Växla Ringar Med Mörkret

Svensk poesi har jag inte några höga förväntningar på. Den är en död och materialistisk värld för mig. Jag lyssnar hellre till poeternas tankar än till deras poesi, eftersom tankeinnehållet ibland kan ha en klarhet som kan väcka mitt rent intellektuella intresse - och det är ju trots allt något värt när poesin själv är död. Men när det gäller Bruno K. har jag tvärtom höga förväntningar. Han knyter an till en romantisk poesitradition och landskapen han målar bär inte sällan gotiska drag eller surrealistiska. 

Infrias då de höga förväntningarna med den nya diktsamlingen "Växla ringar med mörkret"? Dessvärre inte. Detta är det svagaste som jag har läst av den senare Öijer. Min känsla vid läsningen är att det aldrig lyfter. Hur kan då den känslan förklaras? Jag tycker att poesin lite för ofta liknar tankar eller tankefragment, vilket inte behöver vara dåligt - ens som poesi - men bilderna blixtrar inte lika ofta lika tydligt i nattens mörker som de brukar göra hos Bruno K. - så som omslagets skrivmaskin ser ut att göra. Ibland känns dikterna mer som utkast till noveller än dikter - vilket är en spännande idé. Ibland är dikterna tyvärr bara stumma. Andra gånger finner jag ord eller rader som jag vill stryka för att göra en dikt starkare. Oavsett om min idé är god eller dålig är sådana tankar ovanliga när jag läser Bruno K. Det är som om skrivarlustan har varit för stor den här gången, om den nu kan vara det.

Jag hoppas ändå inte att vi måste vänta tio år på någonting nytt från Bruno K. Han är fortfarande bättre än de flesta nu levande poeterna i detta asfalterade avlånga land, och med en lägstanivå som överskuggar många av hans kollegor. Och visst finns det dikter även här som är eggande. Framförallt i avsnitt tio (X) glimmar det till mer än vanligt. Och även några dikter precis i slutet lyfter. Jag tror definitivt att jag kommer läsa samlingen igen - för jag tvivlar inte på att dikterna kan växa.

Bruno K. är en poet som har fått tillstånd att avvika. Han är hyllad - inte på grund av - utan trots sin romantiska läggning. Han har ett alibi för att avvika. Han är regeln som befäster grundsanningen - nämligen att svensk poesi är död.

Empaten

Lyssna på en ny kortberättelse på min kanal.

Vad vill du med ditt skrivande?

Vad vill jag när jag skriver? Det finns många svar att ge på en sådan fråga, men ett av dem ger jag i den här lilla filmen.

Men idéerna flödar

Mina två nästa romaner vill jag inte att någon ska missa. Jag känner det som att jag håller på att nå nya milstolpar i mitt skrivande och att det kommer visa sig i mina två kommande romaner. Min fru sitter just nu fast i manuset till min deckare och det redan efter ca 30 sidor. Det är vad man måste göra i en deckare: fånga läsaren från första sidan.

Blir deckaren utgiven - och uppskattad - så ligger det redan en uppföljare och väntar. Beträffande det andra manuset är det ett manus som skildrar en mycket ovanlig "yrkesgrupp" i litteraturen. Man kommer få följa med bakom kulisserna hos en privatspanare i Palmemordet.

Som vanligt vågar jag inte garantera att något av detta blir utgivet eller att det inte kommer någon annan utgivning emellan. Jag hoppas dock att mina romaner publiceras under 2025 samt 2026.

Att skriva deckare

Sedan ungefär en månad tillbaka har jag skrivit på en deckare som baseras på en löst svävande idé som jag har burit med mig ett tag. Detta är min andra deckare (den första är inte publicerad) och det har varit jobbigt och inte lika roligt som det brukar vara att skriva. Men mer om både detta och handlingen i ett annat sammanhang.

I romanen hittas ett uppflutet lik i ån Lagan. Ingen vet till en början vem det är eller varifrån kroppen kommer men snart drar detektivarbetet igång ... 

Jag vet inte om någon har märkt det, men jag brukar oftast avslöja minimalt om händelserna i mina romaner i andra sammanhang än just i romanen själv. Jag vill lämna så mycket som möjligt åt läsaren att upptäcka - även om det nog lockar färre att läsa. 

Jag har skrivit ca 100 sidor och mitt riktmärke är mellan 250-350 sidor - jag siktar alltså på omkring 300 sidor. Min förra deckare blev alldeles för lång.

Deckare skrivs det massor av, därför är rösten viktig. Det är den som alltid - om den finns - per definition bär på det unika. Samma sak gäller för blicken. Båda bidrar med personlighet till böcker, ja, hela författarskap. Men jag vet inte om det är viktigt att vara unik i en deckare. Jag tror inte att jag är särskilt unik och när jag finner allt för unika uttryck eller vändningar raderar jag dem oftast. I deckare, vill säga.

Det är en övning i självbehärskning och kanske även i ödmjukhet. Och jag tror att det lilla o-raderbara unika som blir kvar fungerar som ett slags krydda, eller bismak.

Miljöerna i romanen är främst det stora Småland - höglandet, inlandet och ända bort till Öland.

Grus i maskineriet

Jag har precis börjat lära mig kalligrafi. Jag testade att citera mig själv. 

Det lär bli bättre med tiden.

Citat ur ett opublicerat manuskript.

Skrivande och ensamhet

Jag är klar. Jag sitter med cirka hundra sidor radbrutna små berättelseskärvor. Att återvända till 00-talet har varit ganska hemskt; jag tror det kommer dröja innan jag “gör om det”, och öser därifrån igen. 

På den tiden var det ett tecken på stor ensamhet att tro på att detta övermätta, sömniga, rusiga västerland var på väg mot sin oundvikliga undergång. Idag, tjugo år senare, är det nog lika mycket ett tecken på ensamhet, men på en gemensam ensamhet, en kanske inte delad ensamhet, men en allt mer "form-given" (man frestas skriva "kollektiv"). Allt fler har sett samma sak; framförallt ser man idag tydligare alla de med ögonlocken nere, och man kan se maktintresset bakom ögonlocken fastän det fortfarande brister i analysen.

Att skildra sådant jag skildrar i mina romaner är också ett slags svårartad ensamhet. Man är ensam både i skrivandet (ett väldokumenterat författarfaktum) och efter skrivandet. 

(Juli -24)

ur "Antecknat om skrivandet" (pågående)