*
Vad skrivandet handlar om är att finna något att berätta om, gärna något som ingen har berättat om tidigare, och öppna den världen för de andra.
Så enkelt kan det sägas. Men det slutar inte där. Eller rättare sagt: det slutar väldigt ofta där, eftersom förlagen refuserar.
*
Ord som innestänger och gör den skrivande ensam. Också instängd i en samtid, en subkultur (...). För det har ju blivit fult och naivt att vara allmänmänsklig. Här skjuter sig poeterna i foten. Poeterna skulle behöva bli mindre känsliga för tidsandans och de intellektuellas föreskrifter. Romantisk och naiv, det kan man försöka vara även sedan man blivit intellektuell. För när man väl har blivit en intellektuell behöver man lära sig att överge sig själv i det.
Det medmänskliga i skrivandet?
*
Verkligt tänkande liknar mest av allt eftertanke. Vågar man inte tänka ska man inte skriva. För att skriva ska man också våga tänka.
Varje tänkande förstår till slut att det självt väldigt sällan tänker, att det för det mesta glömmer bort att tänka. Vi tänker sällan på hur sällan vi tänker.
Att öva sig i mod och att våga tänka excentriskt, det är det svåra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar