Jag är klar. Jag sitter med cirka hundra sidor radbrutna små berättelseskärvor. Att återvända till 00-talet har varit ganska hemskt; jag tror det kommer dröja innan jag “gör om det”, och öser därifrån igen.
På den tiden var det ett tecken på stor ensamhet att tro på att detta övermätta, sömniga, rusiga västerland var på väg mot sin oundvikliga undergång. Idag, tjugo år senare, är det nog lika mycket ett tecken på ensamhet, men på en gemensam ensamhet, en kanske inte delad ensamhet, men en allt mer "form-given" (man frestas skriva "kollektiv"). Allt fler har sett samma sak; framförallt ser man idag tydligare alla de med ögonlocken nere, och man kan se maktintresset bakom ögonlocken fastän det fortfarande brister i analysen.
Att skildra sådant jag skildrar i mina romaner är också ett slags svårartad ensamhet. Man är ensam både i skrivandet (ett väldokumenterat författarfaktum) och efter skrivandet.
(Juli -24)
 |
| ur "Antecknat om skrivandet" (pågående) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar