Konst och samhällsvetenskap

Konstförakt är förvånansvärt sällsynt bland teoretiker, akademiker och filosofer. Tvärtom märks ofta en vördnad för konsten - den stora konsten - nästan som om det fanns ett mindervärdeskomplex bland ovannämnda grupper inför konstens förmåga att säga, att uttala, det som teoretikerna försöker närma sig.

"I brist på en adekvat samhällsvetenskap har kritiker och romanförfattare, dramatiker och poeter varit mycket betydelsefulla och ofta ensamma som skildrare av privata bekymmer och till och med av allmänna problem."

Dessa ord, av C Wright Mills, förklarar kanske i viss mån vad konflikten handlar om. En brist på samhällsvetenskap har lockat in teoretikerna i litteraturen, eftersom samhällsvetenskapen inte varit tillräckligt adekvat. Antagligen kommer en stor del av konstbehovet hos de bildade klasserna att upphöra, eller åtminstone minska, när samhällsvetenskapen blivit adekvat.

Jag sympatiserar en del med den tanken. Samhällsvetenskapliga studier har ofta gynnat mitt eget skönlitterära skrivande; jag har försökt korsbefrukta de två fälten och alltid sett till att belysa frågeställningar från samhällsvetenskapen i skönlitterära alster, och ser det som min plikt att inte hemfalla åt invanda klichéer som skulle kunna stöta sig med forskning genom sin lättvindighet. Måhända ett konstigt drag, men det är ändå som ett tvång hos mig.

Bra skönlitteratur har som jag ser det starka samband med samhällsvetenskapen, och gestaltar sådant som filosoferna talat om. En av 1900-talets bästa romaner, i mitt tycke, Främlingen av Albert Camus vore exempelvis otänkbar utan Marx alienationsteori. En annan teori, Freuds teori om det omedvetna, har medfört en antropologisk revolution som inspirerat modernismen - och själv var Freud antagligen inspirerad av romantikerna! - men låt oss inte tala om hönan och ägget här; poängen är korsbefruktningen, att den intressanta konsten och den adekvata samhällsvetenskapen rör sig kring och uttalar sig om samma ämnen på ett häpnadsväckande överensstämmande sätt.

C Wright Mills fortsätter ovan citat på följande sätt:

"Konsten uttrycker sådana känslor och ställer dem ofta i centrum - i bästa fall med dramatisk skärpa - men ändå inte med den intellektuella klarhet som idag är nödvändig för förståelse och motåtgärder. Konsten uttrycker inte de här känslorna som de problem av privat eller allmängiltig natur människor ställs inför, då de försöker besegra sin olust och likgiltighet och det svårbotade tillstånd sådana känslor leder till. Inte heller kan konsten göra detta. Konstnären försöker verkligen inte ofta att uppnå något sådant. Vad mera är, den seriösa konstnären sitter själv illa till och skulle må bra av lite intellektuellt och kulturellt bistånd från en samhällsvetenskap som blivit spänstig genom den sociologiska visionen."

Det här är ett krav som bör påföras såväl intellektuella som konstnärer. Bra konst är konst som gör det som konst är bra på, metoden skiljer sig ofta från vetenskapen, men ämnena är inte sällan snarlika. Till tautologin jag nyss uttalade, om den goda konsten, vill jag tillägga att ibland är konsten bra på att gestalta sådant som samhällsvetenskapen också försöker närma sig. Konsten behöver enkelt uttryckt bistånd från samhällsvetenskapen för att risken för vilseledning ska minimeras (om det nu inte är det vi vill åstadkomma ...).

Detta skissartade inlägg väcker frågor om de olika metoderna som en samhällsvetare och en konstnär använder sig av, vad värdet är av deras olika arbeten, vad de olika kunskaperna är värda. Det är ju metoden som till stor del avgör värdet och som skiljer gebiten åt. Frågan blir då varför konstföraktet inte är större hos vetenskapsmän, filosofer och teoretiker än det är? Lyckas konsten förmedla en social totalitet som vetenskapens spetsnålar vill men inte får förmedla?

Det är nog sant att konstnären i regel är och förblir mer intellektuellt slapp än den idealtypiska vetenskapsmannen. Tyvärr! Men därmed inte sagt att slutresultatet är totalt värdelöst; alla tycks ju beundra konsten oavsett vetenskapliga framgångar. Varför det är så kan jag fortfarande inte förstå. Kan hända finns det en strukturlös öppenhet i seriös litteratur, en bångstyrig heterodox vilja, som vetenskapliga metoder sällan inrymmer men som ändå åskådliggör sådant som teorin försöker formulera?

*

För att göra frågan om litteratur och samhällsvetenskap mer praktisk: hur kan man gå till väga för att förena de båda metoderna på ett bra sätt? För egen del finns det en mängd olika alster där jag försökt åskådliggöra aktuella eller åtminstone ganska aktuella frågor inom samhällsvetenskap. Ta exempelvis samhällets syn på barn som både kompetenta aktörer och sårbara objekt i behov av skydd, där utvecklingen går i en mer individualiserad riktning. Vid en första anblick en oproblematisk och rent av gynnsam utveckling, men som i själva försöket att verka frigörande samtidigt riskerar att göra barn sårbara på nya, oväntade (för att inte säga dolda) sätt. Om detta kan man definitivt skriva romaner!

Eller ta språkets makt över tanken, språkets makt för att skapa värld, som den lingvistiska vändningen inom samhällsteori har insett. Den var närvarande redan i prologen till min andra roman, Sorgens kammare, där en av bokens huvudpersoner har ett problematiskt förhållande till konsekvenser av denna vändning. I slutet av boken blommar teorins användning ut i en kanske allt för tydlig dialog mellan huvudpersonen Edvard och hans kollega Ivan - och just så kanske man inte bör gå till väga om man vill skriva bra litteratur. "Show, don't tell", heter det ju.

Att gå in på mer antropologiska frågor och triangulera människan utifrån t.ex. psykodynamiska teorier, existentiell psykologi och kanske dialektisk-materialistiska teorier lär aldrig bli inaktuellt på den här kontinenten. Hur omformar människan sin värld så att hon också påverkas av det nya som hon skapar?

Naturligtvis tycker jag inte man ska glömma empirisk forskning om arbetsmarknad, våld i nära relationer och annat sådant som dessvärre alltid är aktuellt. Vad konsten kan tillföra för kunskap där är inte enbart pedagogiska upprepningar, som kanske är bra förvisso, men som alltid bör paras med relevanta kontraster, distinktioner, paralleller och på det hela taget en kritisk, skärskådande blick. Ofta består greppet i att hitta dolda, bortglömda aspekter av något som vi redan känner till allt för väl. Det kan hända att man kan bli tvångsmässig i sökandet efter sådant, men frågan är om det inte ändå är värt det?

Och detta att förakta konsten och kräva mer skärpa av den kanske också är bra; om det får en att skriva bättre?

Man ska förresten inte ta ovanstående råd till sig om man vill skriva för att livnära sig på sin penna; även om det förstås inte ska uteslutas att det i vissa lyckosamma fall händer. Hur man skriver för att sälja är en helt annan vetenskap. En annan konst - i egen rätt.