Antecknat om skrivandet - 20

 

*

Anekdoter kan vara meningslösa och slumpmässiga. Men de bär på kraft, och sanning.

*

Utan ord är livet formlöst. 

Går något förlorat när tomrummet översätts i ord? Ja, tomheten skingras för ett ögonblick.

Det formlösa-ordlösa är en del av livet, författarna krigar mot det formlösa, och skänker lindring och förståelse.

*

Att stirra på en text med avmystifierad blick gör att nästan allt dalar i värde. Det är inte så det är tänkt att vara. Även en kritiker måste i någon mån vara öppen för förtrollningen. 

Först hänförelsen, sedan reflektionen.

*

Min bok börjar i ett tonläge och slutar i ett annat - det är viktigt. Låter en bok allt för lik sin egen början kan man ha fallit för frestelsen att skildra en statisk, platt karaktär, rent av en idé.

*

Ska man sitta och försvara godheten och ädelheten hos sin konst till varje pris? - eller dygderna hos sig själv som författare? Det är omöjligt. 

Det enda man kan försvara är konstens frihet, konstens kraft och funktion. Vad konsten gör i ens liv och hur man leds fram av (genom) vägval som ter sig irrationella.

Det är ett försvar utan att vara ett riktigt försvar.

Det låter som mystik, och det är det.

Antecknat om skrivandet - 19

 

*

Bildstyrda människor är lätta att kontrollera. Därför är massmedia centralt i ett samhälle och alla tänkande människor har synpunkter på den. 

Och alla andliga människor försöker minimera kontakten med den.

*

Hört i en podcast: "Syret finns i skogen, neuroserna i Stockholm."

Neuroserna är intressantare.

*

Romanen är en plats. Den enda platsen snart. För långsamhet och allvar.

*

Att ge sitt liv för konsten utan att få något tillbaka.

Amatörens missaktade kärlek.

*

Som egenutgivare har man inget att yvas över. Inget kulturellt kapital att peka på. Att tala om sig själv är “tal i egen sak”, det vill säga ett illaluktande och opassande skryt.

Man kan bli antingen galen, eller ödmjuk. 

Poet by the lake - är det kanske där du läser?

Lösningen på Palmemordet - videos

 

Jag delar några videos om min nya bok. Först ut är en kort informationsfilm om boken:

Här läser jag inledningen till romanen och svarar på några frågor om boken:

Här är några allmänna reflektioner och information om min medverkan i podden Palmemordet:

Beställ boken här - eller där du brukar handla böcker. Be gärna ditt närmsta bibliotek att köpa in boken så att fler kan ta del av den spännande berättelsen om Balder Vass.

Antecknat om skrivandet - 18

*

"Det ges ut för mycket böcker."

Det säger ingenting. 

Man kan lika gärna utbrista: "Det ges ut för lite." - av det intressanta och spännande.

*

Jag minns knappt pandemin. Bara att den var som en skärpning av gnosticismen.

*

Prosan är som ett syndafall man tvingas skapa ordning i. Och då upphör ibland kaosets kreativa glädje - ger plats för ordningsställandets nästan lika stora glädje. I grunden stillas begäret och artefakten kan ställas på sin plats i hyllan, som ett minnesmonument.

En gammal flodbädd på kartan.

*

De som praktiserar kärleken bäst är de som bestämmer sig - och försöker. 

Det livslånga förtjänar en sorts respekt nästan oavsett innehåll.

Antecknat om skrivandet - 17

*

En tittare frågade mig vad min nya bok tillför som vi inte redan vet om Palmemordet. Det är så många män tänker – även beträffande skönlitteraturen. Vad tillför den för ny information? Men han kanske inte fattade att det var ett skönlitterärt verk.

Mitt tänkta svar: läs boken så får du se.

Smaka och se.

Varför är en blomma vacker? Vad tillför en blomma trädgården? 

Vilken nytta har en slips? Ta på dig en så ser du.

Felet är att det uppstår en ond cirkel där män alieneras från kulturlivet och i takt med det skapas det mindre kultur som adresserar deras frågor. Skriver man en bok för män så kommer den aldrig finna “sin publik” eftersom den publiken inte förväntar sig något - mer än förakt.

*

Vore det inte spännande om en riktigt bra författare, kanske en finkulturell författare, satte sig ner och ansträngde sig att skriva riktigt dålig litteratur. 

*

Med åren tvingas man inse hur ointresserad människohopen är av ärlighet, uppriktighet och att få sina samhällsliv genomskådade. Men de som intresserar sig finns fortfarande. Och det är för dem man skriver.

Det är som på TikTok – alla som tittar i två sekunder tillhör inte publiken. Men de som tittar i sju sekunder, eller tjugo, det är för dem man skapar. De andra är, så att säga, “förlorade”.

