Antecknat om skrivandet - 30

 

*

Det är alltid en dålig idé att försöka vara god offentligt.

Att vara god i skenet är lika omöjligt som att vara skenbart god.

Godheten tiger still. Den låter sig möjligen upptäckas.

*

En stat tänker på sin överlevnad och moral är en sidosak. 

Men moral kan få en effekt om den gör åverkan och hotar statens överlevnad. Makten påverkas alltså av moral, men det är de andras moral. Medborgarnas.

Därför är tystnaden farlig - för medborgarna själva.

Medborgarnas moral anger gränsen för nationens moral. Saknas moral, saknas ett moraliskt styre.

*

Den inre rösten. - Bör man strunta i den inre rösten? För det första: den inre rösten är i många fall inte en, utan flera, så hur ska man då förhålla sig till den inre rösten? Äger människor en förmåga att identifiera den äkta inre rösten? 

Om vi flyttar fokus till konsekvens, att den inre rösten uppvisar enhet i övertygelse, blir saken skenbart lättare. Men den inre röstens källa är fortfarande någonting okänt.

Tvivlet å sin sida säger heller ingenting substantiellt; ett tvivel kan man ha även på klara och entydiga intryck. Om du inte tror mig fråga någon som kontrollerar spisen tio gånger innan den lämnar huset.

Det sägs att psykopater saknar en inre röst - och det skulle i så fall förklara samtidens behov av sådana ledare eftersom de representerar entydigheten. Men som sagt: tvivlet har inget företräde, även om det kläs i humanistiska floskler. En psykopat med god moral kanske är det bästa människor kan be om att få ledas av? - om sådana nu finns.

Sokrates underströk att vi är radikalt ovetande - vi saknar kunskap - men vi saknar inte kritiska frågor.

Vi är lögnare, också för oss själva. Radikalt ovetande.

Detta gäller i vårt innersta djup, där döden bor, vilket jag tänker att Jesus och Paulus underströk. När människan fördöms är det på grund av sitt avståndstagande från Guds röst, och Guds Ord. Människan blir lämnad - och det är just med sin inre röst, men inte ensam, utan också under ont inflytande. Begäret efter "den här världens goda" sväller i övergivenhet.

Men så finns också detta, att i det städade inre rummet flyttar sju demoner in.

Inget av detta gör den sanna inre rösten mindre viktig utan visar bara på hur viktig förmågan till urskiljning är, och där skulle prästerna, om de dög till det, ha en roll att fylla, nämligen i att skilja det mänskliga, det demoniska och det gudomliga från varandra.

Antecknat om skrivandet - något jag ägnat mig åt länge
i olika anteckningsböcker m.m. vid sidan om romaner och dikter etc.