Mitt liv inspirerar mig inte

För ett tag sen fick jag idén att skriva en skönlitterär skildring av mitt eget liv från år 2005 och framåt. Jag öppnade mina välfyllda dagböcker, läste mig framåt och började samtidigt alstra ett verk som jag inbillade mig skulle bli enkelt att skriva. Jag trodde att en våldsam inspiration, ett flöde utan like, skulle infinna sig. Men snart upptäckte jag att materialet var stendött – och nu sitter jag grubblande och funderar över om det kommer bli en verklighetsbaserad bok, någonsin.

Mitt liv inspirerar mig inte. Att skriva om ett yngre jag av mig själv var oväntat plågsamt. Vem var jag? Jag varken orkade eller vågade knyta an till mitt ofullgångna jag i världen, så som det gestaltade sig - eller var - för fjorton år sedan.

Kanske vore det bättre att skriva sitt liv i tillbakablickande form, snarare än kronologiskt? Jag vet en som kan skriva självbiografiskt, och det är Per Gunnar Evander, kanske är det honom jag bör titta på?

Jag vet enkelt uttryckt inte vilken form mitt liv kräver. Ett annat bekymmer är att jag är klaverbunden vid stoffet, alltså mitt liv. Jag känner att fantasin inte har någon plats i skildringen.

Arbetet med att skriva sitt liv dränerar mig och känns, ja, ganska okreativt.