Det är inte klicken som räknas - såvida man inte säljer annonser.

*

Kritiker som kategoriserar Bränn alla mina brev av Alex Schulman som bra litteratur går inte att ta på allvar. Slambestrukna upp till ögonen av sitt övergödda och ingrodda vatten förstår de inte att urskilja avföringen som de simmar i.

Antecknat om skrivandet - 16

 

*

Besattheten av tidsenliga fixa idéer och de oreflekterade begärens yttersta spets.

Se där koncentratet av vad mina romaner handlar om, innerst inne.

I alla fall sedan Sorgens kammare.

Att följa en människa till sin ändpunkt - det oreflekterade begäret.

Ett mörker som inte går att skåda in i.

Att låta idéer brytas. 

Och att hålla fram verkligheten, den som alla vill vara i kontakt med, och visa hur livet flyr undan den som greppar efter det. 

Konstnären/författaren som en dubbelt sorglig varelse.

*

Författaren: “Jag kan inte spåra mitt innersta begär. Varför skriver jag?”

*

Långa samtal. Poddar. Det ligger i tiden. 

Excesser. 

Redaktör en lyx – en misstänkliggjord funktion idag. Dessutom dyr. Den skär ner det yviga och ökar kvaliteten, ökar läsbarheten. 

Bidrar kanske också till en likriktning. Friheten minskar, det är min erfarenhet - min ringa erfarenhet, ska sägas.

*

Budet: i varje situation utnyttja dess inre rikedom och potential.

Har du bara en tresträngad gitarr så spelar du på den så bra du kan.

*

Friheten i uttryck håller på att försvinna. Det skrivna ordet ska vara partiskt och kategoriserbart i kända kategorier, i korrekt uppmärkta byråfack som förstås av alla. 

Vi är alla införstådda.

*

Folk förväntar sig nytta även av konsten, vars nytta ju inte finns, bara indirekt.

Instrumentalismen - en samhällsfara - har dränerat mångas liv. Och när livet väl är dränerat försvinner även minnena av ett fullare, rikare liv. 

Minnena blir hos vissa ordlösa, det går inte att tala om det.

Jag sitter med en läsplatta - som e-bok min nya roman finns.

Antecknat om skrivandet - 15

 

*

Författaren: ett vittne, om en tid, och för en tid.

Författaren: meningslös, och med tiden ännu mer meningslös - om den inte förvaltar pundet.

Författaren: potentiellt mer hyllad än någonsin under sin krafts dagar.

*

Profeten stenas. Graven blir ett monument.

*

Form och urval - begränsning ja, men också en väg till elegans och stil.

Formlösheten är det första. Likt en skulptör avlägsnas så bit efter bit. Formen framträder.

Eller som krukan i lerdrejarens händer.

Allt kan inte tillhöra formen, allt kan inte ingå i ordningen - formen är det älskvärda med varje tid och varje artefakt och med varje kultur i stort. 

Egentligen har jag ett mycket vagt begrepp om form. Det är bara glimtvis jag lyckas förstå det, ser vad det är.

*

Författaren en formgivare.

En profet är något lite annorlunda, den kan stå för den nya ordningen som måste uppstå och ta över efter den gamla. Det blir opassande - eller snarare formlöst, kaotiskt.

En tanke jag länge förstått stämmer: Sverige är ett land som hatar profeter. 

Ingen profet kan vara född i Sverige, ungefär så. Endast entreprenörer och företagare.

Den lokala skogens stora män: Karl von Linné och Ingvar Kamprad.

*

Guilt by association - mediernas knep när argumenten tryter.

Journalistrollen ligger så farligt nära informatörens, kommunikatörens - propagandistens.

Journalister är olika och glider mellan dessa roller och det är upp till konsumenten att förstå vad som är vad - det är åtminstone den rollen konsumenterna har nödgats ta sig i vår samtid.

Det finns en hårfin gräns mellan sanning och lögn, mellan att förvalta sitt pund och att förfuska det. Författaren blir underhållare. Profeten blir en falsk profet. 

Lätt hänt. Lättsamt hänt.

Ett samhälle har potential att älska sanning - men den vägen är svårare och kräver mer. Jämför med vår "upplysta tid", vår goda tillgång på information. Aldrig har väl så grunda människor odlats. 

Som inte orkar leva, och inte orkar läsa - och heller inte orkar utforska.

I skolan hägrar betyget snarare än kunskapen. Instrumentalism kommer med modersmjölken.

Att det är något fel på ungdomen kände jag redan i ungdomen.

Här i bildtexten passar jag på att tipsa om min nya roman.