"Fallet Elsa" och magkänslans makthavare

Jag medverkar i Kvartal med en artikel om socialtjänsten. Frågan jag ställer i min artikel är: Kan socialtjänsten ha fel?

Frågan är inte så satirisk som den först verkar, eftersom socialtjänstens kunskapsproduktion skiljer sig markant från andra myndigheters. Å ena sidan är detta en kunskapsfilosofisk fråga, där socialtjänsten har sin egen sanningsproduktion som inte följer samma regler som vi normalt har rätt att kräva av myndigheter.

Men den mer intressanta frågan är vad som sker med ett välfärdssamhälle när det fortfarande kallar sig för det, men inte fullföljer sina egna plikter. Om skolan sviker och rent av blir en skadlig miljö för barn, eller om placeringar som ska gynna barn istället skadar barn, vad faller då socialtjänsten tillbaka på? Vilket narrativ tar den till? 

Och vad gör de människor som är föremål för en sådan nyckfull välfärdsstat?

Fallet "Elsa" visar att sveket från välfärdssamhället skapar stridbara föräldrar, som blir envisa - och lätt misstänkliggjorda - när de ifrågasätter ett system som står på svajig grund och vacklar betänkligt.

Men oavsett funktionsduglighet måste socialtjänsten arbeta - den är ju lagstadgad och lagstyrd - även om den har dåliga möjligheter att fatta välgrundade beslut i svåra fall.

Jag citerar från min ursprungliga artikel där följande rader fanns med:

"Lägg på (...) kunskapsproblemet riskerna med en felaktig bedömning, så inser man lätt varför en myndighet som socialtjänsten hellre gör något och gör fel, än gör ingenting och gör fel. Konsekvenserna kan vara livsfara för barnet om man ingenting gör; konsekvenserna är mera timliga och reparerbara om man gör något allt för ingripande."

Min bok En ung socialarbetares anteckningar är måsteläsning för er som uppskattade min artikel.