Det är hög tid att vara kreativ

Det är hög tid att vara kreativ! 

Det känner jag tydligt. 

Det är nämligen så -- detta är min övertygelse -- att människor som inte är kreativa, som inte tänker nytt, som inte tänker utanför samtida politisk polarisering, som tänker inskränkt, ja, alla som helt enkelt tillhör en flock, kommer bli de första att bli ersatta av AI.

Detta gäller konstnärlig verksamhet men också andra mänskliga verksamheter.

AI är till sin natur ett slags maskin. Vad är det maskiner lär sig? De lär sig repetera vissa mönster och manövrer. Det är på det sättet som mänskligt arbete ersätts av maskiner.

Om en maskin får träna på förutsägbar konst så kommer den lära sig skapa förutsägbar konst.

Men är inte resultatet av Maskinens konst väldigt undermåligt? Det beror på vad man menar att konst är, vad bra konst är, och hur bra konst skapas.

Maskinen gör generisk konst. Men det gör ju många författare och konstnärer också. Skillnaden ligger dels i frågan om maskinen har en själ - eller snarare i om den kan få det på sikt. Ontologiskt är svaret nej (men det säger jag bara för att jag har en viss antropologi).

Skillnaden ligger även i den institutionella aspekten av konst. Det vill säga att konst är konst eftersom den skapas inom ramen för vissa institutioner där den också vinner sitt erkännande som konst. 

En maskin har inte en själ och kan inte få det på sikt hävdade jag ... 

Vi vet att människan är den enda levande varelsen som inte bara kan stiga utöver sin natur - räddas från den - utan också som kan sjunka lägre än djurets nivå. (Det sistnämnda ser man ofta på nyhetsrapporter när människors sadistiska lust att plåga andra människor avslöjas, exempelvis i slutet av ett krig eller när en regim faller och kulisserna faller och journalister släpps in i dödens kamrar.)

Så beträffande konsten vore det inte konstigt om de mest mediokra och förutsägbara människorna blev ersatta av en billigare kollega. Musik i butiker, hissmusik, chill-musik, allt sådant gör redan maskinen i jämnhöjd med människan. Kanske kommer maskinen så småningom lära sig skriva feelgood-litteratur och deckare? Jag menar inte att låta nedlåtande mot deckare, som jag själv också ibland försöker skriva, och som jag en gång i tiden älskade, men frågan är filosofisk här.

Frågan gäller: Vad är sann mänsklig kreativitet? 

Människan har skapat maskiner. Maskiner genererar nu sådant som människor genererar. Men maskinerna skapar inte det nya. 

Vad gör den då? Den omvandlar de materiella villkoren. Den skapar en existentiell hemlöshet. Det vill säga: ingenting nytt här, utan det rör sig bara om en fortsatt industriell revolution.

Möjligen våras det för en mildare form av genikult. En ny romantik. Jag tycker mig nämligen se en urvattnad, mer eller mindre slapp romantisk längtan när jag hör intervjuer och läser inlägg av skapande människor som sakta tuggar i sig faktumet att de långsamt håller på att bli ersatta. Och när de tuggar i sig det faktum att publiken kanske inte ens kommer att protestera mot AI-konst. Det liknar litegrann pensionärer som fortfarande har lite kvar att ge, men där resten av kollegorna bara väntar på att de ska gå i pension. De själva talar om sin rika livserfarenhet ...

Om det våras för motstånd mot Maskinens konst så våras det också för det excentriska, det som går utöver det invanda. Om människan blir förutsägbar i sin kreativitet kommer maskinen alltid stå där beredd att göra jobbet snabbare, billigare och kanske lika bra. 

Alltså: AI gör generisk konst. Men det det gör många författare och konstnärer också. Och många i publiken bryr sig inte. 

Det är hög tid att vara kreativ.