Strategiskt medioker

Jag tror att alla som skriver någon gång känner sig mediokra. Det är en tråkig känsla, men det är också en känsla som ödmjukar. Tanken slår en: kanske är yran i skapandet bara den lyckliga illusion som får det att "rinna till", ungefär som att en förälskelse kan få två ganska okompatibla människor att skapa ett hem på jorden och nytt liv tillsammans.

Att vara strategisk medioker är nyttigt för oss som skapar. Johan Norberg skriver om det i en intressant artikel från 2024. Idén är följande: Verklig framgång bygger på ett farligt risktagande som någon gång kommer att straffa sig. Bättre att sikta på att vara bra - inte bäst. Artikeln utvecklar det mer fördelaktigt än jag gör - läs den här. 

Om man är en medelmåtta kan alltså slumpen upphöja en – sortera fram en – till någonting hyfsat bra. Så ser logiken ut. 

Johan Norberg skriver: ”De lite lagom begåvade (…) har ofta ett driv de supersmarta kan sakna som i slutändan resulterar i unika toner, formuleringar och konstverk. Själv minns jag ingen känsla av enastående musikalisk begåvning i ungdomen, det som skiljde ut mig var att jag ville spela mer än någon annan.”

Så är det! Det gäller att vara som en fanatiker i att ständigt resa sig upp. Det gäller att behålla sina rutiner. Att fortsätta skriva troget i nöd och lust, i tvivel och tro.

Vad man får komma ihåg är att det mediokra kan bära på en istadighet, nästan en fanatism, som kan vara inspirerande. Man hamrar på, man harvar på.

Men så minns man Kristina Lugns ord:

”Det mediokra är farligt på samma sätt som tv och smågodis. Det ger förströelse och får tiden att gå. Men när man slagit igen boken finns inget annat kvar än tomheten.”

Jag har många gånger klagat på de dåliga romanerna, filmerna och dikterna som ges ut i Sverige. Jag har nästan slutat slutat läsa samtidslitteratur, så att jag ironiskt nog missar om det faktiskt ges ut bra saker. 

Jag tror att det mediokra gör att folk som inte läser aldrig börjar göra det – för allt ser lika ointressant ut.