*
I en tid när romaner spelar en allt mindre roll gäller det att skriva dem extra bra. Att ge sitt allt för ett insnöat men meningsfullt projekt är det enda som återstår.
I ännu högre grad gäller det för poesin som är en subkultur. Lösningen: instegspoesi.
Om ingen bryr sig om att urskilja hifi gäller det att musikskaparna fortsätter bry sig. Liksom för journalisterna i en tid då "känslor är fakta", de måste hålla kvar vid journalistiska kärnvärden (trots att deras förtroende nog är förbrukat). Framsteg i teknologi innebär inte framsteg i mänskliga förmågor - snarare baksteg.
När människor badar i information svälter de efter mening och sammanhang.
När maskinerna gör människans arbete förtvinar människan inifrån.
*
Man kan inte leva utan självförtroende. Men som min nya roman visar är det inte alltid bra att ha självförtroende. Man kan tvingas till att utveckla ett självförtroende som leder till elände.
Lite som med instängda känslor: inte alla människor kan ha ett naturligt umgänge med sina känslor. Resultatet: man tappar förmågan att lyssna.
*
Rätten att skriva dåligt ... krångligt. Får inte överdrivas.
När AI kan skriva lättlästa texter med flyt gäller det att bevara det personliga uttryckssättet. Det kommer vara på allas läppar och alla kommer söka det.
Det rappa sättet att skriva: ofta ser jag inte skillnad på kulturskribenter i själva texten.
Estetiken utvecklas till estetikens undergång. Vi kräver det slätstrukna så till den grad att vi utplånar särarten - och blir ersatta.
*
De som vill rädda Sverige ... inte ens de förstår vikten av kultur - läsning.
De tror de kan gå runt poesin, och gå pang på rödbetan. En snabb lösning så är Sverige återställt. Så dumt och enfaldigt! Det om något visar verkligen hur illa det är ställt!
Rötan också hos de som tror de ska rädda landet - och svensk kultur.
Överallt denna själsförintande materialsm! Den har lett oss hit men den kan inte leda oss härifrån. Det går inte att bekämpa eld med eld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar