Antecknat om skrivandet - 16

 

*

Besattheten av tidsenliga fixa idéer och de oreflekterade begärens yttersta spets.

Se där koncentratet av vad mina romaner handlar om, innerst inne.

I alla fall sedan Sorgens kammare.

Att följa en människa till sin ändpunkt - det oreflekterade begäret.

Ett mörker som inte går att skåda in i.

Att låta idéer brytas. 

Och att hålla fram verkligheten, den som alla vill vara i kontakt med, och visa hur livet flyr undan den som greppar efter det. 

Konstnären/författaren som en dubbelt sorglig varelse.

*

Författaren: “Jag kan inte spåra mitt innersta begär. Varför skriver jag?”

*

Långa samtal. Poddar. Det ligger i tiden. 

Excesser. 

Redaktör en lyx – en misstänkliggjord funktion idag. Dessutom dyr. Den skär ner det yviga och ökar kvaliteten, ökar läsbarheten. 

Bidrar kanske också till en likriktning. Friheten minskar, det är min erfarenhet - min ringa erfarenhet, ska sägas.

*

Budet: i varje situation utnyttja dess inre rikedom och potential.

Har du bara en tresträngad gitarr så spelar du på den så bra du kan.

*

Friheten i uttryck håller på att försvinna. Det skrivna ordet ska vara partiskt och kategoriserbart i kända kategorier, i korrekt uppmärkta byråfack som förstås av alla. 

Vi är alla införstådda.

*

Folk förväntar sig nytta även av konsten, vars nytta ju inte finns, bara indirekt.

Instrumentalismen - en samhällsfara - har dränerat mångas liv. Och när livet väl är dränerat försvinner även minnena av ett fullare, rikare liv. 

Minnena blir hos vissa ordlösa, det går inte att tala om det.

Jag sitter med en läsplatta - som e-bok min nya roman finns.