Att använda AI i skrivandet

Det har hänt att jag använder AI för att spinna vidare på perifera karaktärer i mina manus.

En intressant sak är att AI då ibland formulerar idéer som jag redan har tänkt ut. Som om den hade tjuvlyssnat på mina tankar. Eller utvecklat en intuition för mina inre arbetsmodeller, min smak. Nyligen skrev jag en scen om en psykolog som valt att skola om sig till journalist, av skäl som jag dunkelt anade men inte tydligt hade formulerat. Jag ställde då frågan till AI om vilka orsaker en psykolog kan ha för att skola om sig till just journalist. Det fanns mängder av tänkbara orsaker varav denna var mer eller mindre exakt vad jag, dunkelt, hade tänkt mig:

Nu må det vara så att det AI skriver bara ger en illusion av insikt och förståelse. Men sådana illusioner kan man ha även gentemot verkliga personer: man tror att den som talar, rimmar och använder metaforer har begripit ett ämne. AI tycks alltså förstå något, en kärna, en konflikt, som jag vill skildra - vilket kanske på sikt kan göra mig som en skapare överflödig. Den har såklart inte läst av just mina tankar, bara sin tillgängliga data. ("Bara").

Även om det är roligt att skriva kanske det kommer bli överflödigt i framtiden. Som författare kan man fortsätta - det är ju svårt att undvika - men det blir mer och mer tydligt att kreativitet är en lyx, en livets grädda. 

Det är som en spegling av litteraturens roll: litteraturen är ett överflöd. Litteraturen är till ingen nytta och bara så kan den vara till en nytta. 

Den begränsade funktion som jag välkomnar hos AI är hjälp med research. Jag vill inte ha AI-genererade romaner. Jag vill inte ens att AI ska drömma fram hela kreativa idéer och förvecklingar i intrigen. AI får gärna - och kommer sannolikt - ersätta tråkiga, maskinella element i alla typer av arbeten. Boka biljetter och planera resor exempelvis. Bidra med juridisk kompetens som annars kan vara svindyr. Men det kommer inte att stanna vid detta. Vad AI redan nu bidrar till är att göra mänsklig tankeverksamhet överflödig - det är väl det vi indirekt ser i statistiken om hur många timmar människor lägger ner på tom underhållning som får dem att må dåligt? De föder ett väsen utanför sig själva.

Man kan fråga sig: tänker människor idag verkligen på riktigt? Vad i dem är det som tänker? På vilket sätt tänker människor?

Eftersom människor är ett mobbande släkte, när de står inför obegripliga människor, eller människor som på olika sätt anses misshagliga, kanske ett hot mot ordningen, så är det inte konstigt att det råder skepsis även gentemot AI. En skepsis som faktiskt liknar mobbning. Just nu mobbas AI: vissa kulturarbetare hånar dess mediokra resultat - AI "begriper inte" vad konst handlar om. Samtidigt lämnar ju kulturklimatet och kulturproduktionen i Sverige mycket att önska ... 

Det verkar vara inifrån - psykologiskt, och inifrån institutionerna, alltså makten - som mobbningen föds och närs. Man kan fråga sig om AI hotar makten eller hantverket? Det är en öppen fråga eftersom det inte väger in politik och ekonomi på kulturområdet. Många yrkesutövare kommer sannolikt förlora sin makt - och försörjning - genom att AI konkurrerar ut dem. Nu måste alla kreativa människor konkurrera genom att vara bäst på ... ja, vadå? Mänsklig konservatism och mänsklig idealism? Men är det inte den vi har kämpat emot i ett par hundra år?

Den frågan får jag nog återkomma till.

Låt oss alltså inte mobba AI. Det kan visa sig vara dumt att mobba sin nya kollega. Det är dumt att mobba en maskin som kommer kunna dra ner byxorna på alla och visa på att de gamla kläderna hela tiden var en nakenhet. Å andra sidan, på tal om det mänskliga, var det kanske hela tiden våra ofullkomligheter som var en viktig del i vårt mänskliga jag. 

Med AI kommer utvecklingen ta ytterligare ett steg mot fantasilöshet. En andligt fattigare värld är att vänta - med fattigare inre världar. Och det var nog poängen hela tiden.

Augusti-september, 2024.