Är du lönsam lille författarvän?

Tryggheten i att kunna ge ut varenda en av sina böcker på ett traditionellt förlag kanske är på väg att försvinna också för uppburna författare. I ett intressant blogginlägg resonerar Deckarloggs Bengt Eriksson om detta fenomen under rubriken "När också etablerade författare refuseras".

"Som jag också hävdat: snart ska allt fler författare, också de som trodde sig vara etablerade = säkra, vars böcker säljer (men tydligen inte tillräckligt mycket) att tvingas bli egenutgivare eller publicera på hybridförlag – om de alls vill ha ut böckerna."

Förlagen är allt mindre villiga att ta ekonomiska risker och dessa måste då delas. Böcker säljer inte lika bra längre, varje bok måste bära sig själv allt mer när litteraturstöd minskar. Ljudböcker gör att marginalerna sjunker; man tjänar inte lika mycket på hundra lyssningar som hundra sålda böcker. Författarlivet blir på sätt och vis hårdare och fattigare när förlagsbranschen drabbas av strukturomvandlingar. Men var det någon som trodde att någon författare skulle vara skyddad från prekarisering? Det som börjar längst nere äter sig uppåt i hierarkin och längst nere har tillvaron länge varit prekär.

Författaren kan komma att få fler roller. Författaren måste vara marknadsförare i en större utsträckning, kanske på bekostnad av anseende men definitivt på tid och kraft. Likaså behöver hon kunna formge sina böcker själv. Hon behöver bli allt mindre av en specialist och mer en generell arbetskraft - precis som det redan är för många som inte livnär sig på kultur. Vem vet, vi kanske kommer se en renässans för engagerad litteratur? Men antagligen blir det i så fall ett slag i luften.

"Men det är en annan tid idag, då var tiden kollektiv och solidarisk, nutiden är individuell och egoistisk. Finns det författare idag som kan tänka sig att arbeta både för sig själv och för andra författare?" 

Bengt Eriksson lyfter också fram idén om ett "författarförlag" och menar att tiden kanske har sprungit förbi det konceptet. Vår individualistiska tid kanske inte kan motivera ens författare att arbeta för varandra?

Numera är författare varandras konkurrenter - kakan krymper och alla vill bli ätna.

Det fria skrivandet är förresten inte ett riktigt arbete utan allt mer att betrakta som en lyx eller åtminstone ett privilegium. Sådant föder fram subtila former av snällhet mot handen som föder och göder den privilegierade, man kan som författare vara snäll mot läsare också, men framförallt blir privilegierade författare sällan mer än harmlösa skönandar - vackra fåglar i en bur.

På tal om skrivande som arbete vore det verkliga arbetet att bära och ro i hamn hela utgivningen från idé till formgivning och distribution. Författare som inte är villiga att kavla upp armarna och spotta i nävarna behöver släppa sina lönsamhetskrav, om man har sådana, och inse att företagande och författarskap aldrig har varit bästa kompisar - precis som ett liv i lyx inte föder fram den bästa litteraturen. Å andra sidan är man inte heller alltid i bästa skick att skriva efter att ha arbetat hårt en hel dag ...

Vad jag vill ha sagt är att alla materiella begränsningar kan frambringa former av litteratur, och den kan bli spännande om författaren är spännande - det vill säga kreativ och framsynt nog att utnyttja det prekära läget. Även om både privilegiet och tryggheten faller behöver den kreativa friheten inte bli mindre. (Men incitamenten för kreativ frihet är knappast stora i vår samtid). Som författare behöver man kanske lära sig konsten att falla tillbaka till att skriva för ingen.

Som elegant slutkläm kan jag bara säga att eldsjälarna kommer driva litteraturen framåt. Blandformerna av författarskap kan bidra med en intressant mångfald av röster. För egen del väntar jag på att Spotify ska tillåta mig att skapa ljudböcker på deras plattform utan ett förlag. Jag har flera intressanta berättelser liggande som behöver en byrålåda bland molnen.