I skitstormens öga (1)

Många människor tycks gå omkring i hela sina liv utan att förstå något om samhällsproblemen som omger dem, och de lägger mycket möda på att smutskasta folk som vill gå till botten med problemen. Ett sådant slöseri på dyrbar livstid, nyfikenhet och intellektuell förmåga!

Det värsta med debatter är följaktligen att de sällan blir sakliga. Det vill säga: man skriver en artikel om ett ämne som verkligen är viktigt, någon plockar ut ett citat och bemöter det isolerat istället för att se en debattartikel som en sammanhållen helhet, en kedja av argument - och så missar demos hela tillfället att faktiskt utforska ett ämne. Lära sig något. Istället utforskar man det låga, hat, vantolkningar, skitstormens alla detaljer - ja, välkommen till Internet!

Jag riskerade en hel del när jag skrev min debattartikel. Det vet jag. Likaså vet jag sedan gammalt hur infantilt det svenska debattklimatet är. Sverige är känt som intellektuellt efterblivet. Så har också många av de kommentarer som jag läst på min artikel handlat om “person” snarare än “sak” - som om folk på internet vet något om personen ... Men de vet ofta ingenting om varken personen eller saken.

Det är inte svårt att vara kontroversiell i Sverige. Det är bra om provokationer leder till eftertanke. Men det kanske är som en kompis till mig sa: "Internet är gjort för att folk ska missförstå". Folk deltar inte i debatter för att förstå sin omvärld utan för att visa upp sig, positionera sig och skapa sin identitet. 

De flesta som kommenterade min artikel greppade inte hela argumenteringen utan bara små delar av den - som de blev upprörda över. Eller skrattade åt. De som faktiskt har förstått artikeln känner igen sig och tycker inte det är något lustigt alls som har skildrats.

Ett annat modus hos vissa kommentatorer är att missförstå genren - vad en debattartikel är. De tror att den ska vara heltäckande, som att jag i en artikel har till uppgift att lista alla mindre skäl till varför det föds få barn i den rika delen av världen. Ett annat missförstånd av genren är att förutsätta att skribenten har en lösning på problemet som beskrivs. Ytterligare andra tycks tro att när man i en artikel ställer retoriska frågor, så är det ett påstående - som att man förespråkar det man ställer en fråga om.

Vissa blir så provocerade av själva ämnets natur att de slirar av vägen, ger sig in i sidodiskussioner - perifera frågor om huruvida diskussionen om nativitet är en stor samhällsdebatt eller inte - kanske för att ämnet är för obehagligt, eller för att de inte är insatta i en problematik. Dessa vägkantrare börjar ibland tala psykologi - "mäns dåliga självkänsla" - istället för att gå till botten med strukturproblemet eller det idéhistoriska sammanhanget där samhällsproblemet har uppstått. De tror att de kommer med väsentligheter, samtidigt som de hindrar andra från att få en klar blick på problemet.

En intressant sak är att se hur fariséer existerar även i vår tid. Folk som tror att det är ett tecken på svaghet att rätta till sina egna ordval, och som tror att deras egen (påstådda) felfrihet ger dem en merit - som om det vore en brist att rätta till egna felaktiga ordval när det tvärtom är en merit att klara av att upptäcka sådant. Fariséer brukar ha det draget att de letar efter något att anklaga andra för - och deras hjärtan är tyvärr ofta hårda och oresonliga. De ser inte den omtalade bjälken i sitt eget öga.

Kort sagt: väldigt få har diskuterat det faktiska resonemanget som jag förde i min debattartikel - vilket bådar illa för samhällets framtid när så få klarar av att seriöst diskutera sina egna ödesfrågor. Mitt bidrag var bara ett av många - och min önskan var att problemet hamnade i fokus.

Bland alla dikeskörningar var det dock en fråga jag fick som var lite intressant, eftersom den faktiskt riktar in sig på det filosofiska eller andliga som löper som en underström i min debattartikel:

"Du skriver: 'I denna nya avhållsamhet hamnar män i utanförskap där de inte har något annat hopp än att en omvändelse sker hos kvinnokollektivet – alltså en uppgörelse med kvinnornas i sin tur dyrt vunna friheter – och frågan är hur sannolikt det är?' 

Vad exakt är det du anser att kvinnokollektivet bör omvända sig ifrån och till vad? Har det att göra med vilka män som kvinnor anser attraktiva att göra eller har det att göra med att kvinnor är verksamma och tar ansvar i olika delar av samhället eller har det att göra med de möjligheter kvinnor idag har att undslippa dåliga män eller något annat? På vilket sätt anser du att kvinnor bör ändra på sig?"

Här är mitt svar: 

När jag skriver om omvändelse i min artikel betyder det inte att jag kan "förespråka" det - som i att jag tror att det kan ske inom ramen för samhällets och människors normala sätt att fungera - men mer om detta senare.

Vidare när jag skriver om en "omvändelse hos kvinnor" som kollektiv menar jag inte att det endast är kvinnor som behöver det - problemet jag skriver om är ett dynamiskt problem där så att säga två parter deltar, samt även strukturer och rent av en osynlig idé- och andevärld. 

Vad är då en omvändelse? För mig betyder det en transformation. En varelse är någonting och blir i omvändelsen en annan natur, ett helt annat väsen. Detta är ingenting som någon kan argumentera fram, det sker av skäl som är mirakulösa; men det kan på det yttre te sig som att man erfar en stark ånger över att man har levt fel - levt inuti ett kompakt mörker. Om detta inträffade - om människor, såväl kvinnor som män, förvandlades - så skulle snart en lösning visa sig per automatik. Då behövs inga argumenteringar, gissar jag, utan den som är omvänd kommer förstå - nå insikt.

Profeten Jona skulle varna folket i Nineve för deras anstående undergång. Folket hade en klok ledare och hela folket vände sig i säck och aska. Där skildras ingen debatt om hur de skulle leva - omvändelsen gav en klar blick på problemet.

En omvändelse är alltså ingenting som jag "kan förespråka" - även om jag kan be och önska att det sker. Jag tror alltså inte på en lösning av problemet inom den nuvarande världsordningen - som vissa kanske kallar kapitalistisk, andra ger den andra namn så som Mammons rike. 

Att som jag gjorde också, att kalla det "uppgörelse" i min debattartikel, låter för profant och jag ångrar att jag använde det ordet. Ingen människa kan själv omvända sig och bli en annan natur - det sker med en, eller så motstår man förvandlingen. Och det som följer på en omvändelse är ingenting som går att "förespråka". Detta är viktigt att förstå och därför går det inte att tala om lösningar, eftersom det inte finns lösningar "hitom omvändelsen". 

Detta kanske säger något om hur djupt mörkret är som omger oss i vår samtid?