Jeremiah Karlsson intervjuar Jeremiah Björkman

Jag har tagit ett skamgrepp på mig själv, och intervjuat mig själv om min nya roman som heter Ingen bryr sig om din fotografering. En intensiv samtidsskildring om det digitala tillståndet, mobbning, svek, loserskap och prekära livssituationer. Romanen utspelar sig på Öland och i Lund och skildrar tre kvinnor från tre olika generationer i deras försök att förverkliga sina drömmar - eller om man så vill: konsten att göra upp med sina livsdrömmar.

Först av allt, du har bytt namn och heter inte “Jeremiah Karlsson” längre?

-Det stämmer, jag har gift mig och bytt namn och heter numera Jeremiah Björkman. Efternamnet var mammas flicknamn, och det är flera i min släkt som bär det efternamnet. Jag tog namnet efter att jag gifte mig. Eller rättare sagt strax innan jag gifte mig.

Är den här boken ett farväl till Lund?

-Ja, jag tror det. Jag har nyligen flyttat efter att ha bott i den staden två gånger. Boken skildrar sidor av Lund som jag är väl förtrogen med och delvis förvånad över.

Romanen får mig att tänka på “post-postmodernism”. Skulle du hålla med om en sådan beskrivning?

-Jag kan nog hålla med om det. Zandra säger någonstans: “Gode Gud, rädda mig från ironi.” Det stämmer, hon försöker vara uppriktig, ärlig, vill bort från ironierna, och det lyckas i viss mening. Frågan är bara om samhället uppskattar ärlighet? Om det kan hållas samman av ärlighet och om ärlighet oftast inte bara är själviskhet? Ärlighet bygger ju på ett sammanhållet själv, att jaget är odelat och kan uttrycka sig, men ytterst få människor har fått en sådan gåva. Självmedvetenheten är central här, vilket ibland betyder just isolering.

Vi kommer till självmedvetenheten … Kan du först berätta om titeln, var kommer den ifrån?

-Från ett YouTube-klipp. En känd fotograf gav sina mest frispråkiga och cyniska, kanske realistiska, råd till unga fotografer. När jag lyssnade på fotografen tänkte jag att det lät som en bra romanstart. “Ingen bryr sig om din fotografering – livet handlar om att göra en verklig skillnad”. Men detta gör knappast vägen enklare. Hur kan någon göra en verklig förändring? Vad är detta för slags dröm och varifrån kommer den?

“Bilden” står i fokus på flera sätt, varför är det temat viktigt?

-Jag tror ingen förstår hur väsentliga bilderna är för det moderna medvetandet. Bilder anses upplysa oss, men vi bedras minst lika ofta av bilder. Bilden – tevebilder, virala bilder etc – riskerar att förväxlas med kunskap och verkliga erfarenheter. Bilden och ordet står i konflikt i romanen – Engla vill bli fotograf och Zandra vill bli skribent. Men båda märker att de sysslar med något som kanske bäst går att betrakta som “overkligt”. Bilden och symbolen, liksom symbolhandlingarna, ligger nära vartannat vilket lätt leder till förväxlingar.

Romanen handlar om mobbning och syskonrivalitet, något mer du kan säga?

-Problemet med baksidestexter är att de inte är särskilt uttömmande. En sak jag gärna skulle ha velat fått plats med är att romanen handlar om hur det är att bli berövad sin framtid, dvs sina ljusa framtidsutsikter. Detta är mångas öde idag. Den allmänna tidsandan är pessimistisk, vilket innebär att bli bestulen på hopp. Vad gäller syskonrivalitet är det ett fenomen som många syskon varit med om. Konkurrensen mellan syskon kan ofta vara outtalad, men bitter.

En huvudperson i boken är ganska odräglig, eller “unlikeable” som det skulle kunna heta på engelska, en person som det inte är så lätt att känna sympati för. Vad är dina tankar kring henne?

-Det är relativt intressant med sådana karaktärer. Vilka okända stigman bär hon på? Vad beror stigmat på? Hon blir kränkt i romanen, vilket spär på hennes odräglighet. Tanken är inte att moralisera, eller psykologisera, även om det naturligtvis sker också, utan framför allt att genom sådana motsträviga karaktärer utforska sociala normer och samhällets självuppfattning. Det kräver mycket av läsare att stå ut med en sådan karaktär men samtidigt känns det för mig nödvändigt att skriva om henne. Hon vet varför hon lider, vilket alltid är stärkande. Men svårt.

Just självmedvetande är ett tema du har återkommit till i dina tre senaste romaner, inte sant?

-Ja, det stämmer. Självmedvetande ses ofta som positivt, men är mer besvärligt än det vid en ytlig anblick kan verka. Sådana individer är sällsynta, men intressanta att föreställa sig. De sammanfattar i någon mening postmodernitetens hela idé – om man nu får uttrycka sig så pompöst. Frigörelse handlar till stor del om självmedvetande. Inte att påstå det ena eller andra om sig själv eller andra, utan om en slags förtvivlan i existensen, dvs i ens egen blick på existensen. Men tillbaka till det du sa om “ärlighet” eller “autenticitet”, som kräver ett odelat själv (som få är begåvade med): Allvarligt syftande skrivande människor brottas ofta med den frågan, och den går tillbaka långt. I Hamlet säger Polonius: “Var ärlig mot dig själv!” - vilket han menar gör att du aldrig kan vara oärlig mot andra. Men jag tror självkännande ärliga människor är få, och vi älskar på ett paradoxalt sätt falskhet eftersom något annat ter sig närmast asocialt. Falskheten har många ansikten och ett av dem är uppriktigheten.

“Var ärlig mot dig själv, så kan du inte vara oärlig mot andra” – är det så tror du?

-Ja, det ligger något i det. Men romanen problematiserar detta. Behöver samhället sanningssägare? Vill någon ha ärliga människor? Vilket slags liv leder det till? Vårt medvetande är en koloniserad kontinent – reklam och massmedia krigar om vårt medvetande, författare också, och sen har du socialisationsprocessen i bred bemärkelse – alltsammans leder människan in i klyvningen mellan samhällets krav och det inre livets krav.

Romanen handlar mycket om sociala medier och hur den påverkar självkänslan. Är sociala medier viktigt för att förstå samtiden?

-Problemet för författaren här är att tekniken ständigt utvecklas, det jag skildrar får inte vara för tidsspecifikt (annat än när det kan vara historiskt intressant i framtiden). Det går nog att hävda att Englas elände i början av boken till stor del triggas av hennes beroende av sociala medier. Samtidigt: det som tekniken gör är enbart en förstärkning av impulser som hon redan har, som alls inte är konstiga, men som blir närmast abnorma, bara att ingen riktigt ser. Hennes ensamhet blir till slut farlig för henne.

Är sociala medier något du uppskattar?

-Jag vet inte. Min uppfattning är att folk avskyr sociala medier av fel anledning. Många väntar sig ärlighet där. “Varför publicerar folk bara lyckostunder på Facebook och Instagram?” Men detta är ett märkligt perspektiv. På sociala medier är det falskheten som är äkta. Man ska nog se sociala medier som skyltfönster och inte förvänta sig något mer.

En del av boken utspelar sig helt på sociala medier, läsaren får läsa en serie inlägg som Zandra har skrivit som jag märkte innehöll dolda konflikter som var lätta att missa. Fanns det en tanke bakom detta grepp?

-Ja, det är möjligen lätt att läsa denna del allt för snabbt för att komma vidare i handlingen, men då missar man en del av dramatiken, för där inträffar faktiskt några av berättelsens viktigaste händelser. Mitt i “bruset” drar ibland stora livshändelser förbi utan att någon möjligen reagerar. Jag ville göra så för att skildra våld så som det ter sig för många idag – det flimrar förbi utan att vi möjligen blir medvetna om vad som pågår. Det står mitt framför näsan på oss bland alla distraktioner. Sociala medier å ena sidan upplyser, å andra sidan förflackar medvetandet betänkligt. På sociala medier sker en kamp på liv och död mot glömskan, vilket Zandra är medveten om.

Du har skildrat många “outsiders” i dina romaner, gäller samma sak i din fjärde?

-Det tror jag definitivt man kan säga. Inte samma slags “outsiders” som i de andra, men definitivt en typ av utstötta som det kanske inte pratas så mycket om. Det hänger ihop med det jag sa nyss, om att bli bestulen på framtidsutsikter. Vår tid är i akut behov av en ny skönlitteratur som tolkar den nya samtid vi ser växa fram.

Är skönlitteratur idag irrelevant, menar du?

-Allt för ofta. En författares främsta dödssynd är att blunda för samhället och människorna som pucklas till av det. Helst ska litteraturen skildra livet i utkanten, borta från centrum, på ett trovärdigt och initierat sätt. Det låter lätt, men det har det aldrig varit. Som författare förvaltar jag andras tid och uppmärksamhet – det måste ge utdelning både emotionellt och intellektuellt att läsa mina romaner. Att någon ska “gilla” boken är ett allt för vagt mål, helst ska böcker förändra någons sätt att se på sin omgivning. Men inte bara det: blicken ska klarna! Det finns dock en oroväckande passage i Torgny Lindgrens Minnen som förefaller sann. Någon säger där att människan har fallit så lågt att hon aldrig igen kan höja sig till litteraturens nivå. Det tål att tänkas på. Att skriva idag innebär att man gör något som är viktigt samtidigt som det är tämligen marginaliserat. Vad människor söker i böckernas värld är en gåta för mig.

Vilka är dina litterära förebilder?

-Jag har många … Eminem och Bibeln är tidiga influenser. Sedan Henning Mankell, vars deckare jag läste i tonåren. William Goldings “Flugornas herre” var den första riktigt vassa roman jag läste och som lärde mig något om vad litteraturen kan vara – särskilt beträffande symbolhantering. Sen kom Pär Lagerkvist in i mitt liv, Ernest Hemingway kort därpå (främst novellkonsten), samt Torgny Lindgren. Även Ingmar Bergman (som filmskapare) är en stor inspiration, särskilt “Nattvardsgästerna”. På senare år har jag hittat nya författare som jag håller högt: Alice Munro, henne imponeras jag av oerhört, likaså Strindberg och Raymond Carver och Charles Bukowski. Sen finns Goethe, Dostojevkij och Albert Camus som alla står högt upp i min bokhylla. Den existentiella grenen av litteraturen är ett av nittonhundratalets viktigaste litterära kulturarv, menar jag. Existentialismen är fortfarande aktuell, även om den också behöver uppdateras. Sen kunde jag lägga till ett antal kompositörer, poeter och filosofer också, men vi lämnar det för nu.

Har du haft användning av din socionomutbildning i ditt skrivande?

-Ja, den är nog den bästa utbildningen om man vill bli författare. Som alla vet är det en “bred utbildning”. Men den är bara ett avstamp. Filosofi och idéhistoria borde ingå i varje författarutbildning, då går det att sätta in sitt skrivande i en större civilisatorisk kontext och tränga in i de viktiga frågorna.

Romanen är din mest “normala roman hittills”. Efter att ha läst romanen är jag beredd att hålla med dig. Men vad menar du med detta?

-Mina andra romaner har varit udda, på flera sätt. Genrerna har haft ovanliga perspektiv eller skildrat ovanliga miljöer. Nu har jag skrivit en roman som faktiskt är ett slags relationsroman. En utvecklingsroman kanske, även om det är mer tveksamt.

Är det en tonårsroman?

-Ja, delvis. Den är definitivt till för intelligenta tonåringar. Men den är mer än så. I romanen möts tre generationer av kvinnor, alla i tre olika skeden av livet, vilket jag tyckte var intressant nog att skriva en roman om. För att vara på den säkra sidan säger jag att den är en bok för alla mellan, säg sexton till nittiofem.

Är den en generationsroman?

-Nej, det vänder jag mig emot. Den är en samtidsroman. Framförallt skildrar den ett möte, ett modernt generationsmöte. Hur svårt det är att mötas och förstå varandras generationsspecifika omständigheter. Samhället diversifieras, i samma familj kan individerna leva i väldigt olika världar. Mamman i berättelsen har stora problem att uppfostra sina barn. Det förstår ju inte barnen. De ser inte henne.

Var skrev du romanen?

-Stora delar skrev jag på Öland, där ca en fjärdedel av boken också utspelar sig. Den skrevs i Lund också. Det var sommar då, och det är det i min roman också. Sensommaren i Lund är något alldeles speciellt, och det får läsaren uppleva i romanen.

Romanen har impressionistiska stilideal, den är väldigt somrig märker jag.

-Det stämmer. Hela boken är stämningsfull. Om det är något som åtminstone jag minns av romaner är det ofta stämningar. Stämningen av sommar, stämningen av barndom, stämningen av hot. Stämningar är intressanta och inte helt lätta att arbeta med, men på senare år har det blivit lite av ett raison d'etre för mitt skrivande att den ska etablera en stämning, som formar ett minne.

Berätta mer.

-Nu har jag gett ut fyra romaner. Med tiden får varje bok jag skrivit en personlig patina. Den får ett slags avlagring. Oftast består patinan av platser och stämningar, så är det för mig i alla fall. Mörk småländsk skog och bortglömda platser präglade mina två första romaner. Denna min fjärde lär osa hav och sommar i minnet. För mig har det blivit allt viktigare när jag skriver att etablera en bra yta, som patinan med tiden kan växa på. Det låter märkligt, kanske, men det är viktigt. Varje roman kom till i en specifik tid och det gäller att den är ett koncentrat av just den tiden den speglar.

Dina slut i romanerna, allihopa faktiskt, är lite aparta. Varifrån kommer dessa slut?

-De tillhör min estetik. En roman brukar ha början, mitt och slut – som livet – men idag är livet inte riktigt på det sättet. Livet innehåller ingen dramaturgi, och om litteraturen försöker ha en sådan form känns det lite falskt. När tar en berättelse slut? Jag vet inte, bara om någon dör sätts en punkt för den personen, men alla andra skeenden kan både betraktas som slut eller som en ny början. Anti-slut, kanske man kan säga om man vill ha ett fint ord för det. Men i min nya roman ska man läsa alltsammans mycket noga. För det är lätt att bli lurad av slutet. Det är inte så självklart som det kan verka. Läs noggrant!

En uppgörelse med självuppgörelser?

-Ja, lite så faktiskt.

Var kan man få tag i dina böcker?

-Det billigaste priset på båda mina senaste romaner finns här. Vill man ge Adlibris lite extra flis går böckerna att finna även där. Sen kan man även kontakta mig via min hemsida och beställa en signerad kopia.