Självrannsakan som går för långt. Just så ska det vara!
Men så ångrar man sig, några år senare, och tycker att man gick för långt i det hela.
Men så är det - det står kvar.
Man vandrar vidare och blickar mot sin ungdom och tänker: "Tur att det var då, och att nu är nu."
Så går åren och varje tidsålder rymmer sin temperatur, sitt temperament, som det gäller att göra det bästa av; och det prövas och omprövas, idisslas och sväljs, man är aldrig riktigt nöjd men heller aldrig missnöjd.
Jag säger inte vilken roman jag tänker på, för jag vill inte tala illa om mina litterära avkommor i onödan och ge dem en skugga som de kanske inte förtjänar, men det var ett verk som jag la ner mitt allt i och det kan man göra i olika grader, det inser man också i efterhand.
Just i excesserna märker jag att en särskilt sorts frihet finns - en litterär njutning - som inte uppskattas av varken läsare eller förlag. Ändå: man fortsätter, och då förvandlas man till slut, formas av de bistra vindarna till någonting knotigare och starkare och mera oigenkännligt. Den goda smaken är tidsbunden, har kort datum, och när man inte får tillhöra tiden börjar man till slut att tillhöra evigheten istället, som genast ter sig vänligare och mera förlåtande än den oförsonliga samtiden. Så hamnar man utanför tiden redan i unga år, som en seglare på ett oändligt hav utan markörer och utan förmåga att läsa karta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar