Svensk poesi har jag inte några höga förväntningar på. Den är en död och materialistisk värld för mig. Jag lyssnar hellre till poeternas tankar än till deras poesi, eftersom tankeinnehållet ibland kan ha en klarhet som kan väcka mitt rent intellektuella intresse - och det är ju trots allt något värt! Poesin är dock död. Men när det gäller Bruno K har jag tvärtom höga förväntningar. Han knyter an till en romantisk poesitradition och landskapen han målar bär inte sällan gotiska drag eller surrealistiska.
Infrias då de höga förväntningarna med den nya diktsamlingen "Växla ringar med mörkret"? Dessvärre inte. Detta är det svagaste som jag har läst av den senare Öijer. Min känsla vid läsningen är att det aldrig lyfter. Hur kan den känslan förklaras? Jag tycker att poesin lite för ofta liknar tankar eller tankefragment, vilket inte behöver vara dåligt - ens som poesi - men bilderna blixtrar inte lika ofta lika tydligt i nattens mörker som de brukar göra hos Bruno K - så som omslagets skrivmaskin ser ut att göra. Ibland känns dikterna mer som utkast till noveller än dikter - vilket är en spännande idé. Ibland är dikterna tyvärr bara stumma. Andra gånger finner jag ord eller rader som jag vill stryka för att göra en dikt starkare. Oavsett om min idé är god eller dålig är sådana tankar ovanliga när jag läser Bruno K. Det är som om skrivarlustan har varit för stor den här gången, om den nu kan vara det.
Jag hoppas ändå inte att vi måste vänta tio år på någonting nytt från Bruno K. Han är fortfarande bättre än de flesta nu levande poeterna i detta asfalterade avlånga land, och med en lägstanivå som överskuggar många av hans kollegor. Och visst finns det dikter även här som är eggande. Framförallt i avsnitt tio (X) glimmar det till mer än vanligt. Och även några dikter precis i slutet lyfter. Jag tror definitivt att jag kommer läsa samlingen igen - för jag tvivlar inte på att dikterna kan växa.
