Rädd för att skriva

Rädd för att skriva ... ?

Nej, det känner jag mig nästan aldrig. 

Överallt jag vänder blicken står det inspiration att finna. Det är en sanning nästan helt utan modifikation.

Att skapa är det engagerade mötet med omvärlden - utan masker. Att skriva är att ge sig in i en situation utan skygglappar men ändå väl medveten om skygglapparna som finns i det dagliga levandet. Och det dagliga levandet känner vi alla till bara allt för väl. Livets färger är för starka, man klarar inte av fullheten. Som jag skrev i en sång en gång: "Livet är för rikt, jag kan inte uppleva allt" (går att lyssna på här).

Att skriva förutsätter två saker som hänger samman: mod och tro. Tron driver ut rädslan och utan rädsla hamnar man på ett spektra mellan mod och dumdristighet. Tron driver ut fegheten. Men många gånger innehåller även en handling i tro ett mått av tvivel. 

Som skapande människa tar man en risk, man riskerar sig själv.

Men man riskerar också sig själv genom att låta fegheten spänna för en som en häst. Ja, om det är något som får stagnation att uppstå så är det bristen på tro och den feghet som det medför. En annan sak som riskerar livet är lögnen. Att inte leva i sanning.

Som skrivande människa äger jag ett ljus, och det ljuset vill jag sätta på en hög plats i rummet så att det lyser upp rummet för så många som möjligt. En skapande människa ska lysa upp ett rum, mörkret ska skingras och klarsynen sprida sig. Men man måste akta sig för att bli för populär. Om man blir populär ska det vara för att man har gjort sin plikt - för att pliktuppfyllelse i vissa sammanhang lönar sig. Men så är det ju inte alltid. Människan bär på en destruktiv kraft som ger upphov till oordning. Hon är inte nödvändigtvis en sanningsälskande varelse - vilket en författare måste vara.

Detta om detta ... om rädslan.

Neurotisk däremot, på ett okontrollerbart sätt, känner jag mig precis innan en inlaga ska godkännas - innan boken lämnar mina händer. Då kommer alla de frågor som det egentligen är för sent att ställa. Skulle jag ha bytt ut det där namnet? Var det dumt att inkludera den där scenen? Finns det något pinsamt stavfel? Kommer den eller den personen att läsa detta? Dessa pinande frågor kan hemsöka mig i flera dagar innan publicering. Känslan är inte olik den att flyga med flygplan. Man sitter där fastspänd, i trängt läge, och har ingenting mer att komma med.

Flygplanet accelererar och allt, precis allt, ligger i andras händer.

2025 kommer nog bli det mest spännande året i min litterära produktion hittills. Hade jag varit ni, kära läsare, hade jag sett till att inte missa en enda bok av mig framöver!