Dödsfärd

"Innan bläcket tar slut måste jag berätta att jag flydde upp till bergens och viddernas ingenmansland under den kanske svåraste tiden i vårt lands historia.

    Kanske vissa med rätta skulle kunna kalla det här för ett drag av patologisk narcissism och inte självbevarelsedrift, att dra sig ut bland bergen för att helt enkelt överleva, och genom att överleva rikta in sina själskrafter enbart på det egna livets uppehållande.

    Jag skulle såklart ha kunnat stanna kvar och dött för det redan förlorade landet, men som sagt: jag kom hit istället, där min största plåga består i att trots landskapets rymd tvingas leva inuti mitt eget huvud.

    Från barndomen är jag en sökare och en överlevare och jag är en sådan individ som vägrar finna det som jag säger mig söka.

    Jag söker ständigt det förlorade ordet.

    Var finns det?

    Jag har letat bland bergen och i många tält har jag kikat in, utan att finna det.

    En vinter fann jag det. Solen sjönk bakom det eviga grå molntäcket som hade stigit så pass att jag såg grytet ovanpå Tolpagorni.

    Då strök en varsam vind över dalen; snöslöjorna dansade fram ur marken och la ut nya mönster över det falnande djupa vita snötäcket, och jag kom att tänka på årets vändning mot det evigt ljusa och på hur jag skulle höra de råmande renarna igen och äta ur min matskål med nakna händer och bada mina ansträngda fötter i smältvattenbäckarna.

    Strax förlorade jag den bevingade stunden.

    Jag hörde vinden. Snön rasade från bergväggarna långt borta. Jag kom att tänka på att ingen väg finns tillbaka. Jag lämnade mitt landskap en gång för att aldrig återvända. Måttet var rågat och det gick inte längre att leva ett mänskligt liv i södern. För kvinnornas del var det främst våldtäkterna som ökade. Jag hade ingen kvinna att beskydda. Kanske ville jag inte beskydda någon, jag vet inte …

    Det är lustigt. Också det kände jag av innan jag flydde, att det var oändligt svårt att veta någonting om sina verkliga känslor. Det enda rimliga var att förneka existensen av någonting autentiskt överhuvudtaget och istället koncentrera sig på det som jag fortfarande tycker är tvivelaktigt: värdet av att överleva.

    Flera gånger i veckan skärs tystnaden sönder av att något av deras bombplan drar över bergen. Ibland kommer de farande i formationer, som flyttfåglar. Såhär års syns de sällan på grund av det tjocka molnet, men deras hårda ljud påminner mig om att jag aldrig fullt ut kan lämna landet som jag kommer ifrån. Jag var en del av det som växte fram, mina pengar var med och betalade för det onda som växte.

    Jag skriver det här med äkta bläck. Inte det elektriska bläcket som går att scanna av med en sensor för att sedan via molnet sparas och läsas på avstånd. Det här är det gamla bläcket som ingen kan läsa som jag inte visar texten för och som fortfarande garanterar ett visst mått av privatliv; bläcket döljer allt irrande feltänk så att det inte kommer upp i ljuset och jag är otroligt tacksam för denna avskildhet som för mig bär smaken av frihet. Jag har fortfarande en låda kvar. Men jag måste vara sparsam med orden och skriva smått. Lådan innehåller tolv patroner som skriver åttatusen meter vardera. Hur många sidor skriver man med åttatusen meter bläck?

    Det vet jag inte. Hur långt mitt liv kommer bli vet jag inte heller.

    Vad jag vet om är min utsikt. Tolpagorni är täckt av det tunga grå molntäcket. Jag kan inte se någon bergstopp längre. Av någon anledning känner jag mig alltid tungsint då jag inte längre kan se bergstopparna. Det känns som om dimman har vunnit. Dimman som tränger in i varenda kroppsöppning och som kyler ner oss till dödspunkten."

(ur "Dödsfärd")

 Klicka för att lyssna på berättelsen.