Bokslut 2021

Nu var det dags för ett nytt bokslut.

År 2021 var på olika sätt intressant. Det var t.ex. året då jag bytte jobb. Det var året då jag blev pappa för andra gången. Och då jag under det första halvåret gick ner 20 kg i vikt - en bedrift som jag skulle kunna skriva en bantningsbok om.

2021 var även året då jag debuterade som poet. Det var året när jag skrev i Expressen för första gången. Det var också året då min Youtube-kanal fick en enorm framåtskjuts - inte tack vare poesin på kanalen utan på grund av att jag inledde en serie om Palmemordet som blev mycket populär. 

Själva idén bakom serien om Palmemordet var att hålla mig nära de ursprungligaste ögonvittnesskildringarna, de som såg vad som hände på mordplatsen. "Tillbaka till Sveavägen", som det heter. Med utgångspunkt i ögonvittnesskildringar - och fakta - ville jag presentera de obesvarade frågor som finns kring Palmemordet. Utgångspunkten var alltså inte att börja i stora teorier kring mordet, utan snarare tvärtom: att börja med mordplatsen och vad som faktiskt skedde. Och jag kan garantera att bara i det konkreta skeendet finns mycket spänning - kanske rent av mer än i de mer yviga konspirationsteorierna.

Som sagt: serien blev mycket populär och jag har ungefär mellan 500-2500 tittare varje dag. 

Det känns minst sagt lite lustigt hur man kan bli mer känd för något som man inte identifierar sig med särskilt starkt, än med något som man har identifierat sig med i ett halvt liv. Jag tror att fler känner mig mer som en Youtuber än författare numera.

*

Till det tråkiga med 2021 hör att jag har tappat lite av mitt intresse för att skriva fiktion och skönlitteratur. Men det gör på sätt och vis inte så mycket; jag har ungefär tio romanmanus som ligger i min digitala byrålåda. Om jag vill har jag med andra ord minst tjugo års utgivning säkrad, om jag skulle vilja ge ut en roman vartannat år. Och till det kommer ungefär fyra diktsamlingar som också skulle kunna bli utgivna i långsam takt, samt två eller tre idéer till  olika barnböcker. Och då har jag inte nämnt musiken, där jag har mer än femtio spår musik opublicerad.

Skrivkramp är inte ordet - snarare känslan att litteraturen känns som en meningslös syssla. Eller snarare: folk läser av anledningar som känns ganska så främmande för mig. Och jag blir stundtals själv främmande inför mitt eget skrivande. Det gäller exempelvis en kortroman, eller längre novell, som jag skrev detta året, som fick namnet "Vålnader". Den novellen kändes oerhört meningsfull och stimulerande att skriva (under en kokhet sommarperiod i Kiev), men efteråt gav den mig en mycket trist eftersmak.

Vad säger yran om kvalitet, egentligen? Och kan man skriva eller läsa utan en kreativ yrsel? Kan man med andra ord basera en så viktig del av livet på en så sällsynt känsla som yrsel?

Det är svårt att förena kreativitet med en nykter bedömningsförmåga. Den ena slår ner den andra - bara för att någon dag senare bli nedslagen av den första - vilket skapar en dynamik som ibland känns förintande ... 

*

Kanske kommer jag sluta skriva snart. Men det lustiga är att det inte kommer märkas.

Och tyvärr har jag nya, vaga idéer för framtida romaner. T.ex. vill jag skriva en eller flera deckare. Jag har några lösa idéer för en deckare, men ingenting sammanhållet helt. På tal om det: jag skulle gärna vilja komma i kontakt med någon polis som kan hjälpa mig med research. Så om du är polis och har tid över får du gärna kontakta mig.