Om litteraturen har det svårt i vår samtid så är det ingenting mot hur det är för min litteratur.
Januari: jag skrev färdigt ett manus från förra året; jag återkommer till det. Jag hade sparkat i en bikupa föregående år, och fick nu tillfälle att skriva en slutreplik i tidningen Dagen - "i befolkningsfrågan". Föraktet mot mig stod på sin absoluta höjdpunkt, men också de mer resonliga, stilla och skärskådande rösterna visade med en klapp på axeln att jag berörde något centralt i vår kultur, och det är nu huvudsaken i sådana sammanhang; när insatta kan bekräfta en verklighetsbeskrivning. En sådan var en psykoterapeut som kontaktade mig, och dessa lyssnare vet ju vad människor plågas av själsligen.
Jag visste, och fasade för, att 2025 skulle bli ett intensivt och svårt år; att jag skulle ge ut mycket, och att böckerna skulle bli kontroversiella. Kanske inte min första bok, Pojken utan fe, även om där fanns sådant som, om folk läste poesi, skulle kunna framhållas som känsligt. Jag har inte mer att säga än att försynen har bistått mig, samt att det allmänna ointresset för poesi har bidragit med sitt skydd.
Jag gav därefter ut en spännande liten diktsamling som e-bok, Munken på Mosebacke, som jag blev ganska nöjd med. Det speciella med boken är att munken från förra årets roman, Puritanien, förekommer i boken. Det gör han eftersom jag träffade honom för första gången i verkliga livet under resan som boken handlar om. Det var ett mycket trevligt möte, som avslutades med en lång promenad från centrala Stockholm till Mosebacke. Våren var i antågande, och kvällen var ovanligt mild för att vara slutet av mars. Jag skrev även ett prosastycke under den resan som jag funderar över om det ska bakas samman med något som jag senare skrev.
I april släpptes En ung socialarbetares anteckningar, utan tvekan en av mina viktigaste böcker, och en av de mest ovanliga om man ser till svensk utgivning. Den fick goda omdömen, bland annat av författaren Aino Trosell; väldigt roligt eftersom hon skrivit Sveriges första roman om socialtjänsten på 70-talet (jag skrev den första thrillern om socialtjänsten ungefär fyrtio år senare). Delar av novellsamlingen ska tydligen användas som undervisningsmaterial på ett av Sveriges universitet; väldigt glädjande, för boken är inte tänkt att läsas av en ensam läsare på sin kammare, utan snarare i grupper av socialt engagerade och tänkande människor.
Romanen Lösningen på Palmemordet fick det att storma, men främst från icke-läsare; det är ett tragiskt samtidsfenomen att ha åsikter om sådant man inte har läst och inte är insatt i; folkdomstolar uppstår överallt numera, och det är i själva verket barbariet som har återuppstått - ironiskt nog när förmågan att läsa minskar. Detta bekräftar att läsning och eftertanke är centralt för en civilisations fortbestånd. Min roman skildrade en subkultur, och den var ganska "meta", vilket inte hindrar att den hade ett samhällskritiskt syfte. De som faktiskt tog sig tid att läsa romanen verkade uppfatta det så också, för de blev berörda, och det är vad som spelar roll för mig.
Under samma tid skrev jag även på flertalet artiklar där jag ville borra djupt - ibland ytligt - i olika tidstypiska fenomen som jag finner intressanta. Jag bidrog bland annat med tre artiklar i tidningen Fokus där jag aldrig skrivit tidigare.
Jag har med tiden förstått att ärlighet och sanning är något som man måste öva på - måste erövra - och att en del av denna övning kommer genom att man står utanför journalisternas skrå, precis som jag inte är en del av förlagsförfattarnas skrå. Kultur är odling, och jag odlar mina blommor i en dold, oansenlig trädgård.
Sommaren gick i ruinernas tecken; resorna gick nämligen mest till ruinrika landskap och kyrkor vilket nog avspeglade sig i mitt skrivande också. Sommaren innebar ett par olika påbörjade romanprojekt, varav ett lades ner och ett annat sattes på paus (det finns en skillnad mellan dessa två). Jag skrev även diktsamlingar, men jag har låtit dem ligga orörda på USB-stickan; det är nog tre, fyra diktsviter som inte får se dagens ljus. Vissa av dessa är skrivna utifrån ett givet koncept, oftast en resa någonstans; jag har med andra ord kvar min vana av reseskildringsdiktsamlingar, även om det har blivit lite för mycket skrivet inser jag; exempelvis blir två diktsamlingar om två olika Uppsalaresor för mycket.
Refuseringarna är också många, de får man på köpet med skrivandet - i alla fall på min nivå.
Så, dörrar har öppnats, och jag har gått in även genom de som är obekväma och mindre fina. Det är för mig en andlig övning; en del i att "gå i tro". Dörrar öppnades alltså, och någon stängdes ganska snabbt, även om det inte uttrycks så och aldrig kan beskrivas så definitivt. Sanningen är ändå att dörrar stängs.
Nåväl. Så kom då hösten.
Jag försökte i september skriva vidare på ett projekt som jag inledde tidigare under året, en barndomsskildring, men kom inte så mycket längre än till redigeringen av det hittills skrivna. Det var bra och stort, men drivet saknades hos mig att fortsätta.
Jag korrekturläste manuset från i vintras, det som jag nämnde först i det här blogginlägget, och förberedde mig på ytterligare en bokutgivning i år. Skulle jag orka ge ut en bok till? Jag var inte helt säker. Och det mest förargliga är ju att om jag inte orkar så är det ingen annan som gör jobbet, och boken kommer inte ut. Ingen kommer heller sakna boken, men så är det ju det där med plikten, talenten, och vådan, eller klådan, i att ha saker liggande.
Under hösten skrev jag mitt märkligaste och otäckaste manus hittills; en katabasis-historia som var bland det mest svårskrivna jag ägnat mig åt; bara inledningen har vållat mig enormt mycket möda redan. Det är berättelsen om en kvinnas oväntade nedstigande - eller snarare stup - ner i helvetet. Min bästa roman, en blivande klassiker, enligt en som läste en tidig version av manuset.
När det manuset var färdigt började jag skriva en meditativ biografisk historia som jag hoppas kan publiceras i framtiden. En stilla men lågande uppgörelse med samhället - och mig själv.
Mer lågintensivt skriver jag på andra saker som jag inte vet om de kommer bli färdiga.
Sist ska två saker nämnas: dels att jag börjat få ut några av mina noveller som ljudböcker igen, den här gången på Spotify. Det är väldigt roligt att den möjligheten äntligen öppnades, något jag sett fram emot i flera år; jag hoppas att jag ska ge ut nya noveller nästa år.
För det andra blev jag belönad med ett litteraturstipendium från Det fria ordets hus i Växjö. Väldigt glädjande!
Innan årets slut blev också en artikel jag skrivit antagen av Kvartal, men den publiceras inte förrän i januari.
***
Där är vi nu. Jag har manuskript så att jag skulle klara en utgivning minst tio år fram.
