Nu är jag färdig med den förhoppningsvis sista genomläsningen av min åttonde roman, och jag funderar på vad det är för en slags roman jag har skrivit.
En utvecklingsroman? Ja, men alla romaner värda namnet är väl utvecklingsromaner?
En arbetarroman? Ja, det måste man nog säga att det är, fast på ett ovanligt sätt.
En filosofisk roman? Ja, den behandlar existentiella ämnen.
En vanlig roman? Ja, det är den term som känns bekvämast att använda eftersom den väcker få förväntningar eller fördomar.
Oavsett kategori är romanens tema det intressantaste att diskutera. Jag har velat sätta en viss problematik under luppen, nämligen platslöshet - ett begrepp som handlar om att inte ha en plats, en funktion, i samhället. Platslöshet är någonting lite annorlunda än ren och skär arbetslöshet men kan innefatta det också. Platslöshet är ett vidare begrepp och mer existentiellt.
Politiker talar om snarlika ämnen som vore det en farsot. Något som är skadligt för individ och samhälle - vilket nog stämmer i de flesta fallen. Men måste det vara så?
Till platslösheten hör hopplösheten - som väl är det egentliga problemet som avses. Men vad händer om man tar sig ut ur hopplösheten? Finns det ett liv värt namnet där på andra sidan hopplösheten?
Huvudkaraktären i min nya roman var vansinnigt spännande att skriva om eftersom han ger sig i kast med hopplösheten som likt ett lejon håller på att sluka honom levande. Han stirrar den i vitögat och flyr inte. Vad som möter honom på andra sidan hopplösheten är romanens själva handling - och behållning.
 |
| Min nya roman släpps förhoppningsvis senare under hösten. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar