Här delar jag med mig av kommentarer om min läsning under sommaren 2025. Somligt är färdigläst, annat är det inte.
Här är författarna och titlarna:
Stig Larsson - Ordningen. - För andra eller tredje gången försöker jag att se storheten i Larssons poesi. Några dikter är lite intressanta, men det återstående gissningsvis 90 procenten lämnar mig likgiltig.
Jenny Wrangborg - Kallskänken. - I teorin borde jag gilla den här boken, och det gör jag också vad gäller vissa dikter. Men det ligger något schematiskt över vissa av dikterna. Ett tråkigt uppräknande drag finns i flera dikter, vilket drar undan benen för livfullheten. Man vet ungefär vad man ska tycka och så är det tyvärr allt för ofta med svensk litteratur. Irriterar mig på vissa indrag i texten som känns överflödiga. Men den tar sig och blir bättre, lite mer konkret.
Slavoj Zizek - Against Progress. - Man behöver inte gilla allt man läser i Zizeks böcker för att ändå finna hans tänkande stimulerande för tanken. Framförallt finner jag titelessän intressant samt några andra av essäerna tidigt i boken.
August Strindberg - Inferno. - En spännande berättelse, som Strindberg själv inte verkar ha sett som litterärt syftande, enligt en passage i boken. Språket är därför rakt och direkt, man får känslan av kris när man läser, dagboksformen passar naturligtvis för innehållet. Jag tycker mycket om boken även om jag gärna (också) hade sett en mer litterärt syftande stil. Alkemin finner jag ointressant men jag intresserar mig desto mer för Strindbergs passager om kristendomen.
P.O. Enquist - Livläkarens besök. - Enligt tyska Der Spiegel en av 1900-talets bästa romaner. Det var det som först gjorde mig intresserad av boken. En internationellt betydelsefull svensk roman! - förtjusningen var stor även i vårt land över detta. Sådant tror man knappt kan hända. Jag hittade efter månaders letande till slut romanen på en second hand-butik på Öland. Jag imponeras av hur Enquist lyckas skapa ett sådant sug rakt in i romanen, det är värt att studera (jag kommer nog läsa om inledningen, de första tjugo sidorna). Den första scenerna med drottningen gestaltar hennes instängdhet intensivt. Prosaväven är fint utförd. Detta är litteratur som visar litteraturens potential. Och de tyska kritikernas blick på svensk litteratur får man ha respekt för. Om jag ska säga något negativt om romanen är det att den får något "gubbsjukt" över sig i vissa partier. Det handlar om en viss illa återhållen formuleringslusta i partier då horeriet i det danska hovet kommer på tal, där kunde någon redaktör ha sagt till Enquist: Kill your darlings.
Henric Frédéric Amiel - En drömmares dagbok. - En bok jag började läsa förra sommaren och genast fastnade för. I år fick jag tag i boken i fysisk form och fortsatte vilket nog blev sommarens största läsupplevelse - som inte är över än. Författaren var en schweizisk artonhundratalsfilosof och poet och boken visar hur en poets inre liv kan te sig, och förklarar vissa andliga spörsmål som har glömts bort (blivit språklösa) i en hednisk-sekulär tid. Just hur självklart det ter sig, det andliga, är det som värmer hjärtat mest. Poesin, andligheten och kristendomen öppnar sig, och det är tänkvärt - hur sluten världen är utan religionen som bar upp västerlandet. Man får en känsla av att leva i en tid där människan blivit kraftigt reducerad.
Frans G Bengtsson - Vintermänniskor. - En skicklig stilist, en fri tänkare. Tänk, en gång hade vi sådana här personer i offentligheten, som förmedlade ett djup. Kontrasten mot idag är stor när vi serveras tomma kalorier av intellektuella krymplingar som sitter på stolar som förr upptogs av Bengtssons typer. Men: finns det ingen att klaga till är det ingen mening att klaga - det är en del av essäns budskap. Essän inspirerade delvis ett eget romanprojekt som jag påbörjade i juni (projektet lades dock på hyllan). Essän är i sig en spännande form. Tankeinnehållet känns igen från vår tid med en delvis mållös konservatism, och här broderas tanken ut.
Munk från östkyrkan - Jesus. Enkla betraktelser om frälsaren. - Boken kom till mig till synes av en slump utan att jag visste vad det var. Den blev min andaktsbok under stora delar av sommaren. Boken är inte så enkel som den själv gör gällande, snarare är den så djup som den behöver vara.
De apostoliska fäderna. - Under en resa till Gotland hittade jag en bok på engelska med ett urval av de apostoliska fädernas skrifter, detta gav en sådan mersmak att jag genast beställde en bok på svenska med de apostoliska fädernas skrifter. Det är svårt att recensera en antologi kortfattat. Här finns mycket intressant att hämta, men det som sticker ut, i vissa böcker, är hur lagreligionen tränger ut evangeliet, som om grunderna i gudfruktighet måste inskärpas ideligen och ständigt. Detta visar väl på den strid som den tidiga kyrkan hade, mot hedningar, judaiserade lärare, falska profeter. Intressant är på tal om detta vad man får reda på om vardagslivet på den tiden, t.ex. hur det fanns kringresande profeter som bodde som gäster, och hur man skulle bedöma om de var potentiellt sanna profeter (som man skulle husera max ett par dagar och lyssna på) eller falska profeter som skulle förvisas. Ännu är jag inte klar med läsningen, som nog skulle kunna fylla flera blogginlägg.
Johannes Anyuru - Det är bara gudarna som är nya. - Här är ett exempel på bitvis väldigt bra och spännande svensk poesi. Jag gillar stilen, ämnena, och känner att läsningen gav mersmak. Här ser man vad poesins potential. Jag märker att något Tranströmerskt ibland infinner sig, men lite för mycket och lite för tydligt, så att det bryter stilen. Men det spelar ingen större roll - för ung poesi. Det är samma sak med intrycket att författaren borde ha strukit och förtätat - det spelar ingen större roll för ung poesi. Jag tänker också på Mohamed Omars debut när jag läser, som också kändes Tranströmersk, men kanske mera polerad i stilen. Anyurus debut är lite mer yvig men också väldigt lyrisk och ger som sagt mersmak. Han måste vara en väldigt bra författare idag, om han skrev denna i tidiga tjugoårsåldern. Jag tror jag får läsa något mer av honom.
Okänd författare - Theologia Germanica. - Jag hörde talas om boken i en amerikansk podcast och sprang sedan på den i Uppsala där jag inhandlade den. Jag tog passande nog med den under en resa till Tyskland i slutet av sommaren. Boken lär vara från 1300-talet, skriven av en okänd författare. Jag hoppade över (sparar) de många förorden. Jag är fascinerad av författarens förmåga att förklara kristendomen och dess djup över decennierna, men i viss mening är boken samtidigt dunkel i vissa av sina begrepp. Å andra sidan är det ett problem hos läsaren, tänker jag, som plockar upp en gammal bok som denna. Det tillhör väl också det andligas natur, som finns rakt framför ögonen på oss, samtidigt som det är osynligt. "Den som vill veta måste vänta till dess att han blir vad han vet", skriver den okände författaren. Författaren förklarar begrepp som lydnad och olydnad och vad det innebär att vara vänd mot Gud. Boken avslöjar egenvilja, själviskhet, bortvändhet, i sådant som ter sig som måsten, nödvändighet. Endast ett är nödvändigt. Denna radikalitet är sällsynt men livsnödvändig. "Ta itu med ditt världsbundna jag, grundligt och enträget", manar författaren. Jag tycker om hur författaren förklarar den naturliga människans konstanta självbedrägeri och hur det sanna Ljuset upplyser. En bok jag hoppas läsa flera gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar