Antecknat om skrivandet - 31

*

Det är skillnad på att vara "provocerande" och "provocerande korkad", men i båda fallen är man provocerande och rör upp känslor. De lärda stänger av, avlägsnar sig, medan de korkade fortsätter debatten.

Jag finner ofta hela samhällsdebatter provocerande i sin ensidighet och det tolkar jag som ett utslag av ett samhällstillstånd, en tankeram, tidsandans råmärken.

Som detta: allt känsligt buntas numera samman under begreppet "propaganda", det finns ingenting som är sant eller falskt utan det är propaganda i kontrahentens informationskrig. Källkritik presenteras som botemedlet, men så kommer nästa tendens: att vara källkritisk mot de som utövar källkritiken, att granska granskarna. (Jag frestas tillägga: någon borde granska att något borde granskas - någonstans tar det slut i och med att situationen är ytterligt komplicerad.)

Sedan detta: att sanning och propaganda kan vara samma bit information.

Media ska hjälpa oss pussla ihop mosaiken, men det har sina sidoeffekter. Massmedia delar upp invånare i olika åsiktsgemenskaper, det är den funktion de fyller allt mer idag. De förenar och stärker - och de splittrar och inskärper skillnader. Ingen kan ha någon annan position på dagens marknad och bland människorna som nyhetsknarkar.

Eftersom förstahandsupplevelsen saknas gäller det att reproducera den, bland annat genom att stärka vissa instinkter hos människan, men instinkterna har med det omedelbara att göra, och inte komplexa kedjor av orsaker ända in till idéernas värld (och andevärlden).

Men där har redan nyhetsnarkaren tappat intresset för oss.

*

Brist på motivation orsakar splittring, och splittringen är det som mest bör undvikas i skrivandet.

Brist på motivation uppstår när meningsfrågan överskuggar och övertygar med sitt pessimistiska budskap: att det är meningslöst.

Det bär på en sanning men det passiviserar, man gräver ner det man har, när man egentligen ska odla. Kultivera.

*

När man skriver om Gud är det omöjligt att vara allvetande.

Det skulle betyda att syften med allt som inträffar gick att redogöra för.

I en mening kan man vara nästan allvetande, och det i rollen som teolog och exeget; med deras termer kan man komma nära mysteriernas beskrivning. Men då får man problem med läsarna, som sällan är bevandrade i teologi, och med läsare i allmänhet som skulle finna Gud torr och formalistisk, samt att man är vanvördig mot litteraturen och dess krav (som ju finns - trots allt tal om frihet).

Att skriva är en mycket svår balansgång.

Det bästa är det enkla – det förrädiskt enkla – som lurar de högmodiga in i en starkare högmodighet men som också öppnar dörren för de andra. Det kräver också något andligt och ädelt av författaren: att han släpper sitt ego.

Titta in snart igen för spännande nyheter