Är du lönsam lille författarvän?

Tryggheten i att kunna ge ut varenda en av sina böcker på ett traditionellt förlag kanske är på väg att försvinna också för uppburna författare. I ett intressant blogginlägg resonerar Deckarloggs Bengt Eriksson om detta fenomen under rubriken "När också etablerade författare refuseras".

"Som jag också hävdat: snart ska allt fler författare, också de som trodde sig vara etablerade = säkra, vars böcker säljer (men tydligen inte tillräckligt mycket) att tvingas bli egenutgivare eller publicera på hybridförlag – om de alls vill ha ut böckerna."

Förlagen är allt mindre villiga att ta ekonomiska risker och dessa måste då delas. Böcker säljer inte lika bra längre, varje bok måste bära sig själv allt mer när litteraturstöd minskar. Ljudböcker gör att marginalerna sjunker; man tjänar inte lika mycket på hundra lyssningar som hundra sålda böcker. Författarlivet blir på sätt och vis hårdare och fattigare när förlagsbranschen drabbas av strukturomvandlingar. Men var det någon som trodde att någon författare skulle vara skyddad från prekarisering? Det som börjar längst nere äter sig uppåt i hierarkin och längst nere har tillvaron länge varit prekär.

Författaren kan komma att få fler roller. Författaren måste vara marknadsförare i en större utsträckning, kanske på bekostnad av anseende men definitivt på tid och kraft. Likaså behöver hon kunna formge sina böcker själv. Hon behöver bli allt mindre av en specialist och mer en generell arbetskraft - precis som det redan är för många som inte livnär sig på kultur. Vem vet, vi kanske kommer se en renässans för engagerad litteratur? Men antagligen blir det i så fall ett slag i luften.

"Men det är en annan tid idag, då var tiden kollektiv och solidarisk, nutiden är individuell och egoistisk. Finns det författare idag som kan tänka sig att arbeta både för sig själv och för andra författare?" 

Bengt Eriksson lyfter också fram idén om ett "författarförlag" och menar att tiden kanske har sprungit förbi det konceptet. Vår individualistiska tid kanske inte kan motivera ens författare att arbeta för varandra?

Numera är författare varandras konkurrenter - kakan krymper och alla vill bli ätna.

Det fria skrivandet är förresten inte ett riktigt arbete utan allt mer att betrakta som en lyx eller åtminstone ett privilegium. Sådant föder fram subtila former av snällhet mot handen som föder och göder den privilegierade, man kan som författare vara snäll mot läsare också, men framförallt blir privilegierade författare sällan mer än harmlösa skönandar - vackra fåglar i en bur.

På tal om skrivande som arbete vore det verkliga arbetet att bära och ro i hamn hela utgivningen från idé till formgivning och distribution. Författare som inte är villiga att kavla upp armarna och spotta i nävarna behöver släppa sina lönsamhetskrav, om man har sådana, och inse att företagande och författarskap aldrig har varit bästa kompisar - precis som ett liv i lyx inte föder fram den bästa litteraturen. Å andra sidan är man inte heller alltid i bästa skick att skriva efter att ha arbetat hårt en hel dag ...

Vad jag vill ha sagt är att alla materiella begränsningar kan frambringa former av litteratur, och den kan bli spännande om författaren är spännande - det vill säga kreativ och framsynt nog att utnyttja det prekära läget. Även om både privilegiet och tryggheten faller behöver den kreativa friheten inte bli mindre. (Men incitamenten för kreativ frihet är knappast stora i vår samtid). Som författare behöver man kanske lära sig konsten att falla tillbaka till att skriva för ingen.

Som elegant slutkläm kan jag bara säga att eldsjälarna kommer driva litteraturen framåt. Blandformerna av författarskap kan bidra med en intressant mångfald av röster. För egen del väntar jag på att Spotify ska tillåta mig att skapa ljudböcker på deras plattform utan ett förlag. Jag har flera intressanta berättelser liggande som behöver en byrålåda bland molnen.

Min flickvän har en gammal själ

 

Vissa författare har framtiden för sig på ett alldeles särskilt sätt. De är som plantorna i liknelsen om såningsmannen; de skjuter upp snabbt och blomstrar intensivt - och vissnar på grund av jordmånen.

Anna Axfors senaste korta roman "Min flickvän har en gammal själ" har inga pretentioner att vara något mer än bakgrundsbrus, ambient. Som läsare genomför jag en mental gäspning för det är ett (på förhand tröttsamt) manér som knappast någon tror på och jag anar en annan ambition än den redovisade. Är det ett sätt att sminka över ett glåmigt ansikte (litterärt sett) som har börjat bli ointressant utan utanpåverk? Är det ett sätt att säga: "Jag har inget att säga - men genom att kalla det 'ambient' så är det bara i sin ordning"? Men jag tycker inte att det är i sin ordning. Och skulle man verkligen från Renate förlags sida vilja skapa ambient-litteratur så vore det ärligare och mer målrationellt att endast ge ut sina böcker som ljudböcker.

Det första som slår mig är att romanen "Min flickvän har en gammal själ" bär stora likheter med Anna Axfors andra två romaner. I den första romanen, "Kärleksbrevet", kändes tematiken frivilligt inspärrad flickvän intressant och genomförandet lyckat. I nästa roman, "En dag i öknen", var det fortfarande intressant eftersom ett barn fanns med i ekvationen, men bismaken av obearbetat psykologisk material var stark - författarinnan har ju blivit äldre och gjort vissa avgörande val i livet, så varför har hon inte blivit mer vis eller åtminstone mognare? I den tredje romanen har vinet surnat ytterligare och jag frågar mig om författaren befinner sig på något slags sluttande plan.

Att vara en ung, lovande författare är säkert inte enkelt. Men ett säkert sätt att kasta bort talenten är att skriva om samma problematik i bok efter bok med endast små variationer. Varför blickar Axfors inte utåt mot samhället och geopolitiken istället för inåt mot psyket? Och hur länge i författarskapet ska detta ältande fortsätta innan hon tar nästa tugga? Hon har väl inte redan stelnat i sin form? Det vore väldigt tråkigt; världen är ju en plats där man kan göra annat än att skriva om kultur - och kulturarbetares våndor på sina plattformar och styltor - så varför inte ta det klivet? Vore det för "heroiskt" för den loja ambient-konsten?

Ja, den här boken är som ambient-musik - den får mig att flyta ut och tänka, inte på boken, utan på det kulturella kretsloppet där valutan är kulturellt kapital. Hur många offrar inte sig själva på det altaret? Språkligt brukar Axfors vara stilsäker, men här är det slappt på ett jobbigt sätt, med flera korrekturmissar (men det hör säkert till genren ...). Boken är pladdrig (men det hör säkert till genren) och den är jobbigt satt med ett alldeles för litet typsnitt - hoppas inte det är medvetet. Bristen på omväxling är slående både tematiskt i författarskapet och i romanen i synnerhet. Plotten är ointressant (men det gör kanske inget). En annan sak som stör är det ständiga repeterandet av kapitalismen; det känns som ett manér både att hylla och att beskylla kapitalismen - men att inte precisera vad exakt man menar är inte ambient, det är slappt, och den slappheten kommer man bara undan med som väldigt ung författare.

När Axfors kröntes i kulturvärlden till en av de mest intressanta unga poeterna kanske det också var en dödsstöt mot författarskapet? Eller så är den verkliga dödsstöten att vara en kulturarbetare där ens status kan tas ifrån en lika lätt som när mobilen laddar ur. Dödsstötens jordmån kanske är att sakna ett borgerligt yrke? Något som kan ge kontakt med andra kretslopp och andra konflikter än de navelskådande och fåfängliga kulturella kastvindarna? 

I skitstormens öga (2)

En annan reaktion på min artikel värd att kommentera var den f.d. läraren Selma Gamaleldins inlägg och påföljande analyser. Selma Gamaleldin, för er som inte vet, blev känd för några år sedan när hon vägrade benämna en sjuårig pojke på sin skola för "hen". Hon miste sitt jobb och efter det förekom hon mycket i media. Selma Gamaleldin skrev ett inlägg om min debattartikel och byggde ett case för att kristna män är fega och skyller ifrån sig på kvinnor. Hennes kommenterande började med följande inlägg:

Selma Gamaleldon skrev sedan bl.a. följande:

"Med andra ord: problemet ligger hos samhället som trycker ner männen, och eftersom att samhället är kvinnodominerat så ligger problemet hos kvinnorna. Vi lågstatusmän har inte alls bidragit till att samhället ser ut som det gör idag. Vi har inte alls varit fega. Vi har kämpat och följt Bibeln och gjort rätt för oss. Men eftersom det inte funkar, vad vi än gör, så behöver vi krig eller liknande för att samhället (kvinnor) åter ska ge oss plats.

Hela artikeln andas ut en skuld över kvinnokollektivet i Sverige. Vi befinner oss i ett land där det inte finns maken till feghet hos de kristna männen, och nu ska vi få läsa att kristna män i Sverige har gjort sitt bästa men att problemet ändå inte har kunnat lösas, utan att problemet ligger hos kvinnorna. Detta hyckleri borde väcka döda människor till liv av chocken."

Jag anser att det är en vantolkning av vad min artikel handlar om - men också av problemets art.

Det är ett faktum att större samhällskriser kan förändra människors attityder till familj och barnafödande. Likaså kan oroliga tider bidra till att det föds färre barn, även om vi inte talar om några enkla kausalitetssamband till detta komplexa fenomen. Man ser ungefär samma tendens i såväl välfärdssamhällen som Norge och Sverige som USA som inte har en lika utbyggd välfärdsstat. Alla rika länder dras med låga födelsetal och även forskare är förbryllade - läs t.ex. här.

Selma Gamaleldin irriterade sig över att jag skulle beskylla samhället - när jag alltså försöker peka på faktorer i samhället som en orsak till att män och kvinnor inte "reproducerar samhället". Givetvis är det inte så att det är män eller kvinnor som har skuld i ett fenomen - båda kan ha orsakat förändringen eller också beror det på något annat som står bortom de enskilda människorna eller till och med bortom könen. Eftersom min artikel rör sig på ett abstrakt plan som rör samhället kan jag dels inte rymma alla tänkbara analyser och heller inte nyansera så mycket som jag skulle önska.

Att som Selma Gamaleldin lyfta fram fegheten hos män som central gör att jag får många följdfrågor. När i historien var män fega och på vilket sätt? Att män är fega idag - om det är så - betyder det att män var lika fega i förgången tid? Här finns många följdfrågor som jag också försökte få Selma Gamaleldin att besvara men utan att hon kom med förtydliganden.

Sedan var analysen inriktad på Adam och Eva i Edens lustgård. Adam i Edens lustgård skyllde ifrån sig - men betyder det att vår situation idag är samma som Adams och Evas? Har män tagit en frukt från kvinnorna och ätit den och sedan skylt ifrån sig på kvinnor även i svensk närtidshistoria? Detta må vara retoriska frågor, men bara för att synden kom in i världen genom Adam betyder det inte att all synd som kommer senare kopierar Adams synd - eller att all synd liknar Adams synd. Den som har läst Bibeln vet att synderna är många och olika. 

Jag tror snarare att vi borde skärskåda de förbannelser som människan fick efter sin tillvaro i Edens lustgård. Men det kan jag skriva mer om en annan gång.

Jag har sedan unga år själv hållit mod som en dygd - egentligen i mitt författarskap men det är också en bredare egenskap än så. Jag anser alltså att mod är en viktig dygd hos den enskilde - men jag undrar om mod ensamt kan stå emot större samhällsförändringar. Detta gör inte att mod blir mindre viktigt. Modet kan hindra skador och särskilt om det finns många modiga i ett samhälle. Mod är alltså en dygd och den behöver vi mer av. Ibland kallas det även civilkurage och det inger nästan alltid respekt och glöd i ett samhälle när människor har ryggrad. Man kan jämföra med hur svensk media rapporterar om Ryssland: nästan alltid är det ett fokus på modiga människor, modiga organisationer, som vågar protestera mot invasionskriget i Ukraina. I övrigt beskrivs Ryssland som ett räddhågset land där befolkningen inte lägger sig i maktens angelägenheter.

Men det krävs en större analys än att enbart tala om feghet och mod. Man kan jämföra med disciplin eller läsförståelse (två andra goda egenskaper), dessa kan man ha mycket av och ändå duka under för distraktionsmoment. Och på ett samhällsplan dukar de flesta under för starka makter som exempelvis big-techbolagen tillhandahåller. Man kan då skriva inlägg om disciplin - eller så skriver man om den större frågan som är samhällets förändringar. Det finns makter som kan få även de starka att vika sig och då är det viktigt att skriva om dessa.

Selma Gamaleldin skrev en kommentar som belyser vad hon menar saknas - och hon förklarar också hur hon rättfärdigar sitt vantolkande av min argumentering, som om vantolkningar blir bättre för att man använder Bibeln:

"Jag står gärna som Deborah och knuffar på i bön och mildhet, utom synhåll, för att få ut de fega kristna männen i strid. Men när jag ser en kristen man (i ett samhälle med i princip nästan bara kristna fega män) som offentligt lägger skulden på kvinnor, då är det hårda tag tillbaka som gäller."

Mitt svar:

Problemet är bara att min artikel aldrig skuldbelade - och på intet sätt enbart kvinnor.

Talade jag överhuvudtaget om en tydligt avgränsad skuld i min artikel? Skuld är inte samma sak som att resonera kring orsaker, vilket var vad jag försökte göra - och det finns en tid och en plats för båda. 

Detta med att våga erkänna sin feghet är en paradoxal sak som människor och män borde göra - men kanske inte offentligt ... 

Det är faktiskt lite märkligt att uppmanas att offentligt (i en debattartikel) bekänna en grupps synder, dvs. alla de fega männens. Synden, innefattande fegheten, är ju personlig. Alla begår inte samma synder i samhället - alltså i borgerlig bemärkelse. Alla är inte lika giriga (även om ingen är felfri). En hälare kan t.ex. inte vara ansvarig för alla brott av häleri utan endast för sin egen och det är den synden (det brottet) han behöver bekänna - i första hand inför Gud. Om jag bekänner en grupps synder skuldbelägger jag ju samtidigt den gruppen - är det rättvist? Annars skulle det vara min egen feghet jag skulle erkänna, vilket förutsätter att jag skulle ha en skuld till det historiska problemet med mäns feghet - en absurd tanke! Hur kan en människa i nutiden erkänna att man har skuld till en historisk utveckling?

Det fanns en feg man i Bibeln som var profet. Jag tänker på Jona. Han var feg och flydde till en början sin kallelse. Men när han väl gjorde sitt uppdrag inför Gud, efter tre dagar i valfiskens buk, så inte började väl han med ett långt beklagande inlägg offentligt om hur feg han tidigare hade varit? Vore det inte egocentriskt? Snarare skrider man väl till verket och predikar för dem som man har att predika för. Man gör sin plikt inför Gud. Jona var ingen perfekt människa, ingen perfekt profet heller, men han blev ändå använd och tvingades vara modig. 

Tvingades, det är mer intressant än det till en början verkar - och jag tangerade saken i min artikel, nödtidernas krav på stärkta roller och ansvarstagande.

När Selma Gamaleldin efterfrågar offentlig bekännelse av feghet så gör hon sig till domare eller lagstiftare över andra - utan att ha någon auktoritet till det. Hon pekar inte ens på "ormen" i paradiset utan på de fega männen, som om situationen idag gick att jämföra med när Adam och Eva drog in synd i skapelsen enligt Genesis.

Jag får intrycket av att Selma Gamaleldin vill predika något slags lagiskhet där fega män inför populasen ska späka sig själva. För vems blick undrar man? Ska de fega männen inför kyrkorna bekänna att de har varit fega? Skulle kyrkorna begripa en sådan bekännelse? Vad tjänar offentlig avbön till när skulden är så oklar?

Kanske missförstår jag - men så fick jag aldrig några klarlägganden till frågorna jag ställde till Selma.

I skitstormens öga (1)

Många människor tycks gå omkring i hela sina liv utan att förstå något om samhällsproblemen som omger dem, och de lägger mycket möda på att smutskasta folk som vill gå till botten med problemen. Ett sådant slöseri på dyrbar livstid, nyfikenhet och intellektuell förmåga!

Det värsta med debatter är följaktligen att de sällan blir sakliga. Det vill säga: man skriver en artikel om ett ämne som verkligen är viktigt, någon plockar ut ett citat och bemöter det isolerat istället för att se en debattartikel som en sammanhållen helhet, en kedja av argument - och så missar demos hela tillfället att faktiskt utforska ett ämne. Lära sig något. Istället utforskar man det låga, hat, vantolkningar, skitstormens alla detaljer - ja, välkommen till Internet!

Jag riskerade en hel del när jag skrev min debattartikel. Det vet jag. Likaså vet jag sedan gammalt hur infantilt det svenska debattklimatet är. Sverige är känt som intellektuellt efterblivet. Så har också många av de kommentarer som jag läst på min artikel handlat om “person” snarare än “sak” - som om folk på internet vet något om personen ... Men de vet ofta ingenting om varken personen eller saken.

Det är inte svårt att vara kontroversiell i Sverige. Det är bra om provokationer leder till eftertanke. Men det kanske är som en kompis till mig sa: "Internet är gjort för att folk ska missförstå". Folk deltar inte i debatter för att förstå sin omvärld utan för att visa upp sig, positionera sig och skapa sin identitet. 

De flesta som kommenterade min artikel greppade inte hela argumenteringen utan bara små delar av den - som de blev upprörda över. Eller skrattade åt. De som faktiskt har förstått artikeln känner igen sig och tycker inte det är något lustigt alls som har skildrats.

Ett annat modus hos vissa kommentatorer är att missförstå genren - vad en debattartikel är. De tror att den ska vara heltäckande, som att jag i en artikel har till uppgift att lista alla mindre skäl till varför det föds få barn i den rika delen av världen. Ett annat missförstånd av genren är att förutsätta att skribenten har en lösning på problemet som beskrivs. Ytterligare andra tycks tro att när man i en artikel ställer retoriska frågor, så är det ett påstående - som att man förespråkar det man ställer en fråga om.

Vissa blir så provocerade av själva ämnets natur att de slirar av vägen, ger sig in i sidodiskussioner - perifera frågor om huruvida diskussionen om nativitet är en stor samhällsdebatt eller inte - kanske för att ämnet är för obehagligt, eller för att de inte är insatta i en problematik. Dessa vägkantrare börjar ibland tala psykologi - "mäns dåliga självkänsla" - istället för att gå till botten med strukturproblemet eller det idéhistoriska sammanhanget där samhällsproblemet har uppstått. De tror att de kommer med väsentligheter, samtidigt som de hindrar andra från att få en klar blick på problemet.

En intressant sak är att se hur fariséer existerar även i vår tid. Folk som tror att det är ett tecken på svaghet att rätta till sina egna ordval, och som tror att deras egen (påstådda) felfrihet ger dem en merit - som om det vore en brist att rätta till egna felaktiga ordval när det tvärtom är en merit att klara av att upptäcka sådant. Fariséer brukar ha det draget att de letar efter något att anklaga andra för - och deras hjärtan är tyvärr ofta hårda och oresonliga. De ser inte den omtalade bjälken i sitt eget öga.

Kort sagt: väldigt få har diskuterat det faktiska resonemanget som jag förde i min debattartikel - vilket bådar illa för samhällets framtid när så få klarar av att seriöst diskutera sina egna ödesfrågor. Mitt bidrag var bara ett av många - och min önskan var att problemet hamnade i fokus.

Bland alla dikeskörningar var det dock en fråga jag fick som var lite intressant, eftersom den faktiskt riktar in sig på det filosofiska eller andliga som löper som en underström i min debattartikel:

"Du skriver: 'I denna nya avhållsamhet hamnar män i utanförskap där de inte har något annat hopp än att en omvändelse sker hos kvinnokollektivet – alltså en uppgörelse med kvinnornas i sin tur dyrt vunna friheter – och frågan är hur sannolikt det är?' 

Vad exakt är det du anser att kvinnokollektivet bör omvända sig ifrån och till vad? Har det att göra med vilka män som kvinnor anser attraktiva att göra eller har det att göra med att kvinnor är verksamma och tar ansvar i olika delar av samhället eller har det att göra med de möjligheter kvinnor idag har att undslippa dåliga män eller något annat? På vilket sätt anser du att kvinnor bör ändra på sig?"

Här är mitt svar: 

När jag skriver om omvändelse i min artikel betyder det inte att jag kan "förespråka" det - som i att jag tror att det kan ske inom ramen för samhällets och människors normala sätt att fungera - men mer om detta senare.

Vidare när jag skriver om en "omvändelse hos kvinnor" som kollektiv menar jag inte att det endast är kvinnor som behöver det - problemet jag skriver om är ett dynamiskt problem där så att säga två parter deltar, samt även strukturer och rent av en osynlig idé- och andevärld. 

Vad är då en omvändelse? För mig betyder det en transformation. En varelse är någonting och blir i omvändelsen en annan natur, ett helt annat väsen. Detta är ingenting som någon kan argumentera fram, det sker av skäl som är mirakulösa; men det kan på det yttre te sig som att man erfar en stark ånger över att man har levt fel - levt inuti ett kompakt mörker. Om detta inträffade - om människor, såväl kvinnor som män, förvandlades - så skulle snart en lösning visa sig per automatik. Då behövs inga argumenteringar, gissar jag, utan den som är omvänd kommer förstå - nå insikt.

Profeten Jona skulle varna folket i Nineve för deras anstående undergång. Folket hade en klok ledare och hela folket vände sig i säck och aska. Där skildras ingen debatt om hur de skulle leva - omvändelsen gav en klar blick på problemet.

En omvändelse är alltså ingenting som jag "kan förespråka" - även om jag kan be och önska att det sker. Jag tror alltså inte på en lösning av problemet inom den nuvarande världsordningen - som vissa kanske kallar kapitalistisk, andra ger den andra namn så som Mammons rike. 

Att som jag gjorde också, att kalla det "uppgörelse" i min debattartikel, låter för profant och jag ångrar att jag använde det ordet. Ingen människa kan själv omvända sig och bli en annan natur - det sker med en, eller så motstår man förvandlingen. Och det som följer på en omvändelse är ingenting som går att "förespråka". Detta är viktigt att förstå och därför går det inte att tala om lösningar, eftersom det inte finns lösningar "hitom omvändelsen". 

Detta kanske säger något om hur djupt mörkret är som omger oss i vår samtid?

Författarens uppgift är att säga sanningen

Författarens uppgift är att säga sanningen. Att söka sanningen seriöst - för att finna den, inte för sökandes egen skull. Detta slags allvar är nödvändigt och ingen som ljuger kan vara allvarlig.

Växla Ringar Med Mörkret

Svensk poesi har jag inte några höga förväntningar på. Den är en död och materialistisk värld för mig. Jag lyssnar hellre till poeternas tankar än till deras poesi, eftersom tankeinnehållet ibland kan ha en klarhet som kan väcka mitt rent intellektuella intresse - och det är ju trots allt något värt när poesin själv är död. Men när det gäller Bruno K. har jag tvärtom höga förväntningar. Han knyter an till en romantisk poesitradition och landskapen han målar bär inte sällan gotiska drag eller surrealistiska. 

Infrias då de höga förväntningarna med den nya diktsamlingen "Växla ringar med mörkret"? Dessvärre inte. Detta är det svagaste som jag har läst av den senare Öijer. Min känsla vid läsningen är att det aldrig lyfter. Hur kan då den känslan förklaras? Jag tycker att poesin lite för ofta liknar tankar eller tankefragment, vilket inte behöver vara dåligt - ens som poesi - men bilderna blixtrar inte lika ofta lika tydligt i nattens mörker som de brukar göra hos Bruno K. - så som omslagets skrivmaskin ser ut att göra. Ibland känns dikterna mer som utkast till noveller än dikter - vilket är en spännande idé. Ibland är dikterna tyvärr bara stumma. Andra gånger finner jag ord eller rader som jag vill stryka för att göra en dikt starkare. Oavsett om min idé är god eller dålig är sådana tankar ovanliga när jag läser Bruno K. Det är som om skrivarlustan har varit för stor den här gången, om den nu kan vara det.

Jag hoppas ändå inte att vi måste vänta tio år på någonting nytt från Bruno K. Han är fortfarande bättre än de flesta nu levande poeterna i detta asfalterade avlånga land, och med en lägstanivå som överskuggar många av hans kollegor. Och visst finns det dikter även här som är eggande. Framförallt i avsnitt tio (X) glimmar det till mer än vanligt. Och även några dikter precis i slutet lyfter. Jag tror definitivt att jag kommer läsa samlingen igen - för jag tvivlar inte på att dikterna kan växa.

Bruno K. är en poet som har fått tillstånd att avvika. Han är hyllad - inte på grund av - utan trots sin romantiska läggning. Han har ett alibi för att avvika. Han är regeln som befäster grundsanningen - nämligen att svensk poesi är död.

Empaten

Lyssna på en ny kortberättelse på min kanal.