Den värsta delen av skrivandet

Korrekturläsning är ensamhet. Korrekturläsning är ett medel att plåga sig själv.

Under korrekturläsningen spänner man sina förmågor och är ständigt nervös. Det som också händer är att man laddas upp - med kreativitet. Man börjar längta till att få skriva något igen.

Under korrekturläsningen skär jag bort och begår misstag sekunden efter att jag har gjort ett lysande ingrepp i samma text. Tillståndet är både någonting impulsivt samtidigt som det är till för ordningens skull. Man lyssnar ständigt på kritiska impulser och det spär på ensamheten.

För flera år sedan, när jag hade redigerat Protestanten till vanvett, var det en läsare (som hjälpte mig  korrekturläsa) som gillade min första version mer eftersom huvudpersonen, prästen, som hon tyckte var galen, visade mer av sitt vanvettiga inre i den första versionen. Och det stämde. Hans vilda galenskap framstod verkligen med varje rad i den första versionen av manuset - något som försvann ju mer jag polerade texten.

Det säger något om vad redigering kan göra med en text. Ibland förändrar det ett verk till något det aldrig var tänkt att vara. Som i det här fallet: slipar ner det som skulle vara kantigt till en vackrare yta. Det gör en galen karaktär mera ätbar så att säga.

Jag minns för femton år sedan när jag skrev det som kom att bli min debutroman Tystnadens älskare, stjärnornas vän. Ett förlag, eller åtminstone en lektör på ett förlag som gillade manuset, tyckte att jag skulle stryka ner partierna där man följer huvudpersonen Edvard, socialarbetaren. Hon ville att jag skulle göra en roman om enbart den elvaåriga pojken. Efter en sådan förändring kunde de tänka sig att göra en ny bedömning av manuset. 

Detta var dock uteslutet, för då skulle romanen bli en sådan roman som det redan finns tusentals av - om barndomar i misär och myndigheter som inte gör vad de ska. 

Men min vision var att skildra båda sidorna: pojken och hans svåra situation och myndighetens svårighet att göra ett bra jobb. Det var ju själva det unika med den romanen.

Jag behövde försvara visionen mot förbättringsförslag.

Sådär är det att vara en skrivande människa. Och då bör det läggas till att man förmodligen gör många osynliga fel på vägen då man väljer fel väg - utan att veta det men ändå i tron på sin vision.

Ibland är jag stolt över att jag vågade gå min egen väg med en text. Men inte alltid.

När allt är sagt: litterärt sett lever vi trots allt i en möjligheternas tidsålder.