Det är aldrig synd om en man

Handlingen i min nya roman är enkel.

Daniel är en man i medelåldern som plötsligt står vid sidan av samhället. Han bor ensam i en källarvåning under en växande barnfamilj. Medan avslagen på jobbsökningarna hopar sig tar en ny livsplan form - en skamlig som han döljer noggrant för omgivningen.

Det är en roman som kan sprida ljus, mänsklig värme och hopp i en tid där allt fler människor och samhällsklasser finner sig ersatta av kompetentare medarbetare - både mänskliga och icke-mänskliga. En bok som passar utmärkt att läsa tillsammans i en bokcirkel.

Det är aldrig synd om en man går att beställa här samt på Bokus och Adlibris.

Antecknat om skrivandet - 40

*

Först erövrar du ensamheten. 

Därefter kan det andra tillfalla dig - även om det då kommer räknas som en nullitet.

"Först erövrar du ensamheten", men det kan å andra sidan ta hela livet.

*

Någon beskrev korruptionen noggrant och ingående.

Jag tänkte: Så det råder korruption - och vem blir du i det korrupta?

Eller: står du utanför?

*

Det finns så mycket man kan låta bli att skriva. 

Då måste man å andra sidan leva med det också.

Hur lever man vidare när man inte längre behövs?

Om min nya roman står det att den handlar om att tillhöra "det mänskliga överflödet". 

Vad betyder det? 

I rika stater har vi ett överskott av materiella ting, men ett underskott av mening i livet. Att leva i överflöd och att vara överflödig är alltså två tillstånd som vårt samhällsskick har gett oss. Det innebär att rikedom går hand i hand med tomhet.

En annan aspekt - som möjligen tillhör framtiden - är att utvecklingen inom artificiell intelligens håller på att göra stora delar av arbetarklassen och medelklassen överflödiga. Många jobb kommer försvinna - medan människorna som gör jobben finns kvar. 

Hur lever man vidare när man inte längre behövs?

En annan aspekt av ordet är de så kallade "överflödiga" som redan finns i samhället. Att det existerar ett överflöd av människor - "de oanställningsbara" - är å ena sidan önskvärt för ekonomin (det håller lönerna nere). Å andra sidan skambeläggs de överflödiga av samma politiska krafter som behöver dem som mest. Detta kan te sig som ett hyckleri från makthavare som naturligtvis känner till spelreglerna. Det är som att klandra någon som faktiskt, passivt, gör något slags nytta.

Men, invänder någon, denna nytta är väl föga tröst för den enskilde? Det är väl själva essensen av ett meningslöst liv att vara reducerad till en nollpunkt i ett ekonomiskt system?

Vänta tills du har läst romanen! Huvudpersonen är nämligen en av dessa "överflödiga människor". Min fromma förhoppning är att hans liv kan inspirera någon.

"Det är aldrig synd om en man" finns att beställa till förmånligt pris här.

 

"Det är aldrig synd om en man" finns även på Adlibris.

Antecknat om skrivandet - 39

*

Med internet är allting satt ur spel - det gamla sättet att skapa sanning på, auktoritetstro, hövlighetskoder. Kort sagt: "På internet är vi alla nybyggare". 

Detta har också skadat litteraturen - förutom på det sättet att mångfalden har ökat samt mängden brus. Läsningen sägs ha ökat men då är det inte den litterära läsningen som avses. 

De gamla kulturinstitutionerna har svårt att hantera situationen och har blivit de konservativa. Vilken djup ironi.

Ändå har detta blivit min öken.

*

Vad brinner jag för? Läsning? Koncentration? Boksamtal? En mer spännande offentlighet? En djupare, hederligare offentlighet?

Sanning. Liv.

*

Jag undrar om människan i konsten - den verkliga konsten - kommer i kontakt med det gudomliga. Inte med Gud själv, men med det gudomliga. Det väcker blicken, det tänder ögonen, man känner av en dimension som vardagen tillsluter.

Friheten som litteraturen innebär - friheten i skapandet - är nog en närhet till det heligas dimension. Jag talar alltså som författare.

Jag har svårt att känna det gudomliga lika tydligt som läsare. Som författare blir jag såklart ibland hänförd av litteraturen, men det gudomliga känner jag tydligast genom vissa verk inom den klassiska musiken. Ibland på ett så egendomligt sätt att det har framkallat himmelska visioner. Men det tänker jag inte skriva mer om.

Mer om min kommande roman

Nu är det bestämt: i november släpps min nya roman - den åttonde i ordningen. Det är en intim och lite sorglig historia, men också filosofisk och socialrealistisk. 

Huvudpersonen är en medelålders man som har nått vägs ände i sitt liv. Han står på ruta ett. Han tvingas möta sin urholkade värdighet - sin platslöshet.

Kan man leva ett värdigt mänskligt liv som överflödig? 

Vad är ett människoliv värt när ingen längre behöver det?

Dessa frågor blir en allt viktigare framöver när stora delar av arbetarklassen och medelklassen raderas av artificiell intelligens. Nu handlar min roman visserligen inte om artificiell intelligens - men överflödighet är ett tema som kommer vara relevant länge.

I november släpps alltså romanen vars titel är hemlig än så länge.

Något av det roligaste med att vara färdig med böcker är att man kan öppna upp sig för nya tankar och idéer. Jag är klar med ett nytt manus (inte denna roman - ett annat) och då smyger tankarna sig vidare till nästa idé. Det är ett ständigt inre flöde. 

Man sänker ner fiskenätet - så är där fisk!

Antecknat om skrivandet - 38

 

*

Leva i kärlek ... skriva i kärlek?

- Att skriva om de föraktade utan förakt.

- Att vara sann. Inte beräknande.

- Att vara sann, det vill säga skoningslös, mot det som förminskar människan och får henne att förlora sin värdighet. (Källan till missförstånd och ibland förakt.)

*

Författaren lyfter sina händer mot sin skapare och frågar: "Herre, varför ska jag skriva det här?"

"Vem ger mig dessa märkliga visioner? Mitt kött eller du?"

*

Det som skiljer märg från ben.

Och i brist på det?

*

En författare sa: "En dag ska jag skriva min bästa bok. En dag ska jag skriva min viktigaste bok. En dag ska jag vara sann och uppriktig."

"När då?"

"Strax innan döden."

"Men där är du redan."

"Jaså? Men då gör jag det innan läsarna, äran och strålglansen överger mig."

Döden lämnade.

Antecknat om skrivandet - 37

 

*

Bevis. -Om man tänker sig att man inte letar bevis för en viss slutsats utan snarare förstår att varje ting är ett bevis för något - eller en personlig uppenbarelse - då kommer antagligen galenskap som ett brev på posten. En galenskap som, när den problematiseras, inte blir vettigare för det utan bara understryker ingruppers och utgruppers existens i varje tidsålder.

Ändå liknar en andlig människas liv en dårskap för oandliga människor. 

Vägen som för till livet är smal, och få är de som finner den. 

Den smala vägens barn förstår både den breda vägen och den smala vägen, medan den breda vägens barn förstår endast den breda vägen. Det är därför de sanna andliga är nödvändiga. Och det är därför de inte kan anpassas med mindre än att deras liv förlorar sin sälta.

*

Ad inferum. -Ondskan är svår att sätta ord på. Jag försöker genom mitt skrivande just nu förstå den ondska som ibland har omslutit mig på ett mycket konkret och materiellt sätt. 

Lika svårt som det är att övertyga blinda om deras blindhet är det att få godhet att lysa igenom hos dem som vandrar i det yttersta mörkret.

Ondskan verkar genom ett raffinerat osynliggörande, genom att ta till fånga sanningsvittnen och märka om etiketterna. Vad de sår är en skörd av hat - detta märks idag mer än någonsin.

Lögner betalas till dyrt pris: en undergångsdömd gemenskap.

Temat är gemenskap.

*

Det mytiska är min litterära hemvist.

Men där går inte att prestera lika mycket. Det klarar varken jag eller läsarna.

I ungefär en månad har jag skrivit ad inferos och nu måste slagget rensas bort.

Slagget är inte bara ord, det är också vissa sorters tonfall, vissa sorters fraser och vissa sorters antydningar som jag kanske snart glömmer bort. Somligt ska bevaras och somligt skäras bort och det är bara jag som kan göra det. 

(Eller? Gör jag en dygd av nödvändigheten när jag tänker så?)

Jag tuktar trädet så att det kan bära frukt.