Själsliga fotografier

"Gå i barndom" var ett uttryck som jag lärde mig av min svensklärare Maja år 2004 eller 2005.

Hon gillade när jag gick i barndom: när jag skrev om min barndom. Hon visste att jag en dag skulle skriva en roman om min barndom. Det är vad jag tror. Att hon hade det på känn.

Flera gånger har jag "gått i barndom" och skrivit om sådant som jag varit med om. Men det är sällan jag publicerar sådant. Ett undantag finns och det är boken Det som en gång var. Nå, det finns fler texter men de är nog gömda, långt under marken, i form av pliktexemplar av sedan länge bortglömda tidskrifter.

Barndomen är det mest fascinerande mänskliga tillståndet som finns. Ja, jag kallar det för ett "tillstånd". Medan andra skriver om alternativa medvetandetillstånd skriver jag helst om barndomstillståndet, naivismen - den naturliga animismen!

Nu sitter jag och korrekturläser en sådan text - igen - och det är en närmast salig upplevelse. Man blir så glad av att bli påmind om hur vacker världen kan vara. Och då är det utan tanke på all apokalyps som hänger i luften, för det var jag bara vagt medveten om på 90-talet när min barndom utspelade sig. Vagt medveten ... Men ändå.

Det är svårt att skriva om barndomen. Svårt på så många sätt. Det är svårt att rekonstruera den naiva blicken, hur jag som barn såg på världen. Ändå har jag lysande minnen från den tiden som visar precis hur det var. Inre fotografier, själsliga fotografier, som jag kallar det.