Är du lönsam lille författarvän?

Tryggheten i att kunna ge ut varenda en av sina böcker på ett traditionellt förlag kanske är på väg att försvinna också för uppburna författare. I ett intressant blogginlägg resonerar Deckarloggs Bengt Eriksson om detta fenomen under rubriken "När också etablerade författare refuseras".

"Som jag också hävdat: snart ska allt fler författare, också de som trodde sig vara etablerade = säkra, vars böcker säljer (men tydligen inte tillräckligt mycket) att tvingas bli egenutgivare eller publicera på hybridförlag – om de alls vill ha ut böckerna."

Förlagen är allt mindre villiga att ta ekonomiska risker och dessa måste då delas. Böcker säljer inte lika bra längre, varje bok måste bära sig själv allt mer när litteraturstöd minskar. Ljudböcker gör att marginalerna sjunker; man tjänar inte lika mycket på hundra lyssningar som hundra sålda böcker. Författarlivet blir på sätt och vis hårdare och fattigare när förlagsbranschen drabbas av strukturomvandlingar. Men var det någon som trodde att någon författare skulle vara skyddad från prekarisering? Det som börjar längst nere äter sig uppåt i hierarkin och längst nere har tillvaron länge varit prekär.

Författaren kan komma att få fler roller. Författaren måste vara marknadsförare i en större utsträckning, kanske på bekostnad av anseende men definitivt på tid och kraft. Likaså behöver hon kunna formge sina böcker själv. Hon behöver bli allt mindre av en specialist och mer en generell arbetskraft - precis som det redan är för många som inte livnär sig på kultur. Vem vet, vi kanske kommer se en renässans för engagerad litteratur? Men antagligen blir det i så fall ett slag i luften.

"Men det är en annan tid idag, då var tiden kollektiv och solidarisk, nutiden är individuell och egoistisk. Finns det författare idag som kan tänka sig att arbeta både för sig själv och för andra författare?" 

Bengt Eriksson lyfter också fram idén om ett "författarförlag" och menar att tiden kanske har sprungit förbi det konceptet. Vår individualistiska tid kanske inte kan motivera ens författare att arbeta för varandra?

Numera är författare varandras konkurrenter - kakan krymper och alla vill bli ätna.

Det fria skrivandet är förresten inte ett riktigt arbete utan allt mer att betrakta som en lyx eller åtminstone ett privilegium. Sådant föder fram subtila former av snällhet mot handen som föder och göder den privilegierade, man kan som författare vara snäll mot läsare också, men framförallt blir privilegierade författare sällan mer än harmlösa skönandar - vackra fåglar i en bur.

På tal om skrivande som arbete vore det verkliga arbetet att bära och ro i hamn hela utgivningen från idé till formgivning och distribution. Författare som inte är villiga att kavla upp armarna och spotta i nävarna behöver släppa sina lönsamhetskrav, om man har sådana, och inse att företagande och författarskap aldrig har varit bästa kompisar - precis som ett liv i lyx inte föder fram den bästa litteraturen. Å andra sidan är man inte heller alltid i bästa skick att skriva efter att ha arbetat hårt en hel dag ...

Vad jag vill ha sagt är att alla materiella begränsningar kan frambringa former av litteratur, och den kan bli spännande om författaren är spännande - det vill säga kreativ och framsynt nog att utnyttja det prekära läget. Även om både privilegiet och tryggheten faller behöver den kreativa friheten inte bli mindre. (Men incitamenten för kreativ frihet är knappast stora i vår samtid). Som författare behöver man kanske lära sig konsten att falla tillbaka till att skriva för ingen.

Som elegant slutkläm kan jag bara säga att eldsjälarna kommer driva litteraturen framåt. Blandformerna av författarskap kan bidra med en intressant mångfald av röster. För egen del väntar jag på att Spotify ska tillåta mig att skapa ljudböcker på deras plattform utan ett förlag. Jag har flera intressanta berättelser liggande som behöver en byrålåda bland molnen.

Min flickvän har en gammal själ

 

Vissa författare har framtiden för sig på ett alldeles särskilt sätt. De är som plantorna i liknelsen om såningsmannen; de skjuter upp snabbt och blomstrar intensivt - och vissnar på grund av jordmånen.

Anna Axfors senaste korta roman "Min flickvän har en gammal själ" har inga pretentioner att vara något mer än bakgrundsbrus, ambient. Som läsare genomför jag en mental gäspning för det är ett (på förhand tröttsamt) manér som knappast någon tror på och jag anar en annan ambition än den redovisade. Är det ett sätt att sminka över ett glåmigt ansikte (litterärt sett) som har börjat bli ointressant utan utanpåverk? Är det ett sätt att säga: "Jag har inget att säga - men genom att kalla det 'ambient' så är det bara i sin ordning"? Men jag tycker inte att det är i sin ordning. Och skulle man verkligen från Renate förlags sida vilja skapa ambient-litteratur så vore det ärligare och mer målrationellt att endast ge ut sina böcker som ljudböcker.

Det första som slår mig är att romanen "Min flickvän har en gammal själ" bär stora likheter med Anna Axfors andra två romaner. I den första romanen, "Kärleksbrevet", kändes tematiken frivilligt inspärrad flickvän intressant och genomförandet lyckat. I nästa roman, "En dag i öknen", var det fortfarande intressant eftersom ett barn fanns med i ekvationen, men bismaken av obearbetat psykologisk material var stark - författarinnan har ju blivit äldre och gjort vissa avgörande val i livet, så varför har hon inte blivit mer vis eller åtminstone mognare? I den tredje romanen har vinet surnat ytterligare och jag frågar mig om författaren befinner sig på något slags sluttande plan.

Att vara en ung, lovande författare är säkert inte enkelt. Men ett säkert sätt att kasta bort talenten är att skriva om samma problematik i bok efter bok med endast små variationer. Varför blickar Axfors inte utåt mot samhället och geopolitiken istället för inåt mot psyket? Och hur länge i författarskapet ska detta ältande fortsätta innan hon tar nästa tugga? Hon har väl inte redan stelnat i sin form? Det vore väldigt tråkigt; världen är ju en plats där man kan göra annat än att skriva om kultur - och kulturarbetares våndor på sina plattformar och styltor - så varför inte ta det klivet? Vore det för "heroiskt" för den loja ambient-konsten?

Ja, den här boken är som ambient-musik - den får mig att flyta ut och tänka, inte på boken, utan på det kulturella kretsloppet där valutan är kulturellt kapital. Hur många offrar inte sig själva på det altaret? Språkligt brukar Axfors vara stilsäker, men här är det slappt på ett jobbigt sätt, med flera korrekturmissar (men det hör säkert till genren ...). Boken är pladdrig (men det hör säkert till genren) och den är jobbigt satt med ett alldeles för litet typsnitt - hoppas inte det är medvetet. Bristen på omväxling är slående både tematiskt i författarskapet och i romanen i synnerhet. Plotten är ointressant (men det gör kanske inget). En annan sak som stör är det ständiga repeterandet av kapitalismen; det känns som ett manér både att hylla och att beskylla kapitalismen - men att inte precisera vad exakt man menar är inte ambient, det är slappt, och den slappheten kommer man bara undan med som väldigt ung författare.

När Axfors kröntes i kulturvärlden till en av de mest intressanta unga poeterna kanske det också var en dödsstöt mot författarskapet? Eller så är den verkliga dödsstöten att vara en kulturarbetare där ens status kan tas ifrån en lika lätt som när mobilen laddar ur. Dödsstötens jordmån kanske är att sakna ett borgerligt yrke? Något som kan ge kontakt med andra kretslopp och andra konflikter än de navelskådande och fåfängliga kulturella kastvindarna? 

Författarens uppgift är att säga sanningen

Författarens uppgift är att säga sanningen. Att söka sanningen seriöst - för att finna den, inte för sökandes egen skull. Detta slags allvar är nödvändigt och ingen som ljuger kan vara allvarlig.

Växla Ringar Med Mörkret

Svensk poesi har jag inte några höga förväntningar på. Den är en död och materialistisk värld för mig. Jag lyssnar hellre till poeternas tankar än till deras poesi, eftersom tankeinnehållet ibland kan ha en klarhet som kan väcka mitt rent intellektuella intresse - och det är ju trots allt något värt när poesin själv är död. Men när det gäller Bruno K. har jag tvärtom höga förväntningar. Han knyter an till en romantisk poesitradition och landskapen han målar bär inte sällan gotiska drag eller surrealistiska. 

Infrias då de höga förväntningarna med den nya diktsamlingen "Växla ringar med mörkret"? Dessvärre inte. Detta är det svagaste som jag har läst av den senare Öijer. Min känsla vid läsningen är att det aldrig lyfter. Hur kan då den känslan förklaras? Jag tycker att poesin lite för ofta liknar tankar eller tankefragment, vilket inte behöver vara dåligt - ens som poesi - men bilderna blixtrar inte lika ofta lika tydligt i nattens mörker som de brukar göra hos Bruno K. - så som omslagets skrivmaskin ser ut att göra. Ibland känns dikterna mer som utkast till noveller än dikter - vilket är en spännande idé. Ibland är dikterna tyvärr bara stumma. Andra gånger finner jag ord eller rader som jag vill stryka för att göra en dikt starkare. Oavsett om min idé är god eller dålig är sådana tankar ovanliga när jag läser Bruno K. Det är som om skrivarlustan har varit för stor den här gången, om den nu kan vara det.

Jag hoppas ändå inte att vi måste vänta tio år på någonting nytt från Bruno K. Han är fortfarande bättre än de flesta nu levande poeterna i detta asfalterade avlånga land, och med en lägstanivå som överskuggar många av hans kollegor. Och visst finns det dikter även här som är eggande. Framförallt i avsnitt tio (X) glimmar det till mer än vanligt. Och även några dikter precis i slutet lyfter. Jag tror definitivt att jag kommer läsa samlingen igen - för jag tvivlar inte på att dikterna kan växa.

Bruno K. är en poet som har fått tillstånd att avvika. Han är hyllad - inte på grund av - utan trots sin romantiska läggning. Han har ett alibi för att avvika. Han är regeln som befäster grundsanningen - nämligen att svensk poesi är död.

Empaten

Lyssna på en ny kortberättelse på min kanal.

Vad vill du med ditt skrivande?

Vad vill jag när jag skriver? Det finns många svar att ge på en sådan fråga, men ett av dem ger jag i den här lilla filmen.

Men idéerna flödar

Mina två nästa romaner vill jag inte att någon ska missa. Jag känner det som att jag håller på att nå nya milstolpar i mitt skrivande och att det kommer visa sig i mina två kommande romaner. Min fru sitter just nu fast i manuset till min deckare och det redan efter ca 30 sidor. Det är vad man måste göra i en deckare: fånga läsaren från första sidan.

Blir deckaren utgiven - och uppskattad - så ligger det redan en uppföljare och väntar. Beträffande det andra manuset är det ett manus som skildrar en mycket ovanlig "yrkesgrupp" i litteraturen. Man kommer få följa med bakom kulisserna hos en privatspanare i Palmemordet.

Som vanligt vågar jag inte garantera att något av detta blir utgivet eller att det inte kommer någon annan utgivning emellan. Jag hoppas dock att mina romaner publiceras under 2025 samt 2026.