Gemenskap - det är precis det som ironiskt nog saknas i samhället.
Det saknas också mål. Det finns inga samhällsprojekt kvar. Inget hopp om en bättre framtid (förutom möjligen för de rika). Tekniken står för de enda löftena numera - åtminstone i den sekulära världen. Internet är för många idag en flykt undan denna grymma sociala verklighet.
Men tyvärr är verklighetsflykten till internet värre på flera sätt. Att finna mänsklig värme, gemenskap och omtanke på internet är omöjligt. Dömt på förhand.
Det som händer på internet är att allt mänskligt reduceras, och det som finns kvar minskar i värde. Exemplen är många. Folk fönstershoppar i varandras liv. Vid kontakt ser man ingen mimik hos den andre. Inget tonfall hörs. Människor blir profiler. Det de gör ter sig många gånger obegripligt, äcklande och "bara allt för mänskligt". Stereotypt.
De har med andra ord blivit reducerade. Och då är de ytterst enerverande eftersom de ju inte ger något "mänskligt" tillbaka. Man hyser till slut ingen sympati med dem.
Vissa påstår sig finna gemenskap i åsiktsgemenskaper online. Men det tror jag är en förvillelse. Verklig gemenskap, verkliga samhällen, fungerar inte på det sättet att man väljer sitt umgänge. Samhällen bygger visserligen på moral, och även åsikter har sin plats, men de bygger också på påtagliga olikheter. Du kan inte välja bort dem du inte förstår. Du tvingas inse deras värde, kanske efter lång tid.
Så resonerar dock inte gemene man idag som bara kan umgås med likasinnade.
Innan jag hade Facebook var det en kompis till mig som försökte övertyga mig om att gå med på den sajten. Där hade man alla sina kompisar samlade, sa han. Man kunde hålla kontakt med dem på ett enda ställe. Det blev enklare. Man behövde inte spara på adresser och telefonnummer.
Sedan märkte åtminstone jag att löftet om enkla, smidiga relationer till slut gjorde att man inte behövde hålla kontakt med sina vänner överhuvudtaget. Det blev överflödigt. Man såg ju vad folk höll på med på Facebook. Varför då ringa? Och detta gick båda vägar; man fick en förenklad relation.
Den sociala relationen blev urvattnad - och reducerad.
Och så är det med tekniken. Den reducerar livets beståndsdelar. Innehållet i livet urvattnas. Den lovar smidighet och bekvämlighet (titta på valfri reklamfilm ...) och människan målar in sig i ett hörn.
Den som tillbringar mycket tid på internet blir urholkad och berövas gemenskap. De blir passiva eftersom de inte tillför någon verklig nytta till samhället. De skapar inget. De tillför inget. De engagerar sig inte i samhället. Endast i verklighetsflykten. Eländet blir sju resor värre eftersom människor på internet heller inte lär sig att betrakta varandra som människor utan som något slags abstraktioner. Det är ingen lönt att ens drömma om sympati eller gemenskap. För du är reducerad. Kanske till ett skratt. Kanske till en åsikt. Kanske till en suck.
Teknikens framtidsvision är bekvämlighet - ett bekvämare (bättre) liv. Men tekniken berövar människan på essentiella förmågor och gör henne själsligen fattigare. En fara som jag ser med teknikutvecklingen är att den skapande fantasin förtvinar - i alla fall hos användare. Fantasin trivs i ett tråkigt, händelsefattigt liv och det är ett sådant liv som bland annat sociala medier vill motverka. Musklerna förtvinar i mer än en bemärkelse. Medmänskligheten minskar och människan blir abstraktare. Overkligare.
Jag är inte teknikfientlig. Men tekniken är människofientlig.
![]() |
Läs gärna mer här |