Min flickvän har en gammal själ

 

Vissa författare har framtiden för sig på ett alldeles särskilt sätt. De är som plantorna i liknelsen om såningsmannen; de skjuter upp snabbt och blomstrar intensivt - och vissnar på grund av jordmånen.

Anna Axfors senaste korta roman "Min flickvän har en gammal själ" har inga pretentioner att vara något mer än bakgrundsbrus, ambient. Som läsare genomför jag en mental gäspning för det är ett (på förhand tröttsamt) manér som knappast någon tror på och jag anar en annan ambition än den redovisade. Är det ett sätt att sminka över ett glåmigt ansikte (litterärt sett) som har börjat bli ointressant utan utanpåverk? Är det ett sätt att säga: "Jag har inget att säga - men genom att kalla det 'ambient' så är det bara i sin ordning"? Men jag tycker inte att det är i sin ordning. Och skulle man verkligen från Renate förlags sida vilja skapa ambient-litteratur så vore det ärligare och mer målrationellt att endast ge ut sina böcker som ljudböcker.

Det första som slår mig är att romanen "Min flickvän har en gammal själ" bär stora likheter med Anna Axfors andra två romaner. I den första romanen, "Kärleksbrevet", kändes tematiken frivilligt inspärrad flickvän intressant och genomförandet lyckat. I nästa roman, "En dag i öknen", var det fortfarande intressant eftersom ett barn fanns med i ekvationen, men bismaken av obearbetat psykologisk material var stark - författarinnan har ju blivit äldre och gjort vissa avgörande val i livet, så varför har hon inte blivit mer vis eller åtminstone mognare? I den tredje romanen har vinet surnat ytterligare och jag frågar mig om författaren befinner sig på något slags sluttande plan.

Att vara en ung, lovande författare är säkert inte enkelt. Men ett säkert sätt att kasta bort talenten är att skriva om samma problematik i bok efter bok med endast små variationer. Varför blickar Axfors inte utåt mot samhället och geopolitiken istället för inåt mot psyket? Och hur länge i författarskapet ska detta ältande fortsätta innan hon tar nästa tugga? Hon har väl inte redan stelnat i sin form? Det vore väldigt tråkigt; världen är ju en plats där man kan göra annat än att skriva om kultur - och kulturarbetares våndor på sina plattformar och styltor - så varför inte ta det klivet? Vore det för "heroiskt" för den loja ambient-konsten?

Ja, den här boken är som ambient-musik - den får mig att flyta ut och tänka, inte på boken, utan på det kulturella kretsloppet där valutan är kulturellt kapital. Hur många offrar inte sig själva på det altaret? Språkligt brukar Axfors vara stilsäker, men här är det slappt på ett jobbigt sätt, med flera korrekturmissar (men det hör säkert till genren ...). Boken är pladdrig (men det hör säkert till genren) och den är jobbigt satt med ett alldeles för litet typsnitt - hoppas inte det är medvetet. Bristen på omväxling är slående både tematiskt i författarskapet och i romanen i synnerhet. Plotten är ointressant (men det gör kanske inget). En annan sak som stör är det ständiga repeterandet av kapitalismen; det känns som ett manér både att hylla och att beskylla kapitalismen - men att inte precisera vad exakt man menar är inte ambient, det är slappt, och den slappheten kommer man bara undan med som väldigt ung författare.

När Axfors kröntes i kulturvärlden till en av de mest intressanta unga poeterna kanske det också var en dödsstöt mot författarskapet? Eller så är den verkliga dödsstöten att vara en kulturarbetare där ens status kan tas ifrån en lika lätt som när mobilen laddar ur. Dödsstötens jordmån kanske är att sakna ett borgerligt yrke? Något som kan ge kontakt med andra kretslopp och andra konflikter än de navelskådande och fåfängliga kulturella kastvindarna?