tisdag 2 januari 2018

Bokslut

Mitt omedelbara deltagande i vår värld har blivit allt mindre, liksom världens deltagande i mina förehavanden verkar har blivit. Ett stort mått av isolation pågår. Detta är min känsla, och om den stämmer så är det inte rakt igenom dåligt. Jag tror det var Tranströmer som påminde sig själv om något som varje skrivande människa nog då och då bör stanna upp inför, nämligen påminnelsen om att man lever i en tid som bryr sig mycket litet om det du ägnar dig åt. Litteraturen kan vara en författares allt, men ett ingenting för resten av världen.

När en författare kläcker ur sig något meningslöst alster tycks det vara mera allvarligt än när en människa ägnar hela sin karriär åt något meningslöst, ja, rent av skadligt. Kanske med viss rätt, för ordkonstären bär på de nycklar som i bästa fall kan öppna portar för livskällorna i själen. Meningslösa ord vilseleder och förblindar, men livsdugliga ord ger livsmod.

Att vi lever i en tid som inte längre förmår ta till sig poesi ter sig uppenbart, det tjänar heller ingenting till att klaga men kan vara värt att påminna sig om. Intressantare dagsländor svävar vid fönstren i varje stund. Kvittrande hörs från oändliga skogar. Stormarna i vattenglasen verkar oändliga. Vad det handlar om är att fortsätta som ingenting. Stoicismen i detta!

Som skrivande individ har jag sedan länge vetat att man måste lära sig att leva på svältkost då det kommer till bekräftelse. Sedan kan det inre livet spira och konstnären får snart en hel trädgård att sköta om och fritt ströva omkring i. Där alstras fantasifostren, där bildas de nödvändiga sambanden som man sedan börjar nysta i. Somligt kastas bort, somligt vänds och odlas. Som skrivande människa behöver man tukta sitt kött för att bli mindre av maktmänniska, och mer av just tålmodig trädgårdsarbetare.

”The true artist is a man who believes absolutely in himself, because he is absolutely himself”, skrev Oscar Wilde i en känd essä. Skrivandet och dess zon är något både provocerande och häpnadsväckande, att komma på vad ledstjärnan egentligen vill en är en stor hemlighet. Vad vill jag få berättat? Vad är det jag vill efterlämna? Vad behöver berättas för just den här tiden? Svaren kan variera, och allt låter sig inte säljas. Exempelvis har jag under året lärt mig, eller snarare anat, att detta att skriva om kyrkan och kristendom inte riktigt är möjligt i vår tid, svårt är det åtminstone, kanske främst eftersom sekulariseringen slitit av vår synbara kontakt med den och omöjliggjort berättelser som tar avstamp i trons erfarenheter. Detta betyder inte att man inte ska göra det.

Det nya året kommer med största sannolikhet att bli ett turbulent år. Människor gjorde antagligen rätt i att överge journalisternas sanningsanspråk till förmån för konsten och författarna, att söka det som är värt att veta. Något i stil med vad Oscar Wilde skrev: ”Now Art should never try to be popular. The public should try to make itself artistic. There is a very wide difference.”

Om jag önskar någonting för egen del är det att bli bevarad från de värsta stormbyarna, samt många stunder av kreativitet framför skrivapparaten. Att vara i världen, men inte av den – det är en väsentlig del av konsten.

Hemsida




Inga kommentarer:

Följ