söndag 30 juni 2019

Hur är läget inom den samtida berättarkonsten?

Jag ska framöver akta mig för böcker som får unisona positiva recensioner i dagspressen. För det första är det något lurt med ett kultur- och kritikerklimat som inte fördelar sig mer jämt över bu- och bäregistret i fråga om STORA FÖRFATTARES böcker. För det andra har jag upptäckt att böcker som är uppburna av en unison kritikerkår har vissa saker gemensamma. Ofta är dessa böcker urtråkiga, pretentiösa, navelskådande, narcissistiska, och sällan har de något att berätta. (Poängen ligger mer i att de berättar, att de får berätta, hur de berättar, när de gör det osv). Möjligen kommer ingen av dessa böcker bli ihågkomna som någonting mer än utslag av en kollektiv neuros hos en kulturjournalistkår som höll i taktpinnen i en tid som struntade i taktpinnar.




Jag har gått i samma fälla många gånger. Förra året, exempelvis, då Josefin Holmström recenserade Cilla Naumanns roman Den oändliga familjen, och skrev att det var en bok som skulle göra författare avundsjuka, tänkte jag att det var ett intressant omdöme och lånade boken.

Tyvärr blev jag inte avundsjuk. Språket var överflödande och övertungt av betydelsebärande ord. Cilla Naumann radade upp ord, ett efter ett, där hon med fördel kunde ha använt enbart ett av dem och skapat någonting mer i enlighet med devisen "less is more".

Handlingen i romanen var förvisso lite intressant, men den motiverade inte en så pass lång roman. När jag sedan, någonstans i mitten av romanen, läste en ungefär fem sidor lång passage där en flicka sprang upp för några trappor i ett hyreshus började jag känna mig genant inför prosan. Genant, eftersom jag gjort liknande saker själv när jag skriver, och sedan fått syn på mig själv och känt skam. Nej, tänker jag, det händer inte sådär mycket i ett medvetande under en springfärd upp för trapporna, eller snarare: detta flöde av ord synliggör författarens lyriska navelskådande mer än huvudpersonens livsomständigheter. "Ett småborgerligt zoomande in på detaljer på bekostnad av den stora bilden", skulle man kunna säga. Fördomarna gjorde sig gällande: författaren vill vara uttömmande, hon vägrar antyda, hon vill fylla sidorna för att åstadkomma en rapport över ett skeende. Litteraturen som avancerad verklighetsflykt!

Romanen "Den oändliga familjen" hade som sagt en intressant grundberättelse, men romanen var segdraget lång och inbäddad i ett onödigt ornamenterat språk. Och jag började tänka på de lovord som ströddes från kulturjournalister i samband med att Alice Munro mottog nobelpriset i litteratur;  då sades det att det andra författare behöver hundratals sidor på sig att berätta gör Alice Munro på trettio sidor. "Och oftast bättre", löd undertonen.


Precis så! Tråkigt bara att ordet "prosa" ska behöva bli liktydigt med "luftighet". 







Sara Stridsberg: Kärlekens Antarktis

Hur är läget inom den samtida berättarkonsten? Vad är det bästa av idag på svensk bokmarknad, och hur bra är det? Eller snarare: på vad sätt är det bra?

En författare som jag hörde mycket gott om för några år sedan i Lund var Sara Stridsberg. Nyligen lyssnade jag på en novell av henne, American Hotel, och fick mersmak. Det var en intressant triangeldrama författat på ett både ledigt och mångtydigt språk, tyckte jag. Stridsberg lyckades formulera sig både allvarligt och lättsamt. Det gav mersmak och jag lånade hennes senaste roman, Kärlekens Antarktis. Romanen handlar om en kvinna som blir mördad, styckad och dumpad. Hon berättar som död om sitt jordiska liv som varit präglat av förnedring.

Stridsbergs berättarteknik får mig att tänka på den fascinerande Youtube-kanalen ”The SloMo-Guys” där man filmar olika skeenden med höghastighetskamera, drar ner tempot för att se hur varenda partikel rör sig i ett skeende som är osynligt för den nakna blicken. Man kan se gevärskulor långsamt fläka upp meloner, man kan se sandslott explodera så att den massiva fasaden svävar i luften ett ögonblick innan slottet återigen blir vanlig sand, osv.

Man kan beskriva Stridsbergs prosa på samma sätt, som en glädje i långsamheten. Man kan använda ord som "poetisk", "lyrisk" eller bara "vacker" för att beskriva språket. I hennes senaste roman finns många naturreferenser. Såhär kan det låta:

"En dag kommer ingenting av det här som jag berättar om att spela någon roll längre, inte ens för mig. En dag kommer vi alla att vara en del av det tunna svarta lager av jord som täcker den här planeten, vi kommer att tillhöra alla dem som levde för länge sedan."

Man kan rent av höra Pär Lagerkvist eka mellan träden i skogen. Och det är onekligen vackert, språket flyter som ett slags vårbäck; men det rör på sig när det i själva verket står tämligen stilla i romanen, som ett kärr. Berättelsen är ett slags fruset liv, fast i ett svävande tillstånd mellan död och liv. Det är ur denna limbo-position som det poetiska flödet flödar.

Stridsbergs prosa förför mig snabbt, men gör mig samtidigt betänksam. Ovanstående citat sägs av någon som, trots döden, är allt annat än död utan som nästan hämningslöst berättar poetiskt om sitt liv och framförallt om sin död. Som om döden trots allt var ett tillstånd där inga naturlagar längre fanns. Som om prosan är samma sak som de blommor som växer upp ur de döda kropparnas mylla.

Ett budskap som flera kritiker av boken har noterat - och som verkar vara en del av Stridsbergs författarintention - är att det får vara slut på underhållningsvåldet där sargade kvinnokroppar studeras av manliga kommissarier. Jaha, tänker jag. Så detta att manliga kommissarier studerar kvinnolik skulle inte ligga i kvinnors intresse? Eller är det publikens konsumtion, publikens blick, på döda kvinnokroppar som åsyftas? Men vad skiljer i så fall den blicken från de kulturjournalistiska hyllningskörer över Stridsbergs språk när det täcker en kvinnlig pundare som dödas och styckas? Är "den poetiska blicken" mindre problematisk än kommissarieblickens funktionalistiska och logiska blick?

Så tänker jag, innan jag minns att det här är en roman som trotsar logiken.

Stridsbergs prosa i Kärlekens Antarktis har av Göteborgspostens recensent Mikaela Blomqvist liknats vid "bloggprosa" i en recension som bär titeln "Förenklat om kvinnomord". Själv tänker jag i termer av bröd och smör. Det finns författare där språket är brett tjockt över en näringsrik brödskiva, men det finns också prosa där smöret har tunnats ut för att täcka en större och tunnare yta; man tvingas äta mer och tugga allt intensivare innan käkarna tröttnar. Så känns det när jag läser prosan i Kärlekens Antarktis.

Vad all denna prosa doftar är drömmerier, och jag slutar läsa eftersom den enda som kan lära sig något av drömmerier är drömmaren själv. Jag undrar ivrigt hur en komprimeringens mästarinna, Alice Munro, hade gestaltat denna grundberättelse om en mördad kvinna? Munros noveller kan jag läsa igen och igen, eftersom det öppnar sig nya lager i hennes texter, eftersom varje läsning får mig att upptäcka något nytt, eftersom Munro uppenbarligen inte bara fascineras av människor utan också tycks ha en djupare blick för dem och deras situationer. Tyvärr är Kärlekens Antarktis i jämförelse med Alice Munros noveller så luftig att språket hamnar i vägen, blir huvudfokus, snarare än det författaren eventuellt vill berätta.

Snart inser jag att denna poetiska roman med sin poetiska prosa gör något som nog bara en kvinnlig författare har tillåtelse att göra, nämligen att skriva förskönande vackert (lyriskt) om ett kvinnomord med tillhörande skändning och styckning. Hade författaren varit man hade de poetiska romantiseringarna snabbt misstänkliggjorts. Vilket tyvärr gör att Stridsberg cementerar könsrollerna - eller hegemonin som dikterar vilket kön som skriver vilket slags prosa.

Vad som dock är jobbigast för mig som läsare är inte detta plan av litteratursociologiska funderingar, utan det att en poetiskt övertung prosa lätt blir förljugen. Berättargreppet biter inte, läsningen fjärmar mig från förståelse, och jag börjar sakna en direkt berättarstil där orden i naturalistisk anda blottlägger snarare än slätar över det groteska. Jag börjar sakna Zola - och Alice Munro!

(Förresten: det har blivit nästan som en stående fråga för mig numera när jag läser romaner: "What would Alice Munro do?" - Nyligen hade jag en lång en period då jag i stort sett inte läste annat än noveller, vilket kan ha gjort mig en smula bortskämd med ett sparsmakat språk.)


Hur står det då till inom berättarkonsten idag?


1, Det antiintellektuella


Jag antydde tidigare att den finkulturella prosan doftar av drömmerier, vilket kanske var ett oprecist sätt att uttrycka sig på. Den upphöjda, finkulturella prosan doftar inte bara drömmerier, utan också ideologi och kvasiandlighet. På flera sätt!

Ett vanligt credo hos författare (ett i grunden humanistiskt credo) lyder att alla människoliv är oändligt rika på tankar och känslor. Romankonsten kan, heter det, väcka denna känsla till liv och skildra rikedomen också i det sargade livet. Ibland hävdas det till och med att alla människoliv förtjänar en roman eller skulle kunna bli en roman. Livet är mycket rikt!

Jag tror inte längre på sådana deviser; förutom att ett sådant credo ofta tjänar som en ursäkt för författare att bli överdådiga och självgoda, och i viss bemärkelse inskränkta, slätar den över det faktum att alla liv inte ter sig som rika för de inblandade. Eller uttryckt såhär: det finns liv där rikedomen inte framstår som rikedom för de inblandade-skildrade av skäl som oftast inte skildras adekvat i den typen av prosa som dessa författare författar.

Men visst: kanske är det därför Stridsberg låter en död människa stå för just detta överdåd. För att i livet berövades hon den rikedom som andra, bättre bemedlade, har möjlighet till?

Men tyvärr! Detta är också anledningen till varför credot inte går hem eller förs fram på ett framgångsrikt sätt. Döden blir en mystifikation, en i raden av projiceringsytor som fantasierna och livslögnerna kan målas på. Läsaren får aldrig ta sig ut ur den subjektivistiska kvicksanden utan blir fast i förfinade fantasier.

Vilka är då fantasierna? Vilken ideologi reproduceras i det finkulturella kretsloppet?

Frågan är dels estetisk. Det antiintellektuella stråket är tydligt närvarande (i grunden en uppgörelse mot modernistiska eller möjligen patriarkala ideal). Sara Stridsberg har i olika intervjuer sagt att hon skriver, inte med intellektet, utan med blodet, huden, könet.

Man skulle med andra ord kunna säga att det rör sig om instinktens primat. Här blir redigering liktydigt med censur. Marguerite Duras, en av Stridsbergs förebilder, kämpade med samma sak, instinkten och blixtskottens klarsyn, som stod i motsatsförhållande till att i efterhand redigera och censurera yttrandena från denna instinkt.

Kropp, blod, kön, hud - alltsammans äger med andra ord ett högre litterärt värde än intellektet. Detta är framförallt mycket romantiskt, där poesin eller konsten står för sammanfogning eller syntes, och där kritiken har rakt motsatt ideal: att söndra och skärskåda, avslöja och dra ner byxorna på kritikföremålet eller ibland helt enkelt att sätta saker i kontext.

Postmodernismen (om nu den nödvändigtvis ska dras in här) har med visst fog ansetts vara besläktad med just romantiken. Att en uppgörelse sedan 80-talet görs med modernismen (t.ex. isbergsprosan, eller deviser som "kill your darlings) är inte särskilt konstigt. Att redigera, att tänka igenom, att zooma ut, är en form av censur - eller våld om man så vill.

Det tråkiga är bara att instinkten sällan riktigt förstår sig själv eller vad det är den gör. Instinkten cementerar, som i Stridsbergs fall, en ganska konstant offer/förövare-konstellation som bara är allt för välbekant. Det litterära greppet som Stridsberg brukar syftar till att slå sig fri från vissa former (eller ett osunt intresse för döda kvinnokroppar), men gör det genom att använda samma medel, fast bara ännu mer överdrivet-långdraget.

Lite som att bota alkoholism med mer alkohol, eftersom "det känns bra". Vilket förstås rimmar bra med tanken på litteraturen som ett missbruk. (Läs P.O. Enquists "Ett annat liv" för en skildring av detta).


2, De välbekanta offren

Det är knappast en nyhet att sekularisering föder nya religiösa sökandeprojekt. Om så det sker till förmån för något gammalt som är förlorat, eller till "fjärran östern", vilket var vanligt under 1900-talet, är det utslag av samma kris i det västerländska kollektiva medvetandet.

Idag, när interregnumet kanske är svårare än någonsin att finna regler i, måste man blanda in läsarna i analysen. Vilken publik läser den finkulturella prosan? Min något oprecisa gissning är: medelklassen.

Det är knappast kontroversiellt att se medelklassen som perplex, rotlös och omedvetet sökande efter en förenande världsåskådning. Positionen hos denna läsande klass är dels en ekonomiskt fluktuerande osäkerhet med en ständig risk för degradering. Positionen kan också bottna i en andlig tomhet, parad med en ovilja att stöta sig med progressionens diktat, alltså: den välkända undfallenheten eller enkelspårigheten i de olika ideologier som medelklassen förfäktar.

Det finns enkelt uttryckt en desillusionerad medelklass som förtvivlat söker fasta karaktärer, fasta offer/förövare-konstellationer, som kan erbjuda en form eller riktning för omtanken. Det är inte bara deckarna som erbjuder en mening med våldet (dvs. "ordningen segrar till slut"), utan också den litteratur som inte vill vara underhållning främst, utan högre strävande och mer estetiskt medveten. Det kan då, som jag tolkar saken, handla om att omfamna döden, och välkomna den (åtminstone på ett estetiskt plan).

Att älska de fasta karaktärerna och offer/förövare-konstellationer som är alltför välbekanta, blir ett sätt att dels dröja sig kvar i det förflutna och estetisera sin omtanke på ett falskt och inadekvat sätt, men också att leta tröst eller värn mot den kaotiska, mångfacetterade "hatiska" samtid som vinner mark i skuggan av den styrka som tidigare fanns hos det offentliga. Det sägs ju att i oroliga tider söker vi oss till det välbekanta. Och vad är välbekant i samtiden om inte de starka konstaplarna och de fasta gärningsmännen?

Att vara observant på vilka slags offer som blir synliggjorda är idag ett av de viktigaste sätten att förstå på vilket sätt makt fungerar. Hemliga privilegier döljer sig överallt och inom finkulturen är privilegierna inte ens särskilt dolda. Är du ett synliggjort offer öppnar sig möjligheter inom det offentliga och akademin; är ditt lidande å andra sidan osynliggjort befinner du dig i ett väntrum utan doktorer.

I de fasta karaktärernas estetiska landskap har alltså, med andra ord, inte alla rätten att genom sin uppriktighet nå erkännande.

Man kan fundera över barnen till heroinisten i Stridsbergs roman. Ett av barnen tas omhand av socialtjänsten, det andra lämnar hon över till myndigheterna frivilligt. Av kärlek. Frågan är bara: kommer barnet senare i livet uppfatta detta som kärlek? Skulle det inte vara mer rimligt att göra analysen att huvudpersonen älskade sin sjukdom så mycket att hon gav bort sina barn till staten. Det är en öppen fråga: skulle barnet se kärlek eller egoism i denna handling?


3, Den estetiska religionen

Inte bara är det tröst och trygghet i välbekanta former som är viktigt idag, som ett slags modern ortodoxi, utan också ett meditativt inslag inom det estetiska. Detta meditativa inslag är ingenting nytt: man kan se filmer av Tarkovskij eller Bergman och finna otaliga exempel på andlighet, men i dessa konstnärers livsvärld levde trots allt traditionens Gud kvar - om än bara som minne, hos exempelvis Bergman - medan det idag finns en enbart estetisk sida kvar av religionen.

De gamla dogmerna är till stor del försvunna, bara former återstår i den kulturella sfären; meditationer, kyrkobyggnader, ord ryckta ur sina sammanhang, känslan av någonting heligt, någonting obestämt - ett drag som visar sig mycket tydligt inom finlitteraturen.

Sara Stridsberg anknyter till en religiös praktik, både i intervjuer och genom sin estetik, kanske tydligast genom att hänvisa till ett mantra hon upplevde i anslutning till att hon skrev Kärlekens Antarktis. "Se på min trasiga kropp i skogen", löd uppmaningen. Mantrat löd: "Titta, titta, titta."

Stridsberg har beskrivit detta som ett radband; för varje gång fingrarna flyttar kulan så återupprepas ett "titta". Vad meditationen riktar sig mot är den sargade, dödade kvinnokroppen.

Detta är det litterära motdrag som Stridsberg använder gentemot underhållningslitteraturens blick på den dödade kvinnan. Om du verkligen vill se en död kvinna - titta här!

Förutom att återupprepa ett - förvisso finkulturellt - intresse för döda kvinnokroppar, vilket jag skrev om tidigare, finns det här tydliga andliga aspekter av själva estetiken. Detta är förstås ingenting nytt, varken inom litteratur, film, måleri eller musik, men kan ändå vara värt att påminna sig om i en tid som inte längre resonerar av själva tankeinnehållet, än mindre den levande kärnan av religiöst liv, utan som är hemfallen till religiösa praktiker utan medvetenhet om innehållet. Alltså: buddhism utan buddhism, kristendom utan kristendom, osv.

Det lyriska språket (prisat av många kritiker, inklusive undertecknad) och den sargade kroppen förlöser ingenting inom mig. Det lyriska greppet gör ingenting begripligt, istället genomför språket en estetisering av våldet och våldets konsekvenser. Jag tror detta hänger samman med instinktens primat - eller det antiintellektuella - som bevisligen bara kan återupprepa gamla klichéer (t.ex. av offer och förövare) vilket leder mina tankar till frågor kring hur en kritikerelit är funtad som hyllar ett sådant litterärt grepp till skyarna?

Att det har med en desillusionerad medel- eller medieklass' stora behov av andlighet att göra, tycks mig självklart, liksom behovet av att gemensamt - för sakens skull - hylla en bok till skyarna som på ett vackert språk säger mindre än ... ja, Alice Munro på 30 sidor.

Det behövs helt enkelt predikanter som säger det vi redan vet, eftersom marken rasar under oss. Men i fallet med Sara Stridsberg tror jag det delvis handlar om något annat - mer primitivt - nämligen driften att njuta av det förbjudna. Det tycks mig som om salongernas väl tilltaget civiliserade människor gärna vill njuta av underhållningsvåld, men inte kan göra det, om våldet inte är paketerat på ett lyriskt sätt. Ungefär som det hette när Lars von Triers Melancholia recenserades; man förstod genast hur livsviktigt det var för somliga att jordens undergång skedde på ett vackert sätt.

Här osar det neuroser lång väg - och det vore på sin plats att litteraturen tog itu med dessa!



Slutkommentar

Det är nödvändigt att analysera den goda smaken, den goda litteraturen. Min slutsats är, bland annat, att dagens höglitterära berättarkonst i grunden är ganska reaktionär. Det mer progressiva draget inom romantiken, som handlade om att skildra osynliga subjekt, t.ex. kvinnor och barn, är idag legio (åtminstone då det kommer till att skildra kvinnor). Det välbekanta är det trygga; formen blir den lyriska omtanken som erbjuder såväl njutning som en känsla av handling, samt uppmärksamhet av lidande för lidandets egen skull, vilket är kärnan i den ofta kritiserade estetiseringen av våld.

Men det är tyvärr inte detta som berättarkonsten behöver. Idag skulle vi behöva en litteratur som inte skildrar den välbekanta, men i grunden desillusionerade offer/förövare-konstellationen, utan som vidgar synen, och alltså struntar i sina moraliska inträdesbiljetter till de litterära salongerna. Det behövs enkelt uttryckt en insikt om det förnedrande i att förvandla offer till lyriska omskrivningar.

Det behövs också, som jag skrev tidigare, att någon tar itu med medieklassens neuroser, som jag tror upprätthåller just denna estetisering.

Det kan mycket väl vara så att morgondagens finkultur växer fram ur dagens fulkultur.

*

Sist av allt ska sägas att aldrig läste klart Kärlekens Antarktis. Jag började istället läsa Charles Bukowskis Postverket. Och den romanen läste jag faktiskt ut med viss behållning!

1 kommentar:

Anonym sa...

Hej.

Det räcker så bra med att läsa författare födda före 1950 ungefär, med de födda från sent sextiotal och framåt. Som två olika språk; som två olika folk rentav. Där de äldre kunde skriva långt som kort och gjorde så med must och märg, är de yngre [Författare] eller än värre kultur"arbetare" i något slags meta-navelskådning med identiteten som det egna skinnet avflått och omgjort till kostym.

Felet med Stridsberg et al är just det: de är författare, likt hur deras egen kast är [identitetsmarkör]. Den lilla facett epiteten representerar görs till helhet i det ögonblick och den kontext där just den facetten ger mest status. De är inte författare för att de skriver och publiceras; används den definitionen blir det trångt på tronen. Nej, de är det i rent filosofisk, närmast Kantiansk mening.

Och då blir det skrivna därefter. Jämför med en så enkel skriftställare som Piraten: författarskapet var en hobby och bisyssla. Eller Kurt Salomonson, som trots sitt långa och myckna skrivande i grunden är en gruvarbetare. Eller Dag Öhrlund. (Här hade en modern kvinna som Stridsberg slutat läsa: enbart män, dessutom vita, och inte en enda brunhyllt sexuellt avvikande funktionsvarierad livmoderbärare som alibi - identitetstänket förgiftar oss alla.)

Nutidens (själv)censur är starkare än under Strindbergs dagar, och språkhanteringen erbarmlig. Det är kvällstidningarnas språk, men inte som ett medvetet val och stilgrepp, utan för att det är den högsta nivå man behärskar, med en snabb utflykt i mer obskyra termer för att förgylla den litterära nosringen.

Ang. postmodernismen: vad dessa dina skråfränder som du ondgör dig över gör med postmodernismen är inte så mycket att de anammar den som ett av sina verktyg (då avser jag postmodernism i litterär och estetisk betydelse) utan som ideologisk, ja till och med ontologisk, position. Det passar deras själ och kynne väl: det jag vill och känner är rätt, för att jag känner och vill det, när jag känner och vill det, och alla vi som tänker känner och tycker tillsammans. En intellektuell mognad som inte kan eller vill nå över två-åringens. Från Rousseau via de Sade till Derrida och Foucault (och en hel massa andra plagiatorer av urgammalt sofisteri) men aldrig med det mod Nietzsche och liknande kräver: "Ja, alla mänskliga regler är mänskligt skapade. Ja, all moral är valbar. Ja, inget är mer intrinsikalt äkta än något annat. Ja, verkligheten är perception. Ja, 'mundus nihil sum; sum nihil mundus'. Och vad tänker du göra av denna insikt?"

Det är det steget Stridsberg och de andra i samma kretsar och kast aldrig erkänner går att ta; det steget måste tas medvetet, avsiktligt och är apokalyptiskt - du kan inte gå tillbaka. Det är de förkristna germanska folkens urgamla sanning: vissa gärningar kan inte göras ogjorda. Om allt är som i uttalandet ovan ligger allt på dig: moral, etik, gott och ont och rätt och fel mynnar alla ut i en enkel stas med vikt av världen: "Jag vill, så jag gör." Och detta är de för fega för att göra. De befriar sig, anser de, från allt de kallar gammalt och sveper sig i allt de kallar nytt, men de tar inte steget ut ur spiltan att leva fritt och frysa, svälta hungra och törsta. Istället väljer de en frihet och ett uppror och ett nydanande givet dem som privilegium; revolt enligt regelverket.

Förvirrad förmiddagsfilosofi, förvisso, fast finurligt framställd eller fånigt formulerad? Ack ja. Allt detta har hänt förr: historien är revolutionär och inget nytt har hänt sedan Augustus skattskrev Rikets folk, vare sig inom berättarkonst eller filosofi. Dags att bära in mer ved.

Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare

Följ