*
Borde allt som kan stramas upp verkligen stramas upp? Kan man inte få unna sig att vara osammanhängande? Eller snarare: intuitiv?
Passa på medan du ännu inte har läsare!
Passa på medan du är ung ...
*
Ofrivillig komik, karaktärer med löjet över sig, fastän jag vill ge deras lidande en tyngd och en självständighet. Men det går ju inte alltid. Och då kommer missmodet.
Börjar tänka istället för skriva.
Komik. Ironi. Det är som surdeg; det genomsyrar till slut allt.
Ironi: en förstörare av litteratur.
Löjet är inte stoff för romaner, snarare noveller (oavslutade sådana!). Det går inte att fortsätta skriva sedan man hamnat i löjet, när karaktären man vill göra mänsklig bara framstår som löjeväckande. Hur går sådant till? Vad skiljer mänskliga liv och sysslor, som ibland är löjliga (tänk toalettbesök), från det som blir tungt och äger konsistens och värdighet? (I skildringen alltså ...).
Urval!
Gravallvaret är bättre än ironin. Ironin förstör något medan den allvarlige har kvar det bästa, nämligen upptäckten av det milda och roliga i tillvaron.
Ironiker har tömt bägaren för snabbt.
*
Hur många gånger knyter det sig inte på grund av perfektionsneurosen?
Inse istället att du kan förbruka utan att förbruka (så länge du är okänd). Du kan skriva och återvända. Igen och igen.
Barndomsskildringen, den som aldrig blir av, för att den måste vara den perfekta kronan. Var inte rädd att betrakta den flera gånger och skriva om den med olika stilar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar