Sedan ungefär en månad tillbaka har jag skrivit på en deckare som baseras på en löst svävande idé som jag har burit med mig ett tag. Detta är min andra deckare (den första är inte publicerad) och det har varit jobbigt och inte lika roligt som det brukar vara att skriva. Men mer om både detta och handlingen i ett annat sammanhang.
I romanen hittas ett uppflutet lik i ån Lagan. Ingen vet till en början vem det är eller varifrån kroppen kommer men snart drar detektivarbetet igång ...
Jag vet inte om någon har märkt det, men jag brukar oftast avslöja minimalt om händelserna i mina romaner i andra sammanhang än just i romanen själv. Jag vill lämna så mycket som möjligt åt läsaren att upptäcka - även om det nog lockar färre att läsa.
Jag har skrivit ca 100 sidor och mitt riktmärke är mellan 250-350 sidor - jag siktar alltså på omkring 300 sidor. Min förra deckare blev alldeles för lång.
Deckare skrivs det massor av, därför är rösten viktig. Det är den som alltid - om den finns - per definition bär på det unika. Samma sak gäller för blicken. Båda bidrar med personlighet till böcker, ja, hela författarskap. Men jag vet inte om det är viktigt att vara unik i en deckare. Jag tror inte att jag är särskilt unik och när jag finner allt för unika uttryck eller vändningar raderar jag dem oftast. I deckare, vill säga.
Det är en övning i självbehärskning och kanske även i ödmjukhet. Och jag tror att det lilla o-raderbara unika som blir kvar fungerar som ett slags krydda, eller bismak.
Miljöerna i romanen är främst det stora Småland - höglandet, inlandet och ända bort till Öland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar