sedan fick jag en märklig litterär idé som jag genast gav mig i kast med. Det var en skildring som börjar med Domedagen och sedan fortsätter i underjorden, i det eviga mörkret. Där följer man en av de förtappade som inte förstår domslutet och sitt öde. Hon frågar sig varför hon förtjänade ett så gruvligt straff. Hon försöker finna en mening och en livsuppgift i mörkret.

Etiketter är svåra att sätta på den här romanen; det är frågan om en visionär och mytisk sida av mitt författarskap som hittills mest har skymtats i novellerna.

Romanen påminner om Dante - som jag inte läst särskilt mycket - och Pär Lagerkvist, en av mina tidigaste förebilder i skrivandet. En gång liknades en novell jag skrev på snarlikt tema med Swedenborgskt andeskådande, och denna min nya roman påminner om den novellen litegrann.

Det är inte alls en krånglig eller svår berättelse, men den kommer läsaren nära. "En blivande klassiker", sa en läsare som fick läsa en tidig version av manuset. Han tyckte det var det bästa jag skrivit. 

Så vad är det jag har skrivit? En existentiell parabel? Teologisk fantastik? Visionär existentiell fiktion? 

Det är framförallt en rättfram berättelse om något som ligger bortom vår omedelbara verklighet. Att behålla enkelheten är ibland liktydigt med att bevara fattningsförmågan om det svåraste.