För tio år sedan skrev jag mina manus på en offline-dator. Det är vad det låter som: en dator som saknar internetanslutning. Där kunde självförtroendet gro, inga distraktioner fanns; datorn stod i ett litet pentry som även bjöd på ett dovt mullrande som ökade koncentrationen. Var mullrandet kom ifrån minns jag inte; kanske ventilationen. Rummet saknade fönster.
Nyligen införskaffade jag en ny offline-dator som står på en lika fördelaktig plats som tidigare, i husets bibliotek. Jag trivs med att skriva där!
Mellanting fungerar inte, det måste finnas vattentäta skott mellan datorerna, och helst även mellan rummen. Jag slipper gärna sociala medier och nyheter överlag. Sådant drar nedåt; litteraturen lyfter mig uppåt.
Just idag har jag suttit vid min vanliga dator där det finns internet. Det går sämre med allt – förutom research och snabbheten att skicka artiklar till tidningar. Jag tvingas i söndertrasade flagor av tid engagera mig i små futiliteter och draman som liknar gyttjebrottning. Det mänskliga online – i den mån det finns kvar – har sjunkit till sin lägsta nivå. Det syns i kommentarsfält, klickbetesrubriker och ämnesvalen själva. Jag mår sämre än behövligt, känner mig stressad och mindre produktiv; mina idéer betyder mindre än vanligt för mig. Kort sagt: korken ur badkaret som kallas “mening i livet” är utdragen och töms på sitt heliga vatten.
Njuter jag av det? Nej! – eftersom jag minns någonting bättre.
Om jag får leva tills jag blir mycket gammal kommer min generation och jag att vara de sista som minns tiden före internet. Julen 2001 fick jag min första mobiltelefon, en Nokia 3310, men där fanns ju inget internet. Internet fanns på datorerna, och datorerna fanns i egna rum.
Snart går även jag tillbaka till mitt eget rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar