En egen uppenbarelsebok

Jag skriver just nu på en bok som är viktig för mig. Och ovanligt svårskriven. Här nedanför kan ni läsa ett borttaget och reviderat stycke ur prologen. Boken ska nämligen inte ha någon prolog. 

Tror jag.

***

 

Som barn var jag medveten om att jag var ett barn. 

Jag tänkte: "Jag är barn nu."

"Jag kommer inte alltid vara ett barn."

Finns det andra barn som har tänkt så medan barndomen ännu pågår?

Men det slutade inte där. Jag njöt av barndomen. Jag gick omkring på en gräsmatta och smakade på Godheten.

Jag har länge skjutit upp att skriva om min barndom eftersom den för mig tangerar det heliga. Barndomen är en egen uppenbarelsebok. 

Barndomen var uppenbarelsen av nåden, av Godheten, av skapelsen.

Jag hade en lycklig barndom. Min lyckligaste bok är min diktsamling om barndomen. Dock har jag haft svårt att skriva om barndomen eftersom det är svårt att möta Godheten. Se den på nytt. Och jag vill helst vara ensam i min andliga atmosfär. 

Det är som en dödsstund.