Att skriva eller att inte skriva - det är frågan

Att skriva debattartiklar och överhuvudtaget att skriva på internet är något jag känner mig kluven inför. Jag både tror och jag tvivlar på värdet av det.

Mina tvivel handlar om följande:

Ett komplext ämne kan inte göras för komplext. Man måste för läsbarhetens skull förenkla ämnet. Man måste uttrycka sig mer tvärsäkert än man känner sig. Slående formuleringar är viktigare än nyanserade, tveksamma, utforskande ... 

Men jag har märkt att man kan välja en annan väg, nämligen kompressionens. Man komprimerar det man vill säga, bibehåller komplexitet, ökar densiteten, vilket gör att läsare kanske måste läsa en kort text flera gånger istället. Jag har tillämpat kompression vid flertalet tillfällen, och det har sina "kostnader". Men i valet mellan förenkling och kompression väljer jag hellre kompression, även om det kostar i läsvänlighet och således spär på missförstånd.

Mitt nästa tvivel är besläktat med ovanstående och handlar om publiken. Förr i tiden fick jag intrycket av att internet fanns till för dem som ville förstå världen bättre. Idag tror jag nästan tvärtom. Internet är till för alla som inte vill förstå världen bättre, mediet är inte gjort för dessa nyfikna själar, utan tvärtom: de inskränkta vinner mark på internet. 

Människor söker sina bubblor, hånar det de inte förstår och kallar sig själva upplysta. 

Detta har sannolikt att göra med populariseringen av internet - att det till en början drog till sig nybyggare och nyfikna men att det senare blev tillgängligt för alla imbecilla.

Varför tror jag ändå på den här typen av skrivande?

Jag skriver själv ofta för att förstå fenomen bättre - det gäller både det jag skriver skönlitterärt och det jag skriver för internet. Jag talar underförstått - det hoppas jag alla förstår - till alla som har den rätta nyfikna attityden till ett ämne. Jag skriver inte för att jag vet bäst utan kanske snarare för att jag tror mig ställa de rätta frågorna - eller åtminstone bra frågor nog för att våga publicera mig.

Att hålla tyst i offentligheten är ett alternativ som kan verka lockande, men jag tycker det är lite oansvarigt - särskilt av alla som är väl insatta i olika ämnen. Dessa lämnar ju walk-over till de som inte kan någonting och ändå uttalar sig. Internet kan inte uteslutande domineras av de insatta, men de måste finnas där och höras - annars degenererar internet.

Jag förstår att det inte är enkelt. Nyligen läste jag en artikel om en läkare som gav sig in i ett kommentarsfält på internet, där lögner eller missförstånd spreds om ett medicinskt tillstånd; hon skrev utifrån sin expertis och hänvisade till att hon var läkare. Hon möttes då av gråtskrattande emojis (dvs hån) och förstod att "specialist" inte var en merit på internet. Hon kanske tystnade i offentligheten, jag vet inte ... Men det är i så fall en förlust för internet.

Vilken konst kommer AI ersätta?

Om människor inte längre bryr sig om bra konst. Om de söker det generiska. Om folk konsumerar kultur som bakgrundsbrus. Då kan AI definitivt ersätta den och skapa duglig, brukbar konst - vilket delvis redan sker inom musiken.

Problemet bottnar bland annat i att publiken inte har tid för konstupplevelser - eller för att odla smaken och intresset.

Problemet ligger också i att konst (den institutionella konstvärlden) exkluderar, dels för att den är tendentiös och politisk men också för att den är intellektuell och obegriplig. Den uppburna konsten talar till endast ett fåtal; den är gjord av ett fåtal utvalda och den talar till ett fåtal invigda.

Oron för att AI tar över konstnärernas jobb kanske i grunden är en politisk oro över att samma utveckling som har skett inom nyhetslandskapet ska sprida sig vidare omkring -- att folk ska börja förespråka "fake art" mer än "gammalkultur" och att folks konsumtionsmönster ska förvandlas till ett argument för en marknadsanpassning ... (ja, att folk överhuvudtaget måste ha oinitierade åsikter om konst och konstvärlden).

Ovanstående förklarar kanske en annan sak som jag har märkt av: kulturutövarnas låsning i ett visst paradigm.

Det har varit ett mysterium för mig varför uppburna konstnärer verkar vara de mest konservativa på länge. Förr i världen, inbillar jag mig minnas, stod konstnärerna för nytänkande och kreativitet. Idéer prövades, stöttes och blöttes. Idag är det tvärtom: polarisering, och locket på. Ingenting får förändras i hur konsten finansieras och byggs upp - och det verkar gälla både ekonomiskt och politiskt. Det kan försvåra en redan påtaglig världsfrånvändhet hos samhällsskiktet som borde stå för de nya tankarna. Och det gör även att kulturmiljön blir unken och sluten - irrelevant och ointressant.

Rör man sig ner till individplanet verkar det värsta som kan hända en konstnär idag vara att tvingas ha ett "vanligt jobb". Men det är knappast entydigt dåligt för en konstnär att behöva försörja sig på ett vanligt yrke. "Ett lands styrka och räddning ligger i dess intelligentsia - hos den del av den som tänker hederligt och vill arbeta", skrev Tjechov i en anteckning.

Tjechov visste inte hur man tar sig fram i dagens svenska kulturproduktion - i kretsloppet av stipendier och annat materiellt stöd. Men detta fjärmande mellan intelligentia - eller konstnärer - och ett lands befolkning har haft dåliga konsekvenser.

Det är verkligen ett tveeggat svärd detta med att följa sin egen dröm - vilket väl alla konstnärer gör. Alla andra måste anpassa sig. Till och med publiken måste vara liten, verkar det som.

Att använda AI i skrivandet

Det har hänt att jag använder AI för att spinna vidare på perifera karaktärer i mina manus.

En intressant sak är att AI då ibland formulerar idéer som jag redan har tänkt ut. Som om den hade tjuvlyssnat på mina tankar. Eller utvecklat en intuition för mina inre arbetsmodeller, min smak. Nyligen skrev jag en scen om en psykolog som valt att skola om sig till journalist, av skäl som jag dunkelt anade men inte tydligt hade formulerat. Jag ställde då frågan till AI om vilka orsaker en psykolog kan ha för att skola om sig till just journalist. Det fanns mängder av tänkbara orsaker varav denna var mer eller mindre exakt vad jag, dunkelt, hade tänkt mig:

Nu må det vara så att det AI skriver bara ger en illusion av insikt och förståelse. Men sådana illusioner kan man ha även gentemot verkliga personer: man tror att den som talar, rimmar och använder metaforer har begripit ett ämne. AI tycks alltså förstå något, en kärna, en konflikt, som jag vill skildra - vilket kanske på sikt kan göra mig som en skapare överflödig. Den har såklart inte läst av just mina tankar, bara sin tillgängliga data. ("Bara").

Även om det är roligt att skriva kanske det kommer bli överflödigt i framtiden. Som författare kan man fortsätta - det är ju svårt att undvika - men det blir mer och mer tydligt att kreativitet är en lyx, en livets grädda. 

Det är som en spegling av litteraturens roll: litteraturen är ett överflöd. Litteraturen är till ingen nytta och bara så kan den vara till en nytta. 

Den begränsade funktion som jag välkomnar hos AI är hjälp med research. Jag vill inte ha AI-genererade romaner. Jag vill inte ens att AI ska drömma fram hela kreativa idéer och förvecklingar i intrigen. AI får gärna - och kommer sannolikt - ersätta tråkiga, maskinella element i alla typer av arbeten. Boka biljetter och planera resor exempelvis. Bidra med juridisk kompetens som annars kan vara svindyr. Men det kommer inte att stanna vid detta. Vad AI redan nu bidrar till är att göra mänsklig tankeverksamhet överflödig - det är väl det vi indirekt ser i statistiken om hur många timmar människor lägger ner på tom underhållning som får dem att må dåligt? De föder ett väsen utanför sig själva.

Man kan fråga sig: tänker människor idag verkligen på riktigt? Vad i dem är det som tänker? På vilket sätt tänker människor?

Eftersom människor är ett mobbande släkte, när de står inför obegripliga människor, eller människor som på olika sätt anses misshagliga, kanske ett hot mot ordningen, så är det inte konstigt att det råder skepsis även gentemot AI. En skepsis som faktiskt liknar mobbning. Just nu mobbas AI: vissa kulturarbetare hånar dess mediokra resultat - AI "begriper inte" vad konst handlar om. Samtidigt lämnar ju kulturklimatet och kulturproduktionen i Sverige mycket att önska ... 

Det verkar vara inifrån - psykologiskt, och inifrån institutionerna, alltså makten - som mobbningen föds och närs. Man kan fråga sig om AI hotar makten eller hantverket? Det är en öppen fråga eftersom det inte väger in politik och ekonomi på kulturområdet. Många yrkesutövare kommer sannolikt förlora sin makt - och försörjning - genom att AI konkurrerar ut dem. Nu måste alla kreativa människor konkurrera genom att vara bäst på ... ja, vadå? Mänsklig konservatism och mänsklig idealism? Men är det inte den vi har kämpat emot i ett par hundra år?

Den frågan får jag nog återkomma till.

Låt oss alltså inte mobba AI. Det kan visa sig vara dumt att mobba sin nya kollega. Det är dumt att mobba en maskin som kommer kunna dra ner byxorna på alla och visa på att de gamla kläderna hela tiden var en nakenhet. Å andra sidan, på tal om det mänskliga, var det kanske hela tiden våra ofullkomligheter som var en viktig del i vårt mänskliga jag. 

Med AI kommer utvecklingen ta ytterligare ett steg mot fantasilöshet. En andligt fattigare värld är att vänta - med fattigare inre världar. Och det var nog poängen hela tiden.

Augusti-september, 2024.

Ett omvärderat värde

Du som är inne i någon typ av värme: tänk på att inte romantisera det fria konstnärskapet! Poeter är barn som har överlevt den normala socialisationen. Men alla är inte kallade till den typen av existens.

Romantisera inte det fria konstnärskapet, den friställda skaparen av egensinniga och fria konstverk. Som med all sann självständighet föder den nämligen en skrämmande ensamhet.
Ensamheten kan visserligen göra gott: den kan skala av utanpåverken och ställa en öga mot öga med skir ångest. Men dit söker man sig inte, där hamnar man bara om man själv inte vill det.
Att inte få ingå i utbytet, i samtalet. Att bemötas med tystnad, ignorans och systematiska refuseringar är osjälvständigt – men hos somliga tvingar det fram en sannare självständighet.

Förutsättningen för sann kreativitet är uteslutningen. 

Är du lönsam lille författarvän?

Tryggheten i att kunna ge ut varenda en av sina böcker på ett traditionellt förlag kanske är på väg att försvinna också för uppburna författare. I ett intressant blogginlägg resonerar Deckarloggs Bengt Eriksson om detta fenomen under rubriken "När också etablerade författare refuseras".

"Som jag också hävdat: snart ska allt fler författare, också de som trodde sig vara etablerade = säkra, vars böcker säljer (men tydligen inte tillräckligt mycket) att tvingas bli egenutgivare eller publicera på hybridförlag – om de alls vill ha ut böckerna."

Förlagen är allt mindre villiga att ta ekonomiska risker och dessa måste då delas. Böcker säljer inte lika bra längre, varje bok måste bära sig själv allt mer när litteraturstöd minskar. Ljudböcker gör att marginalerna sjunker; man tjänar inte lika mycket på hundra lyssningar som hundra sålda böcker. Författarlivet blir på sätt och vis hårdare och fattigare när förlagsbranschen drabbas av strukturomvandlingar. Men var det någon som trodde att någon författare skulle vara skyddad från prekarisering? Det som börjar längst nere äter sig uppåt i hierarkin och längst nere har tillvaron länge varit prekär.

Författaren kan komma att få fler roller. Författaren måste vara marknadsförare i en större utsträckning, kanske på bekostnad av anseende men definitivt på tid och kraft. Likaså behöver hon kunna formge sina böcker själv. Hon behöver bli allt mindre av en specialist och mer en generell arbetskraft - precis som det redan är för många som inte livnär sig på kultur. Vem vet, vi kanske kommer se en renässans för engagerad litteratur? Men antagligen blir det i så fall ett slag i luften.

"Men det är en annan tid idag, då var tiden kollektiv och solidarisk, nutiden är individuell och egoistisk. Finns det författare idag som kan tänka sig att arbeta både för sig själv och för andra författare?" 

Bengt Eriksson lyfter också fram idén om ett "författarförlag" och menar att tiden kanske har sprungit förbi det konceptet. Vår individualistiska tid kanske inte kan motivera ens författare att arbeta för varandra?

Numera är författare varandras konkurrenter - kakan krymper och alla vill bli ätna.

Det fria skrivandet är förresten inte ett riktigt arbete utan allt mer att betrakta som en lyx eller åtminstone ett privilegium. Sådant föder fram subtila former av snällhet mot handen som föder och göder den privilegierade, man kan som författare vara snäll mot läsare också, men framförallt blir privilegierade författare sällan mer än harmlösa skönandar - vackra fåglar i en bur.

På tal om skrivande som arbete vore det verkliga arbetet att bära och ro i hamn hela utgivningen från idé till formgivning och distribution. Författare som inte är villiga att kavla upp armarna och spotta i nävarna behöver släppa sina lönsamhetskrav, om man har sådana, och inse att företagande och författarskap aldrig har varit bästa kompisar - precis som ett liv i lyx inte föder fram den bästa litteraturen. Å andra sidan är man inte heller alltid i bästa skick att skriva efter att ha arbetat hårt en hel dag ...

Vad jag vill ha sagt är att alla materiella begränsningar kan frambringa former av litteratur, och den kan bli spännande om författaren är spännande - det vill säga kreativ och framsynt nog att utnyttja det prekära läget. Även om både privilegiet och tryggheten faller behöver den kreativa friheten inte bli mindre. (Men incitamenten för kreativ frihet är knappast stora i vår samtid). Som författare behöver man kanske lära sig konsten att falla tillbaka till att skriva för ingen.

Som elegant slutkläm kan jag bara säga att eldsjälarna kommer driva litteraturen framåt. Blandformerna av författarskap kan bidra med en intressant mångfald av röster. För egen del väntar jag på att Spotify ska tillåta mig att skapa ljudböcker på deras plattform utan ett förlag. Jag har flera intressanta berättelser liggande som behöver en byrålåda bland molnen.

Min flickvän har en gammal själ

 

Vissa författare har framtiden för sig på ett alldeles särskilt sätt. De är som plantorna i liknelsen om såningsmannen; de skjuter upp snabbt och blomstrar intensivt - och vissnar på grund av jordmånen.

Anna Axfors senaste korta roman "Min flickvän har en gammal själ" har inga pretentioner att vara något mer än bakgrundsbrus, ambient. Som läsare genomför jag en mental gäspning för det är ett (på förhand tröttsamt) manér som knappast någon tror på och jag anar en annan ambition än den redovisade. Är det ett sätt att sminka över ett glåmigt ansikte (litterärt sett) som har börjat bli ointressant utan utanpåverk? Är det ett sätt att säga: "Jag har inget att säga - men genom att kalla det 'ambient' så är det bara i sin ordning"? Men jag tycker inte att det är i sin ordning. Och skulle man verkligen från Renate förlags sida vilja skapa ambient-litteratur så vore det ärligare och mer målrationellt att endast ge ut sina böcker som ljudböcker.

Det första som slår mig är att romanen "Min flickvän har en gammal själ" bär stora likheter med Anna Axfors andra två romaner. I den första romanen, "Kärleksbrevet", kändes tematiken frivilligt inspärrad flickvän intressant och genomförandet lyckat. I nästa roman, "En dag i öknen", var det fortfarande intressant eftersom ett barn fanns med i ekvationen, men bismaken av obearbetat psykologisk material var stark - författarinnan har ju blivit äldre och gjort vissa avgörande val i livet, så varför har hon inte blivit mer vis eller åtminstone mognare? I den tredje romanen har vinet surnat ytterligare och jag frågar mig om författaren befinner sig på något slags sluttande plan.

Att vara en ung, lovande författare är säkert inte enkelt. Men ett säkert sätt att kasta bort talenten är att skriva om samma problematik i bok efter bok med endast små variationer. Varför blickar Axfors inte utåt mot samhället och geopolitiken istället för inåt mot psyket? Och hur länge i författarskapet ska detta ältande fortsätta innan hon tar nästa tugga? Hon har väl inte redan stelnat i sin form? Det vore väldigt tråkigt; världen är ju en plats där man kan göra annat än att skriva om kultur - och kulturarbetares våndor på sina plattformar och styltor - så varför inte ta det klivet? Vore det för "heroiskt" för den loja ambient-konsten?

Ja, den här boken är som ambient-musik - den får mig att flyta ut och tänka, inte på boken, utan på det kulturella kretsloppet där valutan är kulturellt kapital. Hur många offrar inte sig själva på det altaret? Språkligt brukar Axfors vara stilsäker, men här är det slappt på ett jobbigt sätt, med flera korrekturmissar (men det hör säkert till genren ...). Boken är pladdrig (men det hör säkert till genren) och den är jobbigt satt med ett alldeles för litet typsnitt - hoppas inte det är medvetet. Bristen på omväxling är slående både tematiskt i författarskapet och i romanen i synnerhet. Plotten är ointressant (men det gör kanske inget). En annan sak som stör är det ständiga repeterandet av kapitalismen; det känns som ett manér både att hylla och att beskylla kapitalismen - men att inte precisera vad exakt man menar är inte ambient, det är slappt, och den slappheten kommer man bara undan med som väldigt ung författare.

När Axfors kröntes i kulturvärlden till en av de mest intressanta unga poeterna kanske det också var en dödsstöt mot författarskapet? Eller så är den verkliga dödsstöten att vara en kulturarbetare där ens status kan tas ifrån en lika lätt som när mobilen laddar ur. Dödsstötens jordmån kanske är att sakna ett borgerligt yrke? Något som kan ge kontakt med andra kretslopp och andra konflikter än de navelskådande och fåfängliga kulturella kastvindarna? 

Författarens uppgift är att säga sanningen

Författarens uppgift är att säga sanningen. Att söka sanningen seriöst - för att finna den, inte för sökandes egen skull. Detta slags allvar är nödvändigt och ingen som ljuger kan vara allvarlig.