*
Den klara, enkla och sammanhållna prosan ger ordning åt det som är splittrat, vagt och rikt i sin dunkelhet.
Det vill man råda bot på med radbrytningar; isoleringen av fraser och ord.
Men det får man på fingrarna för av handböckerna som eftersträvar och vill skapa just den ordning som kastar ljus över det splittrade, för prosa är ordning, sammanhållning och kontroll.
Och där står man som författare och vet inte riktigt vad man ska vara lojal mot. Ordningen eller verkligheten själv?
*
Överhuvudtaget detta med brytningar (urval), som markerar eftersmaken till allt man hittills läst. Detta “slutligen som inte finns” är ju litteraturens falskhet och uppenbarelse.
 |
| Foto: Jeremiah Karlsson |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar