*
Skrivandet sker ibland per automatik - vilket känns olustigt. Då är det som att det inte är jag som skriver utan någonting annat. Jag blir en åskådare. Jag är bara den som trycker på tangenterna.
Många skrivande människor talar på samma sätt - men talar vi då om samma sak?
Jag vet det inte - och det är frustrerande.
Ska jag vara ödmjuk inför det automatiskt skrivna eller bör jag vara kritisk? Det vet jag inte heller. Men jag tycker det liknar ett slags vandring i tro, en vandring som stärker just tron.
*
Djupet är det enda intressanta. Skådespelet och ytfenomenen är det så många yrkesgrupper som ägnar sig åt. Det bidrar till att förstora det oväsentliga och förminska det väsentliga och på det sättet göra själsliga björntjänster.
Det väsentliga blir ofta bespottat, för det anses så oväsentligt.
Det är en del av vår samhällskris att vi ständigt värderar fel, förkastar lättvindigt och blundar för det vi borde inse. Vår värld förtunnas och försvinner och vi står maktlösa eftersom vi saknar andlig urskiljningsförmåga. Vi saknar förmåga att inse värde.
Vilka är våra sanna vänner?
*
Att skapa - instinktivt känner vi på oss vad det är. Lika instinktivt känner vi på oss vad det innebär att endast reproducera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar