I skitstormens öga (2)

En annan reaktion på min artikel värd att kommentera var den f.d. läraren Selma Gamaleldins inlägg och påföljande analyser. Selma Gamaleldin, för er som inte vet, blev känd för några år sedan när hon vägrade benämna en sjuårig pojke på sin skola för "hen". Hon miste sitt jobb och efter det förekom hon mycket i media. Selma Gamaleldin skrev ett inlägg om min debattartikel och byggde ett case för att kristna män är fega och skyller ifrån sig på kvinnor. Hennes kommenterande började med följande inlägg:

Selma Gamaleldon skrev sedan bl.a. följande:

"Med andra ord: problemet ligger hos samhället som trycker ner männen, och eftersom att samhället är kvinnodominerat så ligger problemet hos kvinnorna. Vi lågstatusmän har inte alls bidragit till att samhället ser ut som det gör idag. Vi har inte alls varit fega. Vi har kämpat och följt Bibeln och gjort rätt för oss. Men eftersom det inte funkar, vad vi än gör, så behöver vi krig eller liknande för att samhället (kvinnor) åter ska ge oss plats.

Hela artikeln andas ut en skuld över kvinnokollektivet i Sverige. Vi befinner oss i ett land där det inte finns maken till feghet hos de kristna männen, och nu ska vi få läsa att kristna män i Sverige har gjort sitt bästa men att problemet ändå inte har kunnat lösas, utan att problemet ligger hos kvinnorna. Detta hyckleri borde väcka döda människor till liv av chocken."

Jag anser att det är en vantolkning av vad min artikel handlar om - men också av problemets art.

Det är ett faktum att större samhällskriser kan förändra människors attityder till familj och barnafödande. Likaså kan oroliga tider bidra till att det föds färre barn, även om vi inte talar om några enkla kausalitetssamband till detta komplexa fenomen. Man ser ungefär samma tendens i såväl välfärdssamhällen som Norge och Sverige som USA som inte har en lika utbyggd välfärdsstat. Alla rika länder dras med låga födelsetal och även forskare är förbryllade - läs t.ex. här.

Selma Gamaleldin irriterade sig över att jag skulle beskylla samhället - när jag alltså försöker peka på faktorer i samhället som en orsak till att män och kvinnor inte "reproducerar samhället". Givetvis är det inte så att det är män eller kvinnor som har skuld i ett fenomen - båda kan ha orsakat förändringen eller också beror det på något annat som står bortom de enskilda människorna eller till och med bortom könen. Eftersom min artikel rör sig på ett abstrakt plan som rör samhället kan jag dels inte rymma alla tänkbara analyser och heller inte nyansera så mycket som jag skulle önska.

Att som Selma Gamaleldin lyfta fram fegheten hos män som central gör att jag får många följdfrågor. När i historien var män fega och på vilket sätt? Att män är fega idag - om det är så - betyder det att män var lika fega i förgången tid? Här finns många följdfrågor som jag också försökte få Selma Gamaleldin att besvara men utan att hon kom med förtydliganden.

Sedan var analysen inriktad på Adam och Eva i Edens lustgård. Adam i Edens lustgård skyllde ifrån sig - men betyder det att vår situation idag är samma som Adams och Evas? Har män tagit en frukt från kvinnorna och ätit den och sedan skylt ifrån sig på kvinnor även i svensk närtidshistoria? Detta må vara retoriska frågor, men bara för att synden kom in i världen genom Adam betyder det inte att all synd som kommer senare kopierar Adams synd - eller att all synd liknar Adams synd. Den som har läst Bibeln vet att synderna är många och olika. 

Jag tror snarare att vi borde skärskåda de förbannelser som människan fick efter sin tillvaro i Edens lustgård. Men det kan jag skriva mer om en annan gång.

Jag har sedan unga år själv hållit mod som en dygd - egentligen i mitt författarskap men det är också en bredare egenskap än så. Jag anser alltså att mod är en viktig dygd hos den enskilde - men jag undrar om mod ensamt kan stå emot större samhällsförändringar. Detta gör inte att mod blir mindre viktigt. Modet kan hindra skador och särskilt om det finns många modiga i ett samhälle. Mod är alltså en dygd och den behöver vi mer av. Ibland kallas det även civilkurage och det inger nästan alltid respekt och glöd i ett samhälle när människor har ryggrad. Man kan jämföra med hur svensk media rapporterar om Ryssland: nästan alltid är det ett fokus på modiga människor, modiga organisationer, som vågar protestera mot invasionskriget i Ukraina. I övrigt beskrivs Ryssland som ett räddhågset land där befolkningen inte lägger sig i maktens angelägenheter.

Men det krävs en större analys än att enbart tala om feghet och mod. Man kan jämföra med disciplin eller läsförståelse (två andra goda egenskaper), dessa kan man ha mycket av och ändå duka under för distraktionsmoment. Och på ett samhällsplan dukar de flesta under för starka makter som exempelvis big-techbolagen tillhandahåller. Man kan då skriva inlägg om disciplin - eller så skriver man om den större frågan som är samhällets förändringar. Det finns makter som kan få även de starka att vika sig och då är det viktigt att skriva om dessa.

Selma Gamaleldin skrev en kommentar som belyser vad hon menar saknas - och hon förklarar också hur hon rättfärdigar sitt vantolkande av min argumentering, som om vantolkningar blir bättre för att man använder Bibeln:

"Jag står gärna som Deborah och knuffar på i bön och mildhet, utom synhåll, för att få ut de fega kristna männen i strid. Men när jag ser en kristen man (i ett samhälle med i princip nästan bara kristna fega män) som offentligt lägger skulden på kvinnor, då är det hårda tag tillbaka som gäller."

Mitt svar:

Problemet är bara att min artikel aldrig skuldbelade - och på intet sätt enbart kvinnor.

Talade jag överhuvudtaget om en tydligt avgränsad skuld i min artikel? Skuld är inte samma sak som att resonera kring orsaker, vilket var vad jag försökte göra - och det finns en tid och en plats för båda. 

Detta med att våga erkänna sin feghet är en paradoxal sak som människor och män borde göra - men kanske inte offentligt ... 

Det är faktiskt lite märkligt att uppmanas att offentligt (i en debattartikel) bekänna en grupps synder, dvs. alla de fega männens. Synden, innefattande fegheten, är ju personlig. Alla begår inte samma synder i samhället - alltså i borgerlig bemärkelse. Alla är inte lika giriga (även om ingen är felfri). En hälare kan t.ex. inte vara ansvarig för alla brott av häleri utan endast för sin egen och det är den synden (det brottet) han behöver bekänna - i första hand inför Gud. Om jag bekänner en grupps synder skuldbelägger jag ju samtidigt den gruppen - är det rättvist? Annars skulle det vara min egen feghet jag skulle erkänna, vilket förutsätter att jag skulle ha en skuld till det historiska problemet med mäns feghet - en absurd tanke! Hur kan en människa i nutiden erkänna att man har skuld till en historisk utveckling?

Det fanns en feg man i Bibeln som var profet. Jag tänker på Jona. Han var feg och flydde till en början sin kallelse. Men när han väl gjorde sitt uppdrag inför Gud, efter tre dagar i valfiskens buk, så inte började väl han med ett långt beklagande inlägg offentligt om hur feg han tidigare hade varit? Vore det inte egocentriskt? Snarare skrider man väl till verket och predikar för dem som man har att predika för. Man gör sin plikt inför Gud. Jona var ingen perfekt människa, ingen perfekt profet heller, men han blev ändå använd och tvingades vara modig. 

Tvingades, det är mer intressant än det till en början verkar - och jag tangerade saken i min artikel, nödtidernas krav på stärkta roller och ansvarstagande.

När Selma Gamaleldin efterfrågar offentlig bekännelse av feghet så gör hon sig till domare eller lagstiftare över andra - utan att ha någon auktoritet till det. Hon pekar inte ens på "ormen" i paradiset utan på de fega männen, som om situationen idag gick att jämföra med när Adam och Eva drog in synd i skapelsen enligt Genesis.

Jag får intrycket av att Selma Gamaleldin vill predika något slags lagiskhet där fega män inför populasen ska späka sig själva. För vems blick undrar man? Ska de fega männen inför kyrkorna bekänna att de har varit fega? Skulle kyrkorna begripa en sådan bekännelse? Vad tjänar offentlig avbön till när skulden är så oklar?

Kanske missförstår jag - men så fick jag aldrig några klarlägganden till frågorna jag ställde till Selma.