*
Jag försöker fånga en vag förnimmelse.
Det är mitt intryck att när Sverige segregeras kulturellt blir journalisterna måna om entydighet - som om det de innerst inne sysslar med är ett psykologiskt försvar av sina trogna följare (prenumerantklubben).
Det är som om sanningen aldrig står utanför ett narrativ - nej, inte som om ... det är just det som är fallet sedan den lingvistiska vändningen och sedan decennier av postmodernistisk dogma - som i sin tur bara speglar en tidsanda som redan då fanns.
Att låta olika åsikter brytas och respektera olikheter i övertygelse verkar, paradoxalt nog, fungera allt sämre i takt med övertygelsen om att olikheter berikar. Jmf med Stina Oscarsson och Malin Ekman vars olika etos lett till kollisioner med det jag beskriver.
*
Att tro fastän det är absurt ... att tro på detta omöjliga: att stå utanför.
Periferin - den ständigt återkommande.
Att det är ont mot ont i världen.
*
Om man vill ha gemenskap, och åsikt - men inte med ett bestämt narrativ utan med sanning eller sanningen - då kan man inte bli hörd.
Jmf Foucault.
*
I den individuella svensktalande själen bor det en svår skräck för social stigmatisering. Det anses farligt att sticka ut och göra oväntade val eftersom man kan bli ensam.
Jantelagen är lite rörande och fin - men också farlig eftersom den inbegriper så många människor, och om det råder konsensus kring en farlig eller skadlig norm.
Antagligen kan detta förklara vår ovilja att lyssna till profeter - eftersom de inte representerar det invanda utan snarare en högre sanning. Dessa hanteras som utstötta, de tillhör ut-gruppen som det anses legitimt att mobba. Om det finns en instinkt i vårt folk så är det att identifiera dessa avvikare.
Lyssna bara på alla invandrare som vittnar om hur svårt det är att lära känna svenskar.
 |
| Medan min roman ligger på neonatal ... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar