Antecknat om skrivandet - 34

 

*

Läser just nu en kristen roman av det poetiska slaget.

Där skildras en synd på ett (prosa-)lyriskt sätt och min omedelbara reaktion är ett slags tankemässig vämjelse: "Såhär ska man inte skriva!"

Det är en hyllad bok - hyllad av både sekulära och kristna kritiker. Språket är poetiskt, bitvis bra och jag förstår varför kritikerna tycker om vad de läser. Vardagsrealismen blir en till intet uppfordrande vardagsmystik.

Men nej, sådär ska man inte skriva om grova synder - och i detta fallet, om jag läser rätt, även grova svek mot medmänniskor. Det är som med poesi efter koncentrationslägren. Spelar ingen roll om det är djupt eller existentiellt; stil och innehåll krockar och skildringen blir förljugen.

Detta med anledning av de bredare tankarna på vad kristna romaner egentligen är ... 

(Kanske omöjliga).

Hur kan poesi överhuvudtaget likt vackra kläder dras över vedervärdiga handlingar?

Det poetiska språket liknar förnuftet så som Luther beskrev det. En prostituerad. Det poetiska språket är en prostituerad som kan låna sig åt vad som helst. 

Och det går inte att se det som lyckat.

Då krävs det helt enkelt ett annat språk ( - ett mera direkt, rått och enkelt?).

Jag tror mig ha träffat dessa andar även i verkligheten, och deras svek och sår blir så mycket farligare för dem själv och andra eftersom de klär det i andliga ord - ja, i övernaturlighet överhuvudtaget. Det andliga språket - då det pekar mot en vedervärdighet - förstärker vedervärdigheten. Det är som lovsången som Gud hatade att lyssna till i Gamla testamentet. Amos 5:23: "Ta bort dina sångers buller ifrån mig, jag vill inte höra ditt strängaspel."

Man gycklar så lätt bort sitt eget liv.

*

Subjektivitet är ärlighet och lögn i förening.

*

Nästan tjugo år efter den andliga tortyren kan det vara dags.

Men jag vet inte varifrån de fruktansvärda, groteska visionerna kommer den här gången.

Jag bara skriver. Tänker, bedömer, skriver.

Bara skriver.

Tänker inte längre - skriver.

Ligger räddningen i att sluta försvara Gud? Att gå från försvar till att lyssna.

Min huvudperson påminner om en inverterad Job.