”I vår tid råder överallt en generell rädsla för smärta”, står det på baksidan av boken som på svenska heter ”Palliativsamhället” skriven av den koreanska kulturteoretikern Byung-Chul Han.
I vår kultur finns en tendens att undvika smärta. Vi undviker smärtan genom tabletter och genom sociala medier - farmakologisering och digitalisering. Vi likriktar oss i våra intryck och dödar möjligheten till att få uppleva något radikalt annat. Samtidigt blir vi mer och mer känsliga. Vi kräver "trygga rum". Vissa skär sig för att få uppleva verklighet, för att dämpa inre smärta. ”Digitalisering är anestesering”, skriver Han på sidan 47.
Vad är det för smärta Byung-Chul Han talar om i sin bok? Det blir inte riktigt entydigt. På sida 52 i boken råder det en förvirring av olika slags smärta. ”Den allmänna anesteseringen av samhället får smärtans poetik att helt försvinna. Anestesien förtränger smärtans estetik.” Han talar om datorspel och sociala medier som anestesi mot smärta – även farmakologiseringen bidrar till att kriga mot smärtupplevelser. Livet i väst har försvagats till rent överlevande, det har många filosofer varit inne på tidigare.
Egentligen är boken mycket intressant, särskilt de första trettio sidorna, men jag har problem med att "smärta" är ett så odefinierat begrepp. Vilken typ av smärta vore det bra att utsättas för?
Inte menar väl Han att all smärta är nyttig för alla - eller lika nyttig för alla?
För att ta en specifik fråga: Hur ställer sig Byung-Chul Han till kronisk smärta? Talar Han om kronisk smärta så vore den här boken ett stolpskott utöver det vanliga – i stil med när omedvetna romantiker romantiserar missbrukares liv och ser något autentiskt i deras liv och samhällssyn. Eller som jag hörde en kulturskribent i en podd tala om ålderdomshem som ”dödens väntrum”, och kritiserade vårdpersonalen som talade till de äldre ”som barn”, som om detta kränkte de äldres värdighet.
Visste den ej namngivna kulturskribenten något om hörselnedsättningar, och kognitiva nedsättningar så som demens?
Eller ta vissa nyhetsreportage, där korrespondenter bevittnar förlossningar på stampade jordgolv i Afrika – hänfört, som om: ”där har vi de riktiga människorna!”, de som vet vad livet handlar om. Lustgas – det är för dekadenta!
Ibland undrar jag om kulturpersoner så som kulturskribenter verkligen är de mest lämpade att tolka samtiden? Kulturarbetare är nämligen alienerade på ett särskilt sätt. Det märks när de begår den synd som de minst av allt vill begå, när de blir ensidiga och narcissistiska i sina tankar, fulla av skeptiskt avståndstagande eller åtminstone ambivalens mot det egna (vilket vore intressant att få analyserat för sig – varför pågår det ideala och autentiska livet alltid någon annanstans? - Jag tror jag vet svaret).
Om man skulle problematisera Byung-Chul Hans idéer så skulle man kunna framföra argumentet att smärtan i sig har en tendens att göra livet mindre rikt, det tar bort möjligheten till relationer, det tar bort det vackra i livet. Viss typ av smärta gör människor självupptagna, upptagna av just den egna smärtan.
Nu verkar alltså problemet i Väst vara att vi undviker all smärta. Visst, det är illa, men vad är då den gyllene medelvägen? Men det skulle kanske bli en självhjälpsbok det?
Det mest intressanta som Han gör i "Palliativsamhället" är att analysera smärtan i det sekulära Väst som någonting som har blivit meningslöst. Smärtan har, precis som allt obehag, tappat sin innebörd.
Livet ska ju vara fyllt av lycka – vad gör då smärtan där?
Men är det verkligen ”smärta” som Byung-Chul Han skriver om? Är det inte snarare ”obehag” - och ett tillhörande undvikande av obehag som behärskar Västvärlden? Ungefär som vantrivseln i Freuds ”Vi vantrivs i civilisationen” där människan betalar ett högt själsligt pris för att få del av civilisationens goda. Vi väljer ju civilisationen varje dag, så varför gnäller vi?
Smärta betyder faktiskt smärta hos Han, men det betyder också motstånd (vilket var något Nietzsche i sina efterlämnade anteckningar betecknade som närmast liktydigt med begreppet andlighet).
Allt går i "Palliativsamhället" dock under namnet ”smärta”, vilket blir problematiskt – särskilt eftersom det finns bättre ord vad gäller det mellanmänskliga problemet.
Man förstår som läsare att undvikandet av motstånd leder till trångsynthet - en överlevnad utan liv. Detta går igen också i konsten: den likriktas, den saknar motstånd. Författarna blir till varumärken, vi får vad vi förväntar oss ... Vi blir såklart uttråkade, och detta dödar oss invärtes, för det finns liksom ingen mening i det annorlunda.
Vem vill ha grus i maskineriet?
***
Slutligen ...
Ibland tycker jag analyserna som Han gör är i överkant ”trigger-happy”. Men vad gör det när tankar väcks? Jag tycker också som sagt att smärta ges en för vid betydelse i boken. Men vad gör det när han ibland träffar helt rätt?
För att lyssna på en resumé av bokens första del kan ni klicka här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar