Antecknat om skrivandet - 16

 

*

Besattheten av tidsenliga fixa idéer och de oreflekterade begärens yttersta spets.

Se där koncentratet av vad mina romaner handlar om, innerst inne.

I alla fall sedan Sorgens kammare.

Att följa en människa till sin ändpunkt - det oreflekterade begäret.

Ett mörker som inte går att skåda in i.

Att låta idéer brytas. 

Och att hålla fram verkligheten, den som alla vill vara i kontakt med, och visa hur livet flyr undan den som greppar efter det. 

Konstnären/författaren som en dubbelt sorglig varelse.

*

Författaren: “Jag kan inte spåra mitt innersta begär. Varför skriver jag?”

*

Långa samtal. Poddar. Det ligger i tiden. 

Excesser. 

Redaktör en lyx – en misstänkliggjord funktion idag. Dessutom dyr. Den skär ner det yviga och ökar kvaliteten, ökar läsbarheten. 

Bidrar kanske också till en likriktning. Friheten minskar, det är min erfarenhet - min ringa erfarenhet, ska sägas.

*

Budet: i varje situation utnyttja dess inre rikedom och potential.

Har du bara en tresträngad gitarr så spelar du på den så bra du kan.

*

Friheten i uttryck håller på att försvinna. Det skrivna ordet ska vara partiskt och kategoriserbart i kända kategorier, i korrekt uppmärkta byråfack som förstås av alla. 

Vi är alla införstådda.

*

Folk förväntar sig nytta även av konsten, vars nytta ju inte finns, bara indirekt.

Instrumentalismen - en samhällsfara - har dränerat mångas liv. Och när livet väl är dränerat försvinner även minnena av ett fullare, rikare liv. 

Minnena blir hos vissa ordlösa, det går inte att tala om det.

Jag sitter med en läsplatta - som e-bok min nya roman finns.

Antecknat om skrivandet - 15

 

*

Författaren: ett vittne, om en tid, och för en tid.

Författaren: meningslös, och med tiden ännu mer meningslös - om den inte förvaltar pundet.

Författaren: potentiellt mer hyllad än någonsin under sin krafts dagar.

*

Profeten stenas. Graven blir ett monument.

*

Form och urval - begränsning ja, men också en väg till elegans och stil.

Formlösheten är det första. Likt en skulptör avlägsnas så bit efter bit. Formen framträder.

Eller som krukan i lerdrejarens händer.

Allt kan inte tillhöra formen, allt kan inte ingå i ordningen - formen är det älskvärda med varje tid och varje artefakt och med varje kultur i stort. 

Egentligen har jag ett mycket vagt begrepp om form. Det är bara glimtvis jag lyckas förstå det, ser vad det är.

*

Författaren en formgivare.

En profet är något lite annorlunda, den kan stå för den nya ordningen som måste uppstå och ta över efter den gamla. Det blir opassande - eller snarare formlöst, kaotiskt.

En tanke jag länge förstått stämmer: Sverige är ett land som hatar profeter. 

Ingen profet kan vara född i Sverige, ungefär så. Endast entreprenörer och företagare.

Den lokala skogens stora män: Karl von Linné och Ingvar Kamprad.

*

Guilt by association - mediernas knep när argumenten tryter.

Journalistrollen ligger så farligt nära informatörens, kommunikatörens - propagandistens.

Journalister är olika och glider mellan dessa roller och det är upp till konsumenten att förstå vad som är vad - det är åtminstone den rollen konsumenterna har nödgats ta sig i vår samtid.

Det finns en hårfin gräns mellan sanning och lögn, mellan att förvalta sitt pund och att förfuska det. Författaren blir underhållare. Profeten blir en falsk profet. 

Lätt hänt. Lättsamt hänt.

Ett samhälle har potential att älska sanning - men den vägen är svårare och kräver mer. Jämför med vår "upplysta tid", vår goda tillgång på information. Aldrig har väl så grunda människor odlats. 

Som inte orkar leva, och inte orkar läsa - och heller inte orkar utforska.

I skolan hägrar betyget snarare än kunskapen. Instrumentalism kommer med modersmjölken.

Att det är något fel på ungdomen kände jag redan i ungdomen.

Här i bildtexten passar jag på att tipsa om min nya roman.

Antecknat om skrivandet - 14

*

Avkedjad att söka och säga sanningen.

Avkedjad och därför skriver jag - i tacksamhet.

*

Hur är det att vara en skrivande människa - när man inget skriver? Även om det är en vag känsla går det att säga något om den. 

Man går omkring i en rymd som inte är tom men som bär mycket tomrum. 

Man går omkring i en dvala som ska fyllas med skrivande. Medvetandet suktar och suger i en rymd.

*

När en präst - eller kanske ännu hellre en biskop - säger att den inte äger sanningen bör det tolkas som hyckleri och ingenting annat. Ett fläskigt, bombastiskt slag för det egna bröstet.

Mer om min nya roman

Min nya roman Lösningen på Palmemordet är en roman där Palmemordet spelar en roll. Lösningen handlar dels om det konkreta - "vem sköt?" - men kanske också om en psykologisk fråga. Hur kommer man över Palmemordet när man väl har slukats av ämnet? Hur löser man ut knuten i medvetandet? Hur får man det att sluta gnaga att det svenska statsministermordet aldrig blev löst? Jag tror att utpekandet av "Skandiamannen" Stig Engström 2020 var statens försök att hjälpa det svenska folket med den psykologiska sidan av problemet. "Acceptera nu lösningen. Ta emot frid."

Frid är något främmande för romanens huvudperson Balder Vass. Han drivs av flera dunkla och oreflekterade begär varav ett är Palmemordet. Han kan inte släppa det. Och det kan inte hans följare heller. Så de ingår en allians där den tysta överenskommelsen är att Balder får pengar så länge han gräver i fallet. Men pengarna räcker inte. Han gräver ner sig i kaninhålet utan vettig lön för mödan. Samtidigt växer osäkerheten: duger han som journalist?

Att sätta en swishjournalist som huvudperson tycker jag är lysande. Han är ingen typisk journalist. Ingen renodlad. Han bär drag av drömmare. Det gör inte saken enklare att han saknar journalistiskt omdöme - eller ska vi säga: redaktör. Men några saker äger han. Framåtanda. Mod. Nyfikenhet. 

Han är kritisk mot den svenska journalistkårens ängslighet - även om hans analys inte är så skarp. Följarna är ännu mer kritiska. Balder Vass blir deras hjälte.

Lösningen på Palmemordet är en arbetarroman eftersom huvudpersonen är en företrädare för prekariatet. Jag försöker i romanen att ge röst åt sådana som inte har en röst i vår samtid - och då tänker jag inte främst på Balder utan på några av de andra karaktärerna som Balder möter. 

Balder är en underdog. Han är mångbottnad, dubbeltydig och impulsstyrd. Han lever sin dröm. Men trots att han lever sin dröm känns det inte alltid som en dröm. Det är intressant.

Vad vill jag med romanen? Främst att sätta vissa samhällsproblem under lupp. Det handlar bland annat om redaktionsmedia och alternativmedia. Det handlar om journalistisk integritet. Och värme. Vad är värmen värd? Och vilket pris har kylan?

Romanen är en bladvändare. Låt den bli din sommarläsning!

Beställ den här - eller där böcker finns.

Min nya roman: Lösningen på Palmemordet

Äntligen! Nu är min nya roman ute, Lösningen på Palmemordet. Tobias Henricsson från podden Palmemordet, som var den första som fick läsa boken, säger såhär:

"En såväl humoristisk som värmande roman, som skärskådar tidstypiska företeelser och dessutom bjuder på en hälsosam dos samhällskritik"

Kära läsare, ni behöver inte oroa er! Man behöver inte vara intresserad av Palmemordet för att ha behållning av romanen. Det räcker att vara en samhällsintresserad läsare som är nyfiken på tidstypiska fenomen - eller helt enkelt att man gillar mina tidigare böcker.

Romanen handlar om den oberoende journalisten Balder Vass - eller som det står i beskrivningen av boken: "swishjournalisten". En orädd, ung man med ett gott självförtroende som bosätter sig hos en äldre bekant ute i skogen för att jobba med sin true crime-kanal. Där rapporterar han om mord och våldtäkter för sina lystrande följare som älskar det han gör. De älskar den unga ocensurerade journalisten som går emot redaktionsmedias normer. Eller som följarna formulerar det: gammalmedias mörkläggning. Balders följare gillar att en ung orädd journalist gräver i det svenska samhällets mörka vrår och de swishar mycket pengar. Men våldet blir snart för mycket för Balder. Han klarar inte av att läsa fler våldsamma förundersökningsprotokoll och snart fokuserar han uteslutande på Palmemordet. Det vill säga när han inte gör annat ... Och det är där problemen uppstår. Han har inga pengar. Han har inget ordnat liv. Och han vill träffa en kvinna. 

Karriärmässigt vill han också "in i värmen" som det heter. Men hur gör man? Han äger bara erkännande hos sina följare som tillhör en helt annan generation än han själv vilket ger upphov till flera av romanens konflikter. Följarna växte upp under efterkrigstiden, den bästa tid som Sverige har sett materiellt sett, medan Balder Vass har växt upp efter Olof Palmes död. Följarna vill ha mer av Balders  uppkäftiga och egensinniga innehåll. Men deras efterfrågan medför problem med Balders ambitioner att få ett riktigt journalistkneg.

Arbetarroman, ja. Romanen är också vad jag vill säga en relationsroman. Det finns flera viktiga personer i Balders liv och som utövar olika slags inflytande på honom. Vissa är djupt kritiska mot hans val i livet.

Handlar romanen om mig? Det lämnar jag som en öppen fråga! Men att vara oberoende är något som förenar mig och huvudpersonen. Han är fristående journalist. Jag skriver romaner. Det finns överlappningar mellan de två sysselsättningarna. Balder har ingen uppdragsgivare och det har inte jag heller. Vi tjänar inget företag eller politiskt parti vilket ger en enorm frihet att följa sin egen ledstjärna.  Men friheten är svår - den har sin lycka men men också starka frestelser och svåra val.

Romanen utspelar sig till stor del i skogen utanför Jönköping och det är därifrån Balder Vass försöker skapa sig ett liv. Saker händer på vägen som hindrar honom från att blomstra. Finns det en punkt när livsdrömmen måste överges? Men vad gör man om man inte kan vara realistisk?

Omslagsbilden visar en bild från gatan - eller botten - där en skärva av himlen syns. Det andra omgivande är fasad. Solen håller på att gå ner. Det blir mörkare på gatan. Värmen i husen hägrar desto starkare. Natten kommer och en ny vinter. Stockholm kan vara obarmhärtigt.

Lösningen på Palmemordet är min sjunde roman. Det har varit en väldigt rolig bok att skriva. Jag tror  faktiskt att den är den roligaste romanen jag har skrivit. Jag hoppas det syns och att läsaren drabbas av samma läsarglädje. Det är ingen komedi men man ler ibland. Man vill att det ska sluta lyckligt för romanens ensamma hjälte. Romanen markerar kanske också en ny fas i mitt skrivande. Jag fann något av en ny litterär stil tror jag.

Boken finns här - samt på Bokus och Adlibris.

Antecknat om skrivandet - 13

 

*

När jag är svag är jag stark - och när jag förintas träder Gud in.

När dörrar stängs. När det hårda livet blir hårt. I den omöjliga striden strider Gud på min sida.

Gud förintar alla begär utom begäret efter sig själv. Det är svaret på alla böner. Livet nöter ner en till bara paltorna - tron.

Trons ögon: också att se det enda nödvändiga, det väsentliga.

*

Post-välfärdsstaten ... det fanns alltså ett namn för det jag skriver. Men det är ju bara en del av det jag skriver. Jag skulle inte vilja bli representant för en genre eller rörelse. Det vore som att bli glad över att redan som levande få sin gravsten levererad - om än gratis.

*

För några generationer sedan var vi svenskar bönder. Vi levde i materiell fattigdom och fick i vårt anletes svett dra grödan ur marken, så att vi glömde oss själva. Vi är stolta och glada över att ha lämnat detta slitsamma liv (till andra - för äta måste vi ju).

Trädgårdsarbetet är en liten rest av detta gamla liv - en terapi vi håller oss med för att glömma datorerna och internet och den träldom som vi inte vågar benämna. Även ljudböckerna är som en rest av stunderna när vi berättade om livet för varandra. Sociala medier har fått ersätta bygemenskapen och det är inte ens en gemenskap i verklig mening, bara en urvattnad imitation.

Vi är i mycket samma gamla bönder ännu, bara mer "intressanta" i egna ögon, eftersom vi inte längre vet vilka vi är och vart vi är på väg. Vi ser endast en yta som vi benämner med samma gamla ord.

*

Intrycket består: det är inte svårt att vara kontroversiell i den svenska samtidslitteraturen.

Men efter några decennier - vad är domen?

*

Ligger det något borgerligt och kanske patriarkalt i ett putsat, flytande språk?

Jag minns att jag putsade min roman Protestanten så hårt att en av mina läsare, som korrekturläste, tyckte att något gick förlorat.

Den första versionen var ännu galnare - huvudpersonen ännu mer vild - och eftersom det var lite av poängen med berättelsen så gick nog något förlorat. Varken huvudpersonen eller romanen blev borgerligt gångbar men språket kanske stöttade någon att ändå stå ut.

Min nya roman går att beställa nu.

Antecknat om skrivandet - 12

*

Å ena sidan önskar jag mig högre ideal, vackrare litteratur, modigare, och mer ljus och salt. Å andra sidan avskyr jag den samtida litteraturen som simmar omedvetet i sitt eget vatten - den där ankdammen där ingenting nytt växer och där moralismen är som slem.

Någonting är fel - men exempel på fel är svåra att formulera klart och entydigt.

Är lektörerna för unga? - råder det därför för lite verklig pluralism? Är förlagen för kapitalistiskt måna om den läsande publiken? - fortsätter de alieneringen av vissa grupper av icke-läsande? (Vem hade inte gjort det?).

Ja, vad innebär det egentligen att Sverige är "för litet"?

*

Att Elis Monteverde Burrau ger ut skitpoesi på ett eller flera ansedda förlag och att Alex Schulmans bok "Bränn alla mina brev" hyllas som finlitteratur är två exempel på att den svenska litteraturen sitter fast i vissa bestämda ideal och i en ideologi som fungerar som doxa.

Likadant med Sara Stridsbergs ritualistiska trolltrummehypnos i "Kärlekens Antarktis".

Problemet är att litteraturen inte får väcka anstöt, komma med någonting udda eller främmande, och att moralismen kväver allt det levande. 

Schulman skriver en narcissistisk bok och skuldbelägger de döda på ett omedvetet bombastiskt sätt. Lågt och fegt - men så är väl också hans offentliga persona på det sättet, och allt är således ... förväntat.

Sven Stolpe var en av de första kulturpersonligheter jag började läsa när jag var en sådär femton år gammal - och han är nästan den enda jag minns också. Jag blev full av ruelse och förstod att det han skrev var någonting enormt och hade själslig relevans. Jag publicerade en text av Stolpe på min första hemsida någon gång runt 2003. Den texten var mycket stark och handlade om helvetet.

*

Signalera grupptillhörighet - en förklaring jag hört i olika sammanhang den senaste tiden. 

Jag läser, alltså tillhör jag ... 

*

Om man kan svara rätt på husförhörets alla frågor rörande katekesen kan man sedan vara ... fri.

*

När man får läsa om "årets viktigaste bok" så blir man alltid lika ställd.

*

Senaste gången jag kände mig nedslagen och nedstämd: när jag insåg hur kort tid konsumenterna på TikTok tittar på ett filmklipp.

Och att dessa popcorn är vår framtid.

*

Nietzsche menade något i stil med att “den som hatar livet är fel person att filosofera”.

Den som ska ägna sig åt filosofi måste älska livet – och till slut även sitt eget öde.

Var det därför det på 90-talet och 00-talet var inne att hata livsförnekarna, asketerna och de kristna? Eller var det bara av övermogen hedonism som folk tog sig den rätten? 

Övermänniskan blir … en överätare.

*

Munken, den verklige, som har växt upp i en sträng sekt känner genast igen sig i det sekulära Sverige med dess extrema lagreligion.

*

Provocerande dåligt är också provocerande konst.

Provokation: att problematisera toleransen hos de förment toleranta. Som att ifrågasätta nyttan av läsning. Men varje person som inte läser, och ändå är varmhjärtad - mer så än de läsande - är ett levande vittnesmål.

*

Att hålla läsaren vid handen och fördöma amoraliska beteenden.

Skriva på näsan - nej. 

Men fördöma ... ja, tydligen.

Mitt manus från i vintras: en stillsam berättelse med amoralisk huvudperson (nåja: demoraliserad). 

När vampyren är underklass är den hotfull, men elitens vampyrer är så normaliserade att det går obemärkt förbi som en del av ordningen.

Här finner ni min sjunde roman.