Antecknat om skrivandet - 43

 

*

Vi dränks i ord. Men vi doppas inte ofta i sanningens ord.

När jag skriver märker jag en stor skillnad mellan ordmassor och ord som läker.

Som detta: jag skriver om något jag varit med om, och plötsligt drabbas jag av hur enkelt det går att beskriva; det som jag tidigare trodde var så komplicerat att det kräver fyra sidor kan rymmas i ett enda stycke.

Här ligger en hemlig, svårupptäckt njutning, som föraktas av bespottare som inte tror på att enkelhet och djup går att förena.

I de enklaste fraserna, i de små regelbundna skämten, gömmer sig ibland de stora sanningarna om människan och livet. Vissa har inte öra för det bara, inte ögat att se. Detta ska inte förväxlas med verklig trivialitet, som utan tvekan också finns. Här visar sig en konstnärs briljans - i den mån den finns - om han eller hon har öra för denna dimension av mänsklig samvaro.

Komplext språk är inte bättre utom möjligen i teknisk bemärkelse. Men att förväxla teknisk färdighet med konstnärlighet och estetik är ett tecken på tondövhet.

Överflödet måste hämmas - och stämmas.

*

Det finns inget verkligt värde i att vara en stor författare eller att ha många följare.

Däremot finns ett värde i att bevara sin själ.

*

Det mesta av värde överräcks oss tidigt i livet, men vi handskas oförsiktigt med det. Vi förstår inte vad det är. Och så går vi genom livet i en illusion, om normalitet, trivialitet och vardaglighet.

Recension

Min novellsamling En ung socialarbetares anteckningar fick en recension i senaste Växjöbladet/Kronobergaren. Stora delar av recensionen recenserar i och för sig välfärdsstaten, men det är bra för kontexten.

Ett citat ur recensionen:

"Det svenska samhället befinner sig tvärtom i dag i en djup krissituation (...). Boken är en brandfackla och en modig och personligt skriven uppmaning."

På liv och död - bland ännu levande

I helgen har en bok släppts som uppmärksammar mer än hundra författare med ursprung i Kronoberg, det vill säga Smålands inland runt Växjötrakten. Som ett särskilt exempel, på levande författare där skrivandet är på liv och död, lyfts den här bloggens upphovsperson fram.

Jag har aldrig riktigt förstått uttrycket att göra saker "på liv och död", men det borde vara på liv och död om man inte kan leva utan det.

Boken heter Berättandets kraft - 300 år av skrivande i Kronoberg. Läs mer här.

Roliga nyheter

Mina äldre ljudböcker ligger på streamingplattformarna Storytel och Bookbeat. Sedan dessa publicerades, under ett antal intensiva år, har det varit tyst och inte kommit några fler riktiga ljudböcker av mig. Tråkigt, har jag tyckt, eftersom jag skrivit mycket även efter detta, och de som gillar att lyssna på mina verk inte har kunnat ta del av dem på ett vettigt sätt. 

Nu kan jag äntligen meddela att några av mina nyare noveller släpps på Spotify, som även har blivit en ljudboksplattform.

Först ut är Babusjkan - en sann berättelse från krigets Ukraina som jag skrev redan 2017. Det är en av mina mest gripande tragiska men samtidigt roliga kortnoveller, om jag får tala i egen sak. Fotot på omslaget har jag själv tagit under en av mina resor till Kiev.

Även Institutet har släppts - en allegori som var och en säkert kommer tolka på sitt eget sätt men endast få har tolkningsnyckeln till.

Antecknat om skrivandet - 42

Självrannsakan som går för långt. Just så ska det vara! 

Men så ångrar man sig, några år senare, och tycker att man gick för långt i det hela.

Men så är det - det står kvar. 

Man vandrar vidare och blickar mot sin ungdom och tänker: "Tur att det var då, och att nu är nu."

Så går åren och varje tidsålder rymmer sin temperatur, sitt temperament, som det gäller att göra det bästa av; och det prövas och omprövas, idisslas och sväljs, man är aldrig riktigt nöjd men heller aldrig missnöjd.

Jag säger inte vilken roman jag tänker på, för jag vill inte tala illa om mina litterära avkommor i onödan och ge dem en skugga som de kanske inte förtjänar, men det var ett verk som jag la ner mitt allt i och det kan man göra i olika grader, det inser man också i efterhand.

Just i excesserna märker jag att en särskilt sorts frihet finns - en litterär njutning - som inte uppskattas av varken läsare eller förlag. Ändå: man fortsätter, och då förvandlas man till slut, formas av de bistra vindarna till någonting knotigare och starkare och mera oigenkännligt. Den goda smaken är tidsbunden, har kort datum, och när man inte får tillhöra tiden börjar man till slut att tillhöra evigheten istället, som genast ter sig vänligare och mera förlåtande än den oförsonliga samtiden. Så hamnar man utanför tiden redan i unga år, som en seglare på ett oändligt hav utan markörer och utan förmåga att läsa karta.

Socialtjänsten i skönlitteraturen

Först i Sverige med att skildra socialtjänsten inifrån var Aino Trosell, i slutet av 70-talet, med boken Socialsvängen. Nästa författare, som skrev den första deckaren med socialtjänsten i fokus, var jag. Därför är det extra roligt att Aino Trosell läste min En ung socialarbetares anteckningar och berömde den. Sedan läste hon min debutroman Tystnadens älskare, stjärnornas vän.

Dessa böcker skildrar något som saknas i svensk litteratur, därför har de också sin nisch och sin vassa spets. De har även hittat en plats på vissa sociala utbildningar i Sverige, både på folkhögskola och universitet, vilket är precis vad som behövs för studenter när de begravs i teoretisk litteratur. Jag talar utifrån egen erfarenhet; jag hade verkligen uppskattat att få möta socialrealistisk skönlitteratur när jag pluggade till ett yrke som då verkade mycket vagt.

Antecknat om skrivandet - 41

*

Ärlighet kan vara en andlig övning. Den är på många sätt helt oundgänglig både i livet i stort men också som skrivande människa med ambitionen att tala till människors hjärtan. Ärlighet - eller sanning - är en praktik som kräver vishet, urskiljning och mod. Vidare behövs kärlek (även om det ordet är så missbrukat och missförstått att det nästan är bäst att inte använda det).

Ärlighet har med själva existensberättigandet för litteraturen att göra. I alla fall den sortens böcker jag vill skapa. Utan sanning och utan uppriktighet blir det meningslöst att skriva, och publicera sig. 

Det går att märka graden av ärlighet hos sig själv även i triviala saker. Exempelvis i dagboksskrivande. Har man skrivit dagbok vet man att graden av avskildhet är en faktor för hur uppriktig man vågar vara. Skriver man en dagbok offentligt (vissa gör sådant på sociala medier) så kommer läsarna vara alldeles för närvarande och man förstör för sig själv, det intima blir "show" oavsett hur man vänder och rätar på sig.

Dagboken och bönen är något som sker inne på kammaren, i det avskilda, annars blir det omvandlat till något annat. Ibland till ett självbedrägeri.

Och: skriver man dagbok med baktanken att den ska publiceras inträffar samma sak. Skenet smyger sig in och falskheten tar lätt över.

Litteraturen är den kärleksfulla omsorgens form som bär fram ärligheten - även när litteraturen berättar helt påhittade saker.

*

En av de mest grundläggande andliga praktikerna för att bli en författare värd namnet är att inte ägna onödig kraft åt dagsländorna. Man måste ständigt hålla sig till det väsentliga. En viktig del av denna svåra askes är att lära sig skilja mellan yta och djup och sedan tillväxa i kärlek till djupet. När den läxan väl är lärd blir ytan inte lika överväldigande; man kan till och med ägna sig åt ytan på ett fördjupat sätt.

*

Läsare liksom bespottare måste man hålla på behörigt avstånd.

*

Om inte en sann konstnär kan vara lycklig, då kan ingen det … 

"Antecknat om skrivandet" är utdrag ur ett pågående,
lågintensivt projekt jag ägnat mig åt de senaste åren.