*
Man kan hopa ord på ett sätt som får människor att somna.
Man kan hopa ord på sätt som får människor att stanna upp.
Man kan hopa ord och stelna.
Man kan skriva och växa.
Man kan skriva och måla in sig i ett hörn.
Man kan skriva sig ut ur hela hus och måla in sig i vildmarkens hörn.
*
Att skriva om sig själv så som man var för längesedan kommer med svåra övervägningar. Ska man som författare tolka sitt gamla jag? Förklara för läsaren? Kanske göra ett urval, som bildar ett igenkännligt narrativ, som har en chans att landa inuti ramen för den samtida förståelsen?
Eller ska man framhålla det kaotiska och oförklarliga och allt som inte får svar eller upplösning? Ska man skildra minnena just som de skärvor de är, i ett pussel vars bild kanske inte ens är ämnat för jaget?
Likadant med ens tankar (i den mån man minns dem), bör man låta dem vara just så gymnasiala som de var på den tiden?
Ja, vad är sanning i litteratur? Är det den mogna mannens blick på sin ungdom? Eller är det ungdomens egen blick på sin ungdom medan den pågår?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar