*
Aldrig så många betänkligheter i fråga om stilen, ordvalen, tonen, utgör inget skydd mot att skriva en skitroman.
Bättre att skriva en skitroman än ingen alls. Fem dåliga romaner som följs av en bra är trots allt en bedrift. Jämför med en elitidrottare; alla misslyckade lopp och misslyckade hopp som medaljen i bokhyllan överskyler.
Men när det gäller litteratur ska vi bara låtsas om det formidabla verket.
*
Moderationens spöke. Den goda smaken. Formens krav. Som en ortodoxi mot det otämjda. Ständigt denna kluvenhet gentemot allt detta. Excessens undantag. Att låta läsaren få möta det andra, det som inte spelar med, men också känslan av att detta inte är vad läsare förväntar sig.
*
Som egenutgivare kan man inte röra sig graciöst.
Man står stadigt i leran.
*
Behovet att döma ut låtsasförfattarna som bidrar till att titeln “författare” devalveras tycks öka. Ungefär som när frikyrkorna uppstod: helt plötsligt känner folkhopen att Gud talar till dem. Svärmeriet tilltar.
 |
| "Antecknat om skrivandet" är ett projekt jag ägnat mig åt offline under många år. Strängt taget har det inte varit ett "projekt" under de flesta av dessa år. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar