Växla Ringar Med Mörkret

Svensk poesi har jag inte några höga förväntningar på. Den är en död och materialistisk värld för mig. Jag lyssnar hellre till poeternas tankar än deras poesi eftersom tankeinnehållet ibland kan ha en klarhet som kan väcka mitt intellektuella intresse - och det är ju trots allt något värt. 

Men när det gäller Bruno K. Öijer har jag höga förväntningar. Han knyter an till en romantisk poesitradition och landskapen han målar bär ofta gotiska och surrealistiska drag.

Infrias då de höga förväntningarna med den nya diktsamlingen "Växla ringar med mörkret"? Dessvärre inte. Detta är tyvärr det svagaste som jag har läst av den senare Öijer. Min känsla vid läsningen är att det aldrig riktigt lyfter. 

Hur kan den känslan förklaras? Jag tycker att poesin lite för ofta liknar tankar eller tankefragment, vilket inte behöver vara dåligt - ens som poesi - men bilderna blixtrar inte tydligt i nattens mörker som de brukar göra hos Bruno K. (så som omslagets skrivmaskin ser ut att göra). Ibland känns dikterna mer som utkast till noveller än dikter - vilket i och för sig är en spännande idé! Ibland är dikterna tyvärr bara stumma. Andra gånger finner jag ord eller rader som jag vill stryka för att göra en dikt starkare, vilket  är ovanligt när jag läser Bruno K. 

Jag hoppas ändå inte att vi måste vänta tio år på någonting nytt från Bruno K. Han är fortfarande bättre än de flesta levande poeterna i detta asfalterade, avlånga land, med en lägstanivå som överskuggar många av hans kollegor. Och visst finns det dikter även här som är eggande. Framförallt i avsnitt tio (X) glimmar det till mer än vanligt. Och även några dikter precis i slutet lyfter. Jag tror definitivt att jag kommer läsa samlingen igen - för jag tvivlar inte på att dikterna kan växa.

Bruno K. är en poet som har fått tillstånd att avvika. Han är hyllad, inte på grund av, utan trots sin romantiska läggning. Han har ett alibi för att avvika. Han är undantaget som befäster grundsanningen att svensk poesi är död.