Antecknat om skrivandet - 25

*

Varje gång jag läser mina egna ord i en dagbok om att jag "funderar på att sluta skriva" så vet jag att det är lögn från min sida. 

Jag har aldrig på allvar funderat på att sluta skriva. Det är bara det maktlösa förnuftet som försöker sticka upp sitt huvud på en plats där det inte hör hemma.

Att skriva och försöka bli utgiven är naturligtvis inte förnuftigt, det är ingenting man rimligen kan ge som råd till en ung människa (undantaget om man är kulturperson och har rätt kontakter).

*

Skrivandet kommer, om man fortsätter, att ge sin egen tillfredsställelse.

I begynnelsen skrev jag för ingen, för lärarinnan, och för byrålådan - det var glädje.

Det gäller att behålla den gamla glädjen - hitta tillbaka till den första förälskelsen - och vara trogen. Det finns inget förnuftigt skäl, snarare en mängd oförnuftiga, samt förnuftiga skäl att avstå.

Det vill alla förnuftiga att man gör också. 

Men blommans längtan är att fullfölja och uppfylla sin natur. Rosen vill skänka sin egen glädje åt gathörnet och klängväxten klättrar på lasarettsfasaden - förnuftslöst.

Just nu strövar jag bland minnen.

*

Det är verkligen ett otyg att lägga in förord och efterord i skönlitterära böcker! Jag får ibland lust att riva ur sidorna, särskilt när de blir mästrande mot läsaren eller än värre: mot författaren. Hela idén med ett förord är att sätta verket i kontext, men varför göra det i själva boken? Varför ska man läsa mellan bokpärmarna en kommenterande text som grötmyndigt spiller sidor på att det var andra tider, och att man då tänkte si eller så (underförstått: idag vet vi bättre).

Ska framtiden på samma sätt mästra oss samtida? Det vore förresten en intressantare essä att läsa av "förordsförfattarna". Framtidens förord om oss förordsförfattare. Sådant kräver fantasi.

Men ingen idag kan väl riktigt föreställa sig en framtid i egentlig mening.

Vilka insikter har vi gjort, som någon framtida kan dra annorlunda slutsatser om? Sådant, eller snarlikt, bejakas å ena sidan i några samtida ideologier, men är i grunden att tänka på tvärs mot framstegstanken.

*

Hur känner sig jorden när den stora rotfrukten formas i den? 

Som nu, när idéer formeras, tränger, vill bli berättelse. Flimrar som scener.

*

Den som värdesätter sitt liv på den här jorden har skäl att vara rädd. Den som har sitt hem någon annanstans kan förlora mer, och också utöva ett större mod.

Där din skatt är kommer också ditt hjärta att vara, och det hjärtat är fullt av talar munnen.

Den som värdesätter sitt liv på den här jorden kommer ha större hinder i vägen för sitt andliga liv och den andliga friheten kommer minska - vilket gör henne till en slav under människor. 

Någon måste hon ju tjäna.