Äntligen!

Min debutroman släpps nu i en efterlängtad nyutgåva - beställ den här.

"Tystnadens älskare, stjärnornas vän är en ovanlig spänningsroman där läsaren på nära håll följer med socialtjänsten i utredningsarbetet med barn och familjer. Romanen skildrar med kritisk udd barn och föräldrars relation till samhället och skyggar inte för de svåra frågor som hela tiden är närvarande i detta spänningsfält."

När boken först kom ut skrev tidningen Socionomen en lång recension där den sattes i samma tradition som de socialrealistiska, samhällskritiska deckarna som Sverige blivit känt för - av Sjöwall Wahlöö och Henning Mankell - romaner som speglar samhället genom ett brott. Är det en slump att Socionomen  drog denna parallell? Jag tror inte det. När jag själv började läsa (plöja) böcker i tonåren var det just Henning Mankells Wallander-böcker som blev inkörsporten till litteraturens värld. Jag fascinerades av Mankells sätt att skriva, hur han med ett par meningar kunde måla karaktärer, landskap och fånga en stämning. Det kändes som att vara på äventyr i Sverige.

Jag fascinerades senare lika mycket över att hans status var så låg i Sverige - praktiskt taget ingen kulturbilaga skrev om hans författarskap. Varför var det så? Hade han hamnat i onåd i sitt hemland? På vilka grunder? Det är frågor som jag än idag inte riktigt vet svaret på.

Min roman "Tystnadens älskare, stjärnornas vän" är en bok som inte bara underhåller, utan också berättar om ett Sverige som inte blir synliggjort så ofta. Jag tänker då givetvis på barnet i berättelsen, Staffan, men även på romanhjälten Edvards kår, socialsekreterarna. Hur ofta läser man om dem i skönlitteraturen?

Klicka här för att se en trailer för boken.