Erik Larsson var helt på det klara med en sak. Han måste dö, snarast. Han skulle dräpa sig själv. Någon gång under denna helg.
Det var första helgen i september och fortfarande sommar. Myggen svärmade omkring honom som flygplan kring en jätteapa och han försökte fånga dem med sina fumliga händer och krossa dem i handflatan. Han viftade fumligt och liksom lojt omkring sig, han hade druckit och i berusat tillstånd vinglat sig fram hela den långa vägen från centrum ut till skogskyrkogården.
Så börjar novellen Sista pluntan som jag ursprungligen skrev 2010 eller 2011 (jag har glömt vilket av åren). Det är en novell full av svart humor och allvar från en tämligen ung aspirerande författare. På den tiden hade jag ännu inte gett ut en roman men däremot fått noveller publicerade.
Berättelsen om Erik Larsson har stannat i minnet och jag har ibland funderat på att publicera den. Nu finns den här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar