Skrivs det religiös poesi idag?

Skrivs det religiös poesi idag? Jag vet inte. Men antagligen finns det några som skriver sådant. Nästa fråga är ju om det är bra poesi, om den är kvalitativ.

Hur ser nyskriven kvalitativ religiös poesi ut? 

Kan den vara konfessionell? Kan den andas tacksamhet?

Frågorna är många, för det där med litterär kvalitet är inte lätt att ringa in. Det enda jag vet är att den finns. Ja, den finns.

Är den religiösa poesin extatisk? Eller mer nykter? Kanske nyktert dogmatisk?

Hur ser den ut? Finns det näsor som kan nosa fram den?

Är känslan i fokus? - det vill säga att rätt förnimmelser förs ner på pappret och att dikten är religiös i kraft av upphovsmannens känslor på något sätt? Eller är det den andliga urskiljningen? - att kunna översätta relevant religiöst innehåll till text? Måste religiös poesi vara uppbygglig - och på vilket sätt? Hamrar den ner det falska eller väver den kärleksfullt det bärkraftiga?

Jag har försökt skriva religiös poesi och kan säga att det är bland det svåraste man kan skriva. En gång skrev jag en dikt som förde mig iväg till en sådan underbar nåd och frid och tacksamhetskänsla att det nog, för en utomstående, skulle beskrivas som extas. Min ande gladde sig oerhört och efteråt var jag slut, slut som poet.

Det är svårt att leva i extas och det kanske är därför jag sällan försöker skriva sådan poesi. Ändå är det ju underbart och borde dominera mitt skrivande. 

Varför är det starkaste ljuset så påfrestande för sinnena? Varför saboterar människan ständigt sin egen djupa lycka